Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 18 mars 1939 - Notiser - Tomograf, av Brt. - Litteratur - Anmälan: Materiallära, av Ldr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
/Indra låge
Filmen
uppfälld
Fig. 1. Av en
vanlig röntgenbild kan
man icke avgöra, i
vilket plan en viss
inhomogenitet ligger.
–^— Hö värmens
fasta punkt
Filmens rörelseriktning
Fig. 2. Tomografens princip.
Endast de -fel, som ligga i ett visst
plan, avtecknas skarpt.
filmen, under det att strukturen i de mera avlägsna
planen blir mer eller mindre fullständigt utplånad.
Tomografen lämpar sig visserligen knappast för
tekniska undersökningar men är med hänsyn till vissa
specialändamål att betrakta som ett värdefullt
komplement till den vanliga röntgenapparaten. En sådan
kan för övrigt förses med en tillsats, så att den lätt
kan omändras till tomograf. (Light Metals, 1, 390,
1938.) Brt.
Litteratur
Bokanmälan.
Materiallära, av E. R. Edlottd, Björk & Börjessons
bokförlag, Stockholm. 243 sid. med 28 tab. och 117 fig.
i texten. Pris kr. 12: 50.
I bokhandeln har utkommit en "Materiallära,
omfattande järn och stål, nickelstål, kromstål, kromnickelstål,
svetsning, röstning och frätning, gula och vita metaller,
gummi, isolationsmaterial och oljor" av E. R. Edlund,
avsedd att tjäna som lärobok vid teknisk undervisning
och som uppslagsbok för maskintekniker inom olika
yrkesgrenar.
En materiallära ställer särskilt höga krav på
författarens förmåga att behandla sitt ämne med avseende
på disposition, sovring av tillgängliga uppgifter,
noggrannhet i återgivandet av data och klarhet i
framställningen. Tyvärr brister adjunkt Edlund i alla dessa
avseenden i sådan grad, att man endast kan vara honom
tacksam för att han uraktlåtit medtaga t. e. trä, cement
och betong, sprängämnen, elektriska isolationsmaterial,
konsthartser och pressmaterial i sin framställning.
Förf. synes vara bäst hemma på järn- och
metallområdet, men det hindrar inte, att han genomgående
skriver "austernit", "trostit", "hysteris" o. d. För namn och
formler har han ingen respekt. Fry omdöpes till "Frei"
(sid. 67), Strauss och Maurer till "Straus och Mauer"
(sid. 85), Mohs’ hårdhetsskala till "Mohns" (sid. 24, 98)
och Stefan-Boltzmanns lag till "Steffan-Bolzmanns" (sid.
190). Mineralet scheelit kallas "Shellit" med formeln
C0WO4 (sid. 98), och genom att alldeles omotiverat
medtaga uran har förf. fått tillfälle att omnämna
mineralen "carnotil" och "pesblände", det senare av den
egendomliga sammansättningen (UbP) O + UOs sid. 99.
Vidare förtjänar citeras, att "järnets struktur, även
benämnd atomgitter, är sammansatt av kubiska
kristaller" (sid. 23) och att "hysteris är en efterblivenhet i
atomomvandlingen, som beror på molekylernas
värmerörelser och sammanstötningar, vilka störa den uppnådda
ställningen" (sid. 25). På sid. 146 heter det:
"Season-cracking kallas ett fenomen, där material med Cu-halt
> 50 % självspricker under vissa tider av året
vanligen vintertid." Olämpliga benämningar och uttryck
förekomma talrikt. Sålunda säger förf., att järn
"uppkolas på ytan" vid nitrering (sid. 67), kolsyran
"kar-boneras med träkol" och svavlet "desoxideras med
mangan" (sid. 42). Att järnet blir mera lättflytande,
när smältpunkten stiger (sid. 20), att mangan
"desoxiderar järnoxidul under bildande av magnesiumoxid och
järn" (sid. 45) eller att "surt smältfärskningsförfarande
avser att ur kiselrika malmer framställa järn" äro typiska
exempel på bristande omsorg vid manuskriptets
utskrivande. På inte mindre än tre ställen (sid. 61, 78 och
84) påstås, att krom ökar järns och ståls
värmeledningsförmåga och därigenom härddjupet, så det får man väl
förmoda, att förf. själv tror.
Illustrationsmaterialet är delvis förträffligt men
missbrukas tyvärr av förf. Ingen lär väl tro, att fig. 20
återger en Siemens-Martin-ugn för högst 35 ton (sid. 43)
eller att punktsvetsningsmaskinen i fig. 54 är avsedd för
kolbågssvetsning (sid. 108) trots att förf. senare (sid.
112) påstår, att "spetsarna bestå av utbytbara
elektroder, vilka smältas av den elektriska strömmen vid
kortslutning genom arbetsstycket". Uteslutande komiskt
är förf:s försök att inbilla läsaren, att man kan spruta
metall med den i fig. 77 återgivna anordningen, som
närmast påminner om en färgspruta.
Öm en häpnadsväckande okunnighet vittnar följande
uttalande: "Aluminiumöverdrag göres på elektrolytisk
väg och på liknande sätt som förzinkning, förkoppring
m. fi. Elektrolyten är AISO4 och anoden består av
aluminium" (sid. 135). Hela detta kapitel om röstning och
rostskydd närmar sig för övrigt rena pekoralet, trots att
förf. försäkrar, att "röstnings- och frätningsfrågorna på
ett lättförstått och gripbart sätt kunna förklaras"
huvudsakligen "tack vare den av Palmær uppställda
lokal-elementteorien" (sid. 130). Det må räcka med några
citat: "Kisel minskar järnets elektriska
ledningsförmåga, varigenom röstning och frätning motverkas" (sid.
43). "Skillnaden (mellan röstning och frätning) kan
tänkas bestå uti bildandet av olika kroppar genom
inverkan av olika element, ehuru reaktionen försiggått
efter samma banor" (sid. 127). "Rostningen förklaras
enklast bero på att järnet (Fe) i ytan, under inverkan
av elektriska strömmar, frigöres, och att samtidigt den
utanför ytan befintliga fuktiga luften uppdelas i
OH-jo-ner och fritt syre" (sid. 128). "Rengöres ytan från
rostlagren, så blir rosthastigheten och den avrostade
mängden åter större. Detta synes bero på att rostlagren
förhindra syregenomgången, m. a. o. elektriska
motståndet i strömkretsen ökas" (sid. 129). "På liknande sätt
angripa olika utspädda syror järnmaterial, dock i vida
högre grad än enbart vatten. Detta har sin naturliga
förklaring uti att utspädda syror äro bättre ledare för
elektriska strömmar" (sid. 129). Etc. etc.
Kapitlet om kautschuk är mycket illa disponerat och
innehåller dessutom åtskilliga fel. Om förekomsten av
organiska acceleratorer har förf. tydligen ingen aning,
ehuru dessa helt revolutionerat vulkaniseringstekniken,
lika litet som han har klart för sig betydelsen av
uppmjuknings- och fyllnadsämnen. Att "produktionen av
naturkautschuk (i nuvarande tid) ej kunnat tillgodose
marknaden med erforderliga kvantiteter" (sid. 170) är
så långt ifrån sanningen, som det kan vara. Den
syntetiska kautschuken beredes stor plats, men man undrar,
hur mycket förf. egentligen själv begriper av sin
framställning. "Emedan acetylen är ett kolväte av
metanserien med kedjebunden atomkärna" kan det framställas
genom spaltning av naturgaser. "Spaltningen .. . sker
vid kalciumkarbidprocessen genom upphettning av
gaserna i elektrisk ljusbåge" (sid. 171). "Acetylengasen
(C2H2) överföres medelst en kontaktsubstans till
vinylacetylen . . . som lätt bildar föreningar med andra
ämnen" (sid. 171). "Grundämnet kol har den stora egen-
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
