- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Allmänna avdelningen /
187

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 1 april 1939 - Rundradions tekniska möjligheter förr och nu, av Siffer Lemoine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 3. Markstrålningens fältvärden vid en ledningsförmåga
hos marken av <j — 10— C. G. S.

ning äger rum, intresserar oss i detta sammanhang
mindre; låt oss blott konstatera, att markens,
jordytans, beskaffenhet spelar en avgörande roll. Normalt
arbetar man med en ledningsförmåga av a — 10—13
C. G. S.-enheter. Denna är emellertid ingalunda
konstant och låter sig ej fixera annat än som medelvärde
för given geografisk sträckning. Detta är bl. a.
anledningen till att ekvipotentiallinjerna för fältstyrkan
runt en sändarstation variera i skilda riktningar och
ej antaga cirkulär form. I Sverige är jordytans
beskaffenhet framför allt på grund av våra barrskogar
synnerligen dålig för de elektromagnetiska vågornas
fortkomst och dämpningen långt större än
genomsnittligt på kontinenten. Såsom ett med de praktiska
förhållandena närmast överensstämmande
heltalsvärde torde man böra räkna med a = 10—14 C. G. S.

Yad dämpningen innebär, visas i fig. 3 och 4, som
framställa strålningsstyrkan vid de nämnda värdena
på ledningsförmågan vid en utstrålad effekt av 1 kW
och varierande våglängd från 200 till 2 000 m.
Skillnaden är som synes ej oväsentlig. Kurvorna äro
sammanställda av C. C. I. R., dvs. den konsultativa
internationella radiokommittén.

Kurvornas användbarhet faller omedelbart i
ögonen. Med deras tillhjälp kunna fältvärdena
approximativt beräknas för en godtycklig station på
godtyckligt avstånd. Antag att vi vid en våglängd av
2 000 m önska veta fältstyrkans värde på 800 km
från en 100 kW station över terräng med
ledningsförmågan 10—14 C. G. S., finner man direkt, att
densamma utgör cirka 100 ßV/m. Vore ledningsförmågan
10—ls, blir fältet omkring sex gånger större.
Beräkning av fältstyrkan är nu ingenting annat än
beräkning av lyssningsförhållandena, vadan man således

enkelt kan skapa sig en ungefärlig förhandsbild av
dessa.

Då skymningen faller, insätter någon timme eller
par efter solnedgången det andra slaget av strålning,
rymdstrålningen. Denna breder ut sig i rymden
mellan jordytan och jonosfären och duggar åter ned på
olika avstånd från sändaren, alltefter den vinkel,
under vilken utstrålningen sker. De undersökningar,
som gjorts för att finna lagbundenheten i
rymdstrål-ningsfenomenen, äro synnerligen talrika. En långt
noggrannare kännedom om förhållandena har man
fördenskull också numera om dessa företeelser. En
fullt exakt beräkning låter sig knappast göra, då den
reflekterade rymdstrålningen är avhängig av
faktorer, som vi ej kunna förutbestämma, bl. a. det
joniserade skiktets höjd över marken, dess momentana
täthet etc. faktorer, som i sin tur bero på
solfläckarnas intensitet och aktivitet, korpuskulär strålning
m. m. Dessa variationer äro icke kontinuerligt
variabla eller beräkningsbara, men med stöd av
mätningar och observationer ha kurvor upprättats av
C. C. I. R., vilka approximativt inom vissa gränser
svara mot förhållandena i verkligheten.

Ett studium av rymdstrålningen som funktion av
avståndet från sändaren visar följande. På nära
håll, inom den zon, där markstrålningen är stor, ger
sig rymdstrålningen icke tillkänna. Dels är
reflexionen ringa vid vinklar, som närma sig 90°, dels är
markstrålningen förhärskande. Men på avstånd av
cirka 100 km, beroende på våglängden, börjar
rymdfältets reflekterade komponent att antaga värden,
som äro av samma storleksordning som markfältets.
Resultatet blir interferens mellan de båda slagen av
vågor, vilket ger upphov till den s. k. närfadingen,

Teknisk Tidskrift

A
1000

f5oo Km

Fig. 4. Markstrålningens fältvärden vid en ledningsförmåga
hos marken av o .= 10—^ C. G. S.

187

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:36:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939a/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free