Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 13 maj 1939 - Exportförsäljning, av Viktor Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
de propagandafilmer, som nu förekomma, och utgör
ett utmärkt exempel på åtgärder, som staten ensam
kan vidtaga.
För sin marknadsundersökningsbyrå torde
Exportföreningen kunna räkna på statsanslag. Ett sådant
på 100 000 kronor tillstyrkes nämligen av 1938 års
exportsakkunniga. Meningen är, att exportindustrien
genom flitigt anlitande av byrån skulle kunna
möjliggöra dess fortsatta existens utan statsunderstöd,
vilket på grund av undersökningarnas privata
karaktär synes vara det mest logiska. Undersökningarna
avse att utröna förutsättningarna för export till
ifrågavarande land (tullar, kontingenteringar,
valutakontroll etc.), belysa speciella synpunkter, såsom
smak- och utseendefrågor, ävensom att komma med
förslag till lämpliga representanter samt klarlägga
graden och kvaliteten av redan befintlig konkurrens.
För mera speciella artiklar torde det nog vara så, att
det slutliga avgörandet, om en bearbetning
överhuvud taget kan visa sig lönande, måste träffas av
någon ansvarig person från den intresserade firman,
men denna förundersökning är icke desto mindre
viktig, då den hjälper en att bedöma, huruvida det
så att säga finns "en gris i säcken", innan man
tänker på att köpa den.
Den slutliga diagnosen, dvs. inhämtandet av alla
de uppgifter, som skola avgöra, huruvida
producenterna här hemma få ett tillräckligt underlag för att
utföra varan till beställarens belåtenhet eller ej, är
ett synnerligen viktigt arbete. Ofta händer det, att
tillverkaren vid en objektiv granskning av de egna
och konkurrentprodukternas fel och förtjänster kan
komma till en helt annan uppfattning än kunden,
och bägge parterna kunna ha rätt. Det händer
nämligen ofta, att en egenskap hos varan, som av
tillverkaren betecknas som en dygd, ingalunda
uppskattas efter förtjänst på marknaden, och att ett
mindre fel, som på sin höjd kan betecknas som ett
skönhetsfel, verkar fullkomligt nedsättande för
varans anseende på avsättningsorten. Försök ha gjorts
att uppställa regler för sättet att utfråga kunderna,
men, såvitt jag har kunnat finna, omöjliggöres allt
vetenskapande i detta sammanhang av den orsaken, att
förhållandena äro så växlande för olika varor och på
olika marknader. Lyckas försäljaren att genom
lämpliga frågor uppnå kontakt med den verkliga
materialförbrukaren och hos honom finna ut, var skon
klämmer, är slaget ofta vunnet. Endast om den slutliga
avnämaren är belåten, komma repetitionsorderna.
I alla de uppsatser, som jag sett i hithörande
frågor, har ingen enda enligt min mening tillräckligt
starkt betonat värdet av förnyade order. Betydelsen
av fasta avnämare, som regelbundet och utan
nämnvärd bearbetning återkomma, är så avgörande, att
jag tror, att man kan säga, att skillnaden mellan det
solida och icke solida företaget mången gång beror
på hur stor den fasta kundkretsen är. Varje gammal
kund representerar en tillgång, som måste vårdas
som firmans dyrbaraste klenod.
Priset.
I förbigående har jag omnämnt, att priset på våra
svenska exportvaror ofta är högre än
konkurrentpriserna på grund av vår höga allmänna standard. Härav
skall ingen förledas antaga, att priset endast är
summan av vissa termer, såsom material, arbetslöner, om-
kostnader pius förtjänst etc. I själva verket är
fixerandet av försäljningspriset ett av
försäljningsarbetets svåraste problem och det som kanske föranleder
den mesta korrespondensen.
I allmänhet ha agenter och mellanhänder en ganska
dunkel uppfattning om, hur en modern industri
beräknar sina självkostnadspris, vilket bl. a. på ett
betecknande sätt belyses av det engelska ordet för
kalkylavdelning: Estimation Department. I själva
verket arbetar denna avdelning, vilken också bör ha
hand om bokföringen av industriens samtliga
kostnader (löner, material etc.), som en ganska vidlyftig
bokföring, där de olika maskinerna, ugnarna, eller vad
det nu kan gälla för produktionsenheter, belastas för
alla mottagna förbrukningsvaror och prestationer.
De för hela anläggningen eller avdelningen löpande,
ej direkt fördelbara kostnaderna, såsom för
administration, reklam, resor etc., fördelas efter vissa
grunder på basis av en periodisk statistik. Vidare
uppdelas på liknande sätt avskrivningar, försäkringar
osv. Härav följer, att resultatens noggrannhet endast
begränsas av fluktuationer inom perioden och att
gissningen eller uppskattningen består i den grad
som den pågående perioden skiljer sig från den
närmast avslutade. Däremot måste iakttagas, att de
fasta kostnaderna fördelas på längre sikt
(budgetsystem), så att i en lågkonjunktur minskad
produktion icke i ökad grad drabbas av dessa fasta
kostnader.
Emellertid inverka andra omständigheter på
försäljningspriset. Det finns exempelvis karteller, dvs.
mäktiga sammanslutningar, som den enskilde ofta ej
kan träda för nära. Sådana karteller finnas i de flesta
länder. I pressen och bland allmänheten äro de
innerligt avskydda, vilket i de flesta fall åtminstone
är ensidigt, då kartellerna oftast tillkommit för att
stäv ja en befintlig överproduktion lika mycket som
för att reglera priserna. Då en kartell upplöses,
uppstå också som regel en massa komplikationer, som
ofta ha socialt vådliga verkningar, såsom arbetslöshet
och liknande i släptåg. Därmed vill jag ej alls
förneka, att det förekommit karteller, som väl förtjäna
att stå under uppsikt, även om härvidlag den
amerikanska formen (Wilson act) knappast är den
effektivaste metoden att stäv ja missbruk.
Uppfinningen av ad valorem duty, dvs. den
procentuella skyddstullen, är ett av de skadligaste påhitten
mot allt rationellt varubyte. Om skyddet t. e. är
35 % för stål av vanlig sammansättning, så drabbas
arbetslönerna i det exporterande landet såsom avsett.
Nu tillämpas emellertid samma ad valorem även för
rostfritt stål — 3 till 4 ggr dyrare — vilket betyder,
att import av dylikt material omöjliggöres.
En annan idé är, att importvaran ej får säljas
billigare än på hemmamarknaden. Ehuru detta i princip
är förnuftigt, leder metoden till allehanda
komplikationer.
Jag skall ej komplicera framställningen med
ytterligare exempel. Det sagda torde vara nog för att
visa, att prisfrågan är ett svårt och omfattande
kapitel.
Har man nu kommit så långt, att man fått visshet
om, att varan kan säljas på den åtrådda marknaden
utan kollisioner med vare sig karteller eller
anti-dumping-lagar, har man måhända en ny svårighet i
sin egen agent. Om han är självständig, strävar han
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
