Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 21 jan. 1939 - Insänt: Kilning av staglinor etc., av Erik Widén och Karl Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Insänt
Kilning av staglinor etc.
I Teknisk tidskrift, h. 51, den 24 dee. 1938
förekommer ett inlägg av professor Karl Ljungberg i frågan,
huruvida ståltrådskablar skola kilas eller gjutas fast
i ändmuffarna. Professor Ljungberg synes i korthet
föredraga fastgjutning och anse kilning opålitlig.
Denna fråga är av stor teknisk betydelse på grund
av att såväl stora kapitalinsatser som människors
säkerhet stå på spel, om kabelinfästningen på en
hängbro, en stor linbana eller en kabelkran skulle vara
opålitlig. Ett så uppenbart missvisande påstående,
som professor Ljungbergs, bör därför icke få stå
oemotsagt.
Vid a.-b. Nordströms linbanor tillämpas sedan lång
tid tillbaka uteslutande kilning, då det gäller
grov-trådiga kablar för linbanor, kabelkranar, hängbroar
e. d. Det är under årens lopp många tusen muffar,
som kilats av firmans montörer. Ofta förekomma
100-tals kilskarvar på en enda linbana. Så långt tillbaka
som undertecknad kan erinra sig, har det icke
förekommit en enda reklamation, som gått ut på att en
kabelkilning släppt, efter det monteringen varit
avslutad och överlämnad av vederbörande montör. Den
vidsträckta erfarenhet ifråga om kilning av
kabelfästen, som här finnes, berör kablar av alla
konstruktioner, spiralslagna, hel- och halvslutna etc. samt från
de klenaste till de grövsta kablar, som kunna spinnas
i vanlig spinnmaskin. Såsom exempel på en dylik
kilning kan nämnas en stagkabel till en kabelkran, med
235 trådar i 9 skikt runt kärntråden och 630 tons
verklig brotthållfasthet, som nu i 4 år suttit fastkilad
på en kabelkran och där varit utsatt för ständigt
pendlande och ibland ryckig belastning med 4—4,5-faldig
säkerhet. Här finnes sålunda en sammanhängande
erfarenhet från årtionden tillbaka och med 1 000-tals
fall, som visa, att kabelkilningen rätt utförd är fullt
pålitlig. Härmed är emellertid ingalunda sagt, att
kilning under alla förhållanden är pålitlig. Tyvärr
stöter man alltemellanåt på en upprörande okunnighet
om, huru en kabelkilning skall konstrueras och
verkställas. Man kan t. o. m. få höra talas om, att en
reservkabel insatts av icke yrkeskunnigt folk, som
"spikat ändmuffen med spik och hästskosöm", i
saknad av exakt riktig kabelkil. Det är ju klart, att
dylika tilltag innebära kolossala risker och borde vara
strängeligen förbjudna. Montagerisker föreligga med
säkerhet i ännu större grad vid fastgjutning av
trådarna. Kabeländen kan exempelvis vid gjutning bliva
överhettad och utlöpt, så att hållfastheten går ned till
hälften etc. För att det skall vara någon mening med
gjutning, bör ju ingen sättning förekomma i muffen.
Det kan under sådana förhållanden lätt inträffa, att
enskilda trådar erhålla otillräckligt fäste i
gjutmetal-len, exempelvis därigenom att gjutmassan blir porös
genom kallflutenhet etc. Dylika fel kunna
förefinnas i en gjuten muff, utan att desamma upptäckas.
F. ö. är man ju vid gjutna muffar beroende av
adhe-sionen mellan tråd och gjutmetall, vilken kan vara
rätt varierande beroende på huru trådänden
behandlats. Någon teoretisk fördel hos gjutningen med dess
okontrollerbara infästning av de olika trådarna
gentemot kilning, där man kan kontrollera, att varje tråd
deltager, är svårt att se. För grovtrådiga kablar är
säkerligen kilning den ur många synpunkter riktigaste
förbindningen. Då det gäller fintrådiga,
dubbeltvin-nade linor återigen, möter det ju praktiska svårigheter
att fästa de enskilda trådarna med kilar. Dylika linor
hava ju ofta, som professor Ljungberg nämner, högre
säkerhetsfaktor och proportionsvis mindre belastning
på infästningen. För dylika linor är fastgjutning
mycket vanlig, då man vill hava små dimensioner på
ändmuffarna. En mångfald kilkonstruktioner förekomma
emellertid även för sådana linor om också då, som
ovan nämnts, de enskilda trådarna icke kunna kilas.
Den av professor Ljungberg omnämnda
olyckshändelsen med hängbron över Umeälven berodde efter
tidningsreferaten att döma på, att personalen, som
icke förstått verkningssättet hos en kilmuff, i
missriktat nit att göra en bra sak bättre svetsat igen
ändmuffen efter kilningen och därigenom vållade
katastrofen.
Jag vill avsluta ovanstående med att uttala en
förhoppning, att exempelvis Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt Socialstyrelsen genom den inträffade
olyckshändelsen vid Umeälven finge sin
uppmärksamhet riktad på den viktiga detalj en kabelinfästning
utgör. Det ingår ju i allmänna medvetandet liksom i
gällande förordningar, att elektriska anläggningar i
den allmänna säkerhetens intresse skola monteras av
därtill utbildade yrkesmän, som äro godkända av
myndigheterna. Ett dylikt arrangement ifråga om
kabelinfästningar skulle säkerligen eliminera
olyckshändelser av sådan karaktär som vid hängbron över
Umeälven.
Erik Widén.
Ovanstående inlägg av ingenjör Erik Widén skulle
knappast behöva något bemötande, då min artikel i
Tekn. tidskr., häfte 48, 1938 samt mitt inlägg i h. 51
helt klarlägga min ställning i frågan. Emellertid kan
jag knappast underlåta att påpeka önskvärdheten av
att ing. Widén något noggrannare studerat mina
yttranden innan han skrev sitt inlägg. I så fall skulle
han icke hava skrivit "Kabeländan kan exempelvis vid
gjutning blivit överhettad och utlöpt etc." eller "F. ö.
är man ju vid gjutna muffar beroende av adhesionen
etc." Jag har ju alldeles särskilt framhållit vikten av
att temperaturen noggrant kontrolleras under arbetet
och detta av huvudsakligen tvenne skäl. Det ena är
just att kabeländan icke får ha för hög temperatur.
Därför föreskriver jag till ingjutningsmetall en
bly-an timon-legering med en smältpunkt av ca 230° samt
vill ej tillåta zink, som dock mest användes t. e. i
amerikanska konstruktioner. En tråd av det slag,
som användes i linor, tar nämligen ingen skada av en
uppvärmning till 300°, men en långvarig uppvärmning
till 500° kan giva en avsevärd försämring av
hållfasthetsegenskaperna. Till och med förzinkningen
(gal-vaniseringen) av tråden kan innebära risk för
försämring, men i allmänhet äro anordningarna vid
förzinkning av tråd sådana, att uppvärmningen sker
under en mycket kort tid. Det andra skälet till
noggrann temperaturkontroll är, att man måste noga
tillse att kabeländar och infästningsstycket vid
gjutningen måste hava något högre temperatur än
ingjut-ningsmetallens smältpunkt för att alla, även de
minsta håligheter, skola väl utfyllas, så att ej
"gjutmassan blir porös genom kallflutenhet etc."
Dessutom bör hylsan under ingjutningen vara sluten
upptill, så att man kan hålla ett övertryck av ca en halv
meter smältmassa före stelnandet. Varje tråd bör
avslutas med en krok samt vara förtent för att
erhålla god vidhäftning.
Allt detta är emellertid saker, som lätt kunna
kontrolleras före och under ingjutningen. Brister man i
något av dessa huvudvillkor för god infästning, är det
klart, att denna kan bliva dålig. Det har t. e. hänt
att fabrikanten, trots tydliga föreskrifter i
arbetsbeskrivningen, icke hållit tillräckligt hög temperatur på
infästningsstycket före ingjutningen, med den
påföljd, att massan stelnat innan den fyllt hela hylsan.
Beträffande kilningen vidhåller jag bestämt, att
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
