Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1939 - Den högre tekniska undervisningen under diskussion, av A: Grabe, G. Malm, P. Rydbeck, H. Kreüger, S. Nauckhoff, G. Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 12 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 25 MARS
ÅRG. 6 9 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 9
INNEHÅLL: Den högre tekniska undervisningen under diskussion. — Facit.
Den högre tekniska undervisningen under
diskussion.
I häfte 7 av den 18 febr. lämnades en
kort redogörelse för huvudinnehållet i det
kommittéutlåtande, som diskuterades vid
det av Svenska teknologföreningen,
Sveriges industriförbund samt Tekniska
samfundet i Göteborg gemensamt anordnade
mötet på Stockholms konserthus den
8 febr., jämte några allmänna reflexioner.
Nedan återges de vid sammanträdet
hållna anförandena in extenso, varvid
början göres med det av kommitténs
ordförande, myntdirektör A. Grabe, hållna
orienterande inledningsföredraget.
Härefter följa inlägg av generaldirektör G.
Malm, överingenjör P. Rydbeck, professor
H. Kreüger och direktör S. Nauckhoff samt
ett skriftligt inlägg av direktör G.
Sund-blad.
Myntdirektör A. GRABE:
Då det gäller att diskutera den högre tekniska
undervisningens organisation, är det en nödvändig
utgångspunkt, att man klarlägger åtminstone i
huvuddrag vad det praktiska livet, enkannerligen industrien,
fordrar av de utexaminerade ingenjörerna. Man har
i allmänhet avfärdat denna fundamentala fråga med
mycket allmänna uttryck, vilka knappast giva någon
ledning, varken för högskolornas myndigheter, vilka
ju närmast hava att svara för undervisningen eller
för de anslagsbeviljandc statsmakterna. Det är
också bristen på klarhet i denna punkt, som enligt mitt
förmenande är anledningen till att de många
diskussioner, som ej minst under de senare åren förts
inom Svenska teknologföreningens olika avdelningar,
oftast lämna kvar ett mycket förvirrat intryck och
en känsla av hopplöshet att kunna på ett
tillfredsställande sätt lösa frågan. Ett exempel på
diskussionsinlägg, som med otaliga varianter alltid
förekommer vid dylika tillfällen, må tillåtas mig:
ingenjör A. förklarar, att den vid Tekniska högskolan
meddelade kursen i matematik är alldeles för stor.
Han har i sin verksamhet aldrig använt varken
differentialer eller integraler och överhuvudtaget ingen
högre matematik än högst 2: dra gradsekvationer
med en obekant. Ingenjör B. förklarar strax
efteråt, att de matematikkurser, som han genomgått,
varit för hans behov på tok för små, och att han
måst lägga ned ett betydande arbete på självstudier
i matematik för att kunna följa med utvecklingen
inom sitt fack. Herr A. förordar en betydande
nedskärning i den matematiska utbildningen, och herr B.
förordar en betydande ökning. Liknande uttalanden
får man i regel liöra angående de flesta läroämnen.
Det synes mig självklart, att båda talarna ha
överdrivna fordringar, men å andra sidan kan ingendera
åsikten endast avfärdas med en axelryckning, ty båda
ha i viss mån rätt, och deras olika åsikter bero
naturligtvis på att de båda personerna hamnat inom olika
områden av ingenjörens skiftande verksamhetsfält.
Om man emellertid vill intränga djupare i
problemet och upplägga riktlinjer för den högre tekniska
undervisningen, måste man söka sig fram till en mera
bestämd uppfattning om ingenjörernas
verksamhetsområde, och först sedan så skett, kan undervisningens
mål närmare klarläggas.
Om man exempelvis genomgår Svenska
teknologföreningens matrikel, finner man snart, att
ingenjörernas verksamhetsfält är så mångskiftande, att
man har svårt att få en överblick över detsamma.
Ingenjörerna finnas i statstjänst på olika områden,
från landshövdingar och generaldirektörer ned till
ritare, inom administrationen och i den rent tekniska
verksamheten. Inom industrien intaga de de mest
olika platser, affärsledare såsom direktörer och
disponenter, konstruktörer, laboranter, driftingenjörer,
offertingenjörer, försäljare ni. m. och ej minst som
industriens utposter och organ i främmande länder.
Jag förbigår här alla de ingenjörer, som lämnat sin
tekniska verksamhet och sin förbindelse med tekniken
och som träffas på snart sagt alla områden inom
samhällslivet.
Ur detta virrvarr av ingenjörernas
verksamhetsområden synes mig dock, åtminstone om man endast
fäster sig vid de i statens och industriens tjänst
verksamma, att man kan utläsa tre huvudområden,
inom vilka de kunna grupperas.
En teknisk produkt genomlöper i allmänhet tre
olika stadier, innan den nått sin bestämmelseort,
nämligen dess konstruktion och utarbetning,
produktion och dess distribution. Det är på dessa tre
huvudområden, som ingenjörernas verksamhet i stört sett
faller. Det är utan tvivel så, att ännu för några
decennier tillbaka huvuddelen av ingenjörernas
verksamhet låg inom det första av dessa moment, dvs.
inom det konstruktiva området. Produktionen sköt-
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
