Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 38. 23 sept. 1939 - Ekonomisk vantro, av Erik Swartling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 38 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 23 SEPT.
ÅRG. 69 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 9
INNEHÅLL: Ekonomisk vantro, av Erik Swartling. — Ingenjören och. försvarsberedskapen. — Hur
General Motors utbildar lärlingar. — Notiser. — Litteratur. — Personalnotiser. •— Sammanträden.
Ekonomisk vantro.
Av ERIK SWARTLING.
Bland de många felaktiga föreställningar och
missförstånd, som tanklöshet och vanetänkande ha
skapat hos den stora allmänheten, tyckas inga vara
svårare att komma till rätta med än dem som gälla
sådana begrepp som "pengar", "handelsbalans" och
ekonomiska frågor i allmänhet. Trots det, till synes
åtminstone, hopplösa i att arbeta för riktigare
tänkesätt, skall i det följande ett försök göras att reda ut
begreppen en smula.
En av de allra väsentligaste orsakerna till, att det
råder så många missuppfattningar i ekonomiska
spörsmål, torde vara den hos lekmannen helt
naturliga benägenheten att anlägga privatekonomiska
synpunkter på frågor, som gälla landet i dess helhet.
Det ligger ju så nära till hands att försöka förstå,
vad som sker omkring en på grundval av de egna
erfarenheterna, men av många orsaker leder ett
sådant resonemang till alldeles oriktiga och i vissa fall
till rent ödesdigra felslut.
Om vi till en början tänka på ett så vanligt
begrepp som "pengar", är det nog så, att folk allt för
ofta har en alldeles felaktig uppfattning om
penningens verkliga funktion, och vad det är som giver
den dess värde. Man föreställer sig gärna, att
penningen har ett värde i och för sig, och att det t. e.
är guldet, som ger en sedel detta värde. En far sade
en gång till sin pojke: "Jag förstår, att silverslantar
kan ha ett visst värde, men är det inte bra konstigt,
att en sådan här papperslapp kan vara värd så
mycket?" Pojken såg litet konsternerad ut, och så sade
han: "Ser pappa, det gör detsamma va’ dom ä’ av,
bara man kan få vad man vill för dom." Det var
barnets oförvillade syn på tingen, och den var
riktig! Penningen har icke någon annan uppgift än
att vara en värdemätare och förmedlare av det
samhälleliga varubytet. Det är de varor som man kan
byta sig till för sina pengar, som ha betydelse för
oss människor men icke penningen i och för sig. Det
är penningens utbytbarhet, som skänker den dess
värde. Penningen är alltså förmedlaren av det
varuutbyte, som ’handeln utgör, men av praktiska skäl
måste man åsätta varorna ett visst penningvärde, och
här ha vi nästa källa till missförstånd. Jag tänker
på den ständigt förekommande förväxlingen av de
båda begreppen pengar och förmögenhet. Man säger
t. e. om en rik man, att han har mycket "pengar",
fastän han kanske i regeln ’har mycket litet peng-ar i
egentlig mening men är ägare till fabriker, jord,
fastigheter, värdepapper e. d.
En annan omständighet, som är ägnad att förvilla
är, att begreppet "pengar" i viss mån har en annan
betydelse för den enskilde än för samhället. En
privatperson kan nämligen "leva på pengar", vilket
i verkligheten betyder, att han lever på andra
människors arbete, men det kan uppenbarligen inte ett
helt folk göra. Den enskilde rör sig med pengar men
samhället med varor.
En mycket vanlig föreställning är, att det ur
folkhushållets synpunkt skulle vara viktigare att
producera än att tillfredsställa de mänskliga behoven,
dvs. att konsumera. Här ha vi åter de
privatekonomiska synpunkterna som spöka. Den enskilde
måste arbeta och förtjäna pengar, och om han vill
förbättra sin ekonomiska ställning, måste han hålla
utgifterna nere, så att det blir något över för
framtida behov. För samhället däremot skulle det ej
vara stor idé att producera, om det inte fanns någon
som köpte. Det är därför ett samhälleligt önskemål
att kunna höja befolkningens köpkraft eller med
andra ord att höja levnadsstandarden. Det är det
verkliga målet, och för att nå det, är produktionen
endast ett medel.
Uppenbarligen är det samma felaktiga
tankegångar, som ligga till grund för den så gott som
universella missuppfattningen om handelns betydelse för
ett lands ekonomi. Den enskildes inkomster bli här
lika med exporten, som "drar in pengar i landet",
och som följaktligen bör uppmuntras så mycket som
möjligt, och importen kommer i analogi härmed att
motsvara den enskildes utgifter, som det gäller att
begränsa så långt ske kan, för att "besparingarna",
exportöverskottet, skola bli så stora som möjligt.
Som det för den enskilde är så, att sälja i regeln
betyder att förtjäna pengar och köpa att konsumera,
alltså förstöra pengar, har man allmänt kommit att
anse det vara fördelaktigare att sälja än att köpa,
och denna tankegång har blivit särskilt markerad i
fråga om utrikeshandeln.
Som en naturlig följd av denna uppfattning
betecknas en handelsbalans, som uppvisar ett
exportöverskott, allmänt som "gynnsam", och ett
importöverskott blir alltså något "ogynnsamt".
Om en handelsbalans skall betecknas som
gynnsam eller ogynnsam beror alldeles på omständig-
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
