Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 4 febr. 1939 - En riktad radiofyr, av Sven Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 5 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 4 FEBR.
ÅRG. 69 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 9
INNEHÅLL: En riktad radiofyr, av byråingenjör Sven Öberg. -— Trådbusstrafik i Rom. — Fastsättning
av stållinor vid slutstycken enligt amerikansk praxis. —- Notiser. — Litteratur. -—• Sammanträden.
En riktad radiofyr.
Av byråingenjör SVEN ÖBERG.
Våra dagars sjöfart betjänar sig i stor omfattning
av radiotekniska hjälpmedel för navigationen.
Redan strax efter världskrigets slut blev
radiopejlför-farandet tämligen allmänt utbrett, men
pejlapparater-na voro då jämförelsevis dyrbara och svårskötta.
Därför togos de till en början i sjöfartens tjänst på så
sätt, att fasta, av radioutbildad personal betjänade
landpejlstationer på begäran utförde riktnings- och
positionsbestämningar åt fartyg. Pejltjänsten blev
emellertid därigenom till nytta uteslutande för sådana
fartyg, som voro utrustade med radiosändare.
Efter hand som radiotekniken utvecklades och
bland annat gjorde rundradiomottagaren till var mans
egendom framkommo även pejlapparater, som voro
mindre kostsamma i inköp och enklare att handhava
än tidigare varit fallet. Då de allvarligare hindren
för installation av dylika apparater på åtminstone
större och medelstora fartyg därigenom voro
undanröjda, blev så småningom följden den, att
landpejl-stationerna ersattes med det radiofyrsystem, som
numera utgör sjöfartens viktigaste hjälpmedel för
navigationen i osiktbart väder. Detta system, som kan
sägas hava slagit helt igenom omkring år 1930, är
baserat på fasta radiofyrstationer — i land eller på
fyrskepp — vilka av de sjöfarande inpejlas alltefter
behov. En del av de gamla landpejlstationerna
finnas dock alltjämt kvar, såsom i Sverige de tre under
Göteborgs kustradiostation sorterande pejlstationerna
på Västkusten.
Radiofyrarna bestå av vanliga radiosändare, som
automatiskt på bestämda tider •— vid tjocka i
allmänhet oftare återkommande än under klart väder
— sända igenkännings- och pejlsignaler för sjöfarten,
oberoende av det tillfälliga behovet.
Fartygsbefälhavaren behöver alltså icke särskilt begära
utsändning; han kan ur sjökort, fyrlistor o. d. inhämta
erforderliga upplysningar om radiofyrarnas
sändningstider, våglängder och övriga egenskaper.
Radiofyrantennen är i regel en vanlig öppen antenn
eller en mastantenn, varigenom strålningen blir
cirkulär, dvs. att den är lika stark i alla horisontella
riktningar. Radiofyren benämnes då också cirkulär;
det övervägande antalet radiofyrar tillhör denna typ.
Hittills hava endast cirkulära sjöradiofyrar
förekommit i Sverige; den första installerades 1927 på
fyrskeppet Finngrundet, och den sist färdigställda är
Landsorts radiofyr, som började sin verksamhet i
slutet av oktober i fjol som den sextonde i ordningen.
Sedan åtskilliga år tillbaka har man på olika håll
sökt konstruera radiofyrar, som till skillnad från de
cirkulära göra det möjligt för navigatören att utan
hjälp av pejlapparat utföra bäringsbestämningar.
Exempel härpå utgöra de rätt sällsynta roterande
radiofyrarna, som ha ett kring en vertikal axel
roterande antennsystem med sådan riktverkan, att
strålningen i en riktning är noll. I den mottagare, vari
sändningen avlyssnas, uppträder alltså ett plötsligt
ljudminimum för varje varv antennsystemet
beskriver. Fyrsändaren ger vidare en indikeringssignal,
när strålningsminimet har en viss bestämd riktning,
exempelvis rättvisande norr. Med kännedom om
antennens rotationshastighet kan navigatören då ur
tidsskillnaden mellan denna signal och ljudminimets
uppträdande i egen mottagare beräkna sin bäring
mot radiofyren.
För flygtrafiken i U. S. A. har i flera år använts
ett med tiden över hela kontinenten utbrett nät av
s. k. riktade radiofyrar. Dylika ha på de sista åren
även kommit i bruk för markering av
inflygningsriktningen till med blindlandningsapparater försedda
landningsbanor på flygfält såväl i gamla som i nya
världen. Mången har därför frågat sig, varför sådana
radiofyrar ännu knappast alls kommit i bruk för
sjöfartsändamål. Huvudorsaken härtill torde vara
svårigheten att vid en riktad radiofyr erhålla en
tillräckligt skarpt markerad riktningslinje från
sändaren. För luftfartens vidkommande kan en relativt
ringa grad av skärpa hos denna riktningslinje i regel
tolereras och understundom rentav vara önskvärd,
medan kravet på god skärpa måste ställas mycket
högt, då det gäller riktade radiofyrar i sjöfartens
tjänst.
Under de allra sista åren hava emellertid riktade
sjöradiofyrar börjat framträda, och den 1 november
1938 togo officiella försökssändningar från den första
svenska radiofyren av detta slag sin början.
Anläggningen, som är utförd av AGA, är placerad i
Öregrund. Efter en förberedande besiktning tidigare
under hösten har lotsstyrelsen bland sina
anslags-petita till riksdagen upptagit erforderliga medel för
inköp av radiofyren. Sedan senare under hösten
mera ingående prov med densamma blivit utförda,
har styrelsen vidare äskat anslag för inrättande av
en andra radiofyr av detta slag, avsedd att utmärka
infarten genom Söderarmsleden i Stockholms
skärgård.
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
