Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 8 april 1939 - Den levande organismen som förstärkare, av Sw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
enskilda processerna i atomernas och verkningskvantas
värld tillgängliga för iakttagelser.
Föreställningen att materien ytterst består av
smådelar, atomer, trots att den för våra grova sinnen
förefaller att vara oinskränkt delbar, är ju som filosofisk
spekulation betraktad mera än två tusen år gammal.
Denna spekulativa föreställning har lämnat den
västerländska, från renässansen stammande
naturforskningen ett betydelsefullt ledmotiv för dess tänkande
och varit en fruktbar källa till viktiga impulser.
Ehuru föreställningen om atomerna hade antagit
mycket tydliga, gripbara former för fysikern redan under
förra århundradet, förblev likväl den frågan oavgjord
ända till fram emot sekelskiftet, om dessa atomer
verkligen kunde vara något mera än ett intressant
föremål för filosofiska spekulationer, om de verkligen
representera fysikaliska realiteter.
För de sedan dess skapade bevismedlen för
atomernas faktiska tillvaro spelar förstärkningsprincipen en
avgörande roll. Atomernas oerhörda litenhet skulle
göra det hopplöst för oss att försöka komma åt dem
med våra grova hjälpmedel — lg vatten innehåller
ungefär 100 000 trillioner atomer — om icke sinnrikt
uttänkta apparater, såsom Wir.soN-kammaren och
Geiger’s räknerör hade gjort det möjligt för oss att i
sä hög grad förverkliga förstärkningsprincipen, att det
av en händelse, som berör en enda atom, kan
framkallas en följdverkan, som kan iakttagas med grova,
yttre hjälpmedel. Man kan försätta en atom i ett
elektriskt laddat tillstånd genom att avlägsna en av de
elektroner, som normalt tillhöra den, atomen
joniseras. Detta förlopp är det, som Wilson-kammaren eller
räkneröret förstärker, så att man erhåller en direkt
iakttagbar händelse. I dylika fall arbetar man efter
vad man skulle kunna kalla för lavinprincipen.
Därmed menas, att den använda apparaten åstadkommer,
att den enstaka joniseringen blir inledningen till ett
förlopp, som lavinartat drar med sig ett oerhört antal
andra atomer. Därigenom att fysikern på detta sätt
låter enstaka atomfysikaliska processer reglera eller
påverka skeenden, som äro förhållandevis påtagliga
och lätta att konstatera, får han en möjlighet att
komma själva dessa ursprungliga processer på spåren
och fastställa villkoren för deras uppträdande.
Den moderna kvantteorien beskriver
lagbundenheten hos det ultramikroskopiska, atomfysikaliska
skeendet lika klart och uttömmande, som den
Newtonska himmelsmekaniken redogör för planeternas
rörelser. Tack vare denna kvantteori har man numera
klart för sig, att lagbundenheten hos atomfysiken
eller "mikrofysiken" på ett avgörande sätt skiljer sig
från de lagar, som gälla för himmelsmekaniken, och
över huvud taget från fysiken för stora, av många
atomer sammansatta kroppar, "makrofysiken". Inom
det mikrofysikaliska området bortfaller framförallt
den inom makrokosmos undantagslöst gällande lagen
om orsak och verkan, som ju inom astronomien är
förutsättningen för, att denna vetenskap skall kunna
göra några exakta förutsägelser. Det atomfysikaliska
skeendet utmärkes av en egendomlig frihet, som gör
det omöjligt att entydigt förutsäga en enskild atoms
sätt att reagera under vissa givna betingelser. Atomen
har nämligen understundom en räcka olika
reaktionsmöjligheter. I de gamla naturlagarnas ställe ha trätt
statistiska lagar, som kvantitativt exakt ånge en viss
sannolikhet för vart och ett av de till buds stående
reaktionssätten.
Då för något mera än tio år sedan vår kännedom
om kvantlagarna, som behärska atomfysiken, erhöll
sin definitiva form, uppstod den tanken, att dessa rön,
som verka så revolutionerande på fysikens klassiska
föreställningar, kunde ha en räckvidd utöver det
fysikaliska området. Man resonerade ungefär på följande sätt:
Denna mikrofysikens olikhet med den vanliga,
klassiska, de stora kropparnas fysik, makrofysiken,
erinrar i viss mån om olikheten mellan de biologiska och
makrofysikaliska objekten, vilken är så svår att
definiera. Möjligen skulle den så ofta konstaterade och
betonade skiljaktigheten mellan biologiska förlopp och
oorganiskt-döda skeenden kunna sammanhänga
därmed, att livsförloppen i sina finaste rotfästen sträcka
sig in i molekylernas, atomernas, elektronernas och
kvantas mikrofysikaliska värld.
Denna tankegång blev för nägra år sedan
systematiskt bearbetad, ehuru det den gängen ännu föreföll
uteslutet, att man skulle kunna ge den en
experimentell grund och därmed beröva den dess karaktär av
hypotes, som verkade så djärv, att den av kritiken
understundom t. o. m. har betecknats som fantastisk.
I själva verket har emellertid denna tankegång fört
forskningen in pä ett riktigt spår. Den på sitt sätt
hypotetiskt skisserade bilden av organismernas inre
byggnad kan redan nu bevisas vara riktig och detta
just med hjälp av ett överväldigande experimentellt
material. Till största delen är det därvid fråga om de
sista årens experimentella erfarenheter från
mutationsforskningens, strålbiologiens, virusforskningens
och materialforskningens områden m. fi. Delvis rör
det sig om äldre experiment, vilkas betydelse och
räckvidd vi först nu äro i stånd att till fullo uppskatta,
som lämna det avgörande bevismaterialet för
riktigheten av de principiella föreställningar, som utvecklats
ur den ovan antydda tankegången.
Enligt "teorien om organismerna som förstärkare"
har varje organisk individ under vissa förhållanden
den egenskapen att kunna tjäna som förstärkare, och
det med så stor verkningsgrad, att vissa enstaka
atomfysikaliska förlopp kunna utvecklas till
skeenden, som påverka hela individen. Bästa möjligheten
att experimentellt bevisa detta påstående erbjuda oss
de encelliga djuren, isynnerhet bakterierna.
Även om en bakterie förefaller oss med våra grova
sinnen utomordentligt liten, är den likväl ur
atomfysikens ståndpunkt en jättebildning, som kan
innehålla en billion atomer. Sinnrika experiment, vilka
för övrigt äro i princip rätt så enkla till sin natur,
göra det numera möjligt för oss att bevisa, att hela
denna skapelse kan dödas genom en enda, enstaka
atomfysikalisk process. Det finns i cellen ett visst
reglerande centrum, vars skyddande är oundgängligt
för cellens livsfunktioner. Skador, som drabba cellen
utanför detta reglerande centrum, medföra mången
gång icke någon fara. Detta centrum utmärkes
emellertid av en så höggradig känslighet, att varje skada,
som det erhåller, leder till de mest allvarliga följder
för hela individen. Detta reglerande centrum är av
oerhört små dimensioner, ja, det är i själva verket av
den minsta storlek som överhuvud är fysikaliskt
möjlig, nämligen en grupp enstaka molekyler, av vilka var
och en förefinnes i cellen i endast en eller under
särskilda omständigheter möjligen i två upplagor. Ett
ultraviolett ljuskvantum, som absorberas av en av
dessa molekyler, kan ändra tillståndet i denna molekyl,
så att dess normala funktioner förhindras, varigenom
hela cellens livsduglighet tillintetgöres. Eller också
kan en enda molekyl av något gift åstadkomma en
kemisk reaktion hos en av dessa reglerande
molekyler, och även i detta fall är cellens öde beseglat.
Vad som här har konstaterats, har emellertid
betydelse icke blott för bakterierna: samma fysikaliska
strukturprincip, som här har uppenbarats, föreligger
också hos alla andra organismer. Den moderna
ärftlighetsforskningens glänsande utveckling har som
bekant lett till det erkännandet, att de enskilda, ärftliga
egenskaperna äro att hänföra till alldeles bestämda,
materiella bärare. En groddcells cellkärna innehåller
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
