Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 25 nov. 1939 - Den norrländska tackjärnshyttan, av O. S. - Granitbetänkandet, av S. D. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
ligt mycket svårare att göra ett nytt försök. Spåren
förskräcka. Därför borde man innan man bestämt
sig för att just bygga ett järnverk hava förelagt olika
industrisakkunniga ungefärligen följande program:
Staten är villig understödja en industri i övre
Norrland, antingen genom att satsa ett visst kapital och
själv driva rörelsen eller också att genom ett lån till
mycket fördelaktiga villkor animera ett enskilt
företag. Fordringarna på den planerade industrien äro
följande:
1) att sysselsättning kan beredas så mycket folk
som möjligt;
2) att i mesta möjliga mån inhemska råvaror
skola användas;
3) att produkterna icke skola konkurrera med andra
svenska tillverkares, så att härav förfång uppstår;
4) att det ekonomiska resultatet skall vara sådant,
att kapitalet kan rimligen förränta sig även vid
normal avskrivning;
5) att om möjligt fabriken skall tillverka sådana
varor, som landet vid isolering är i behov av.
Går man ut ifrån dessa förutsättningar samt
dessutom statens löfte att lämna mycket billig elektrisk
kraft, ävensom passande tomtområde, bör det icke
vara svårt att finna industrigrenar, som motsvara
dessa önskemål, och t. o. m. få enskilda företagare
som äro benägna för att taga upp projektet.
O. S.
Gran itb etä n ka n d et.
Ett svagt dokument.
1937 års Granitutredning har för några månader
sedan avgivit sitt betänkande, vilket säkerligen från våra
vägteknikers sida varit emotsett med spänt intresse.
När i mars 1937 efter bemyndigande av Kungl.
maj:t chefen för Handelsdepartementet tillkallade
sakkunniga att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande befrämjande av avsättningen av den
svenska stenindustriens produkter, fann sig Svenska
teknologföreningen jämte en del andra institutioner
hava anledning att tillskriva Kungl. maj:t med
påpekande av vikten av, att inom en dylik kommitté
låta vägteknisk sakkunskap bliva representerad.
Tyvärr ledde framställningen till ingen åtgärd, och det
är därför icke ägnat att förvåna, att
granitbetänkandet i tekniskt hänseende är betänkligt svagt.
När man läser direktiven för utredningen måste
man få det intrycket, att handelsministern gav
kommittén som huvuduppgift att klarlägga
förutsättningarna för stenindustriens framtida bestånd. Statsrådet
betonade sålunda, att syftet med undersökningen var
att nå fram till ett objektivt bedömande, huruvida
och under vilka omständigheter stenbeläggning av
vägar och gator kunde vara tekniskt och ekonomiskt
motiverad. Departementschefen synes vara fullt på
det klara med de svårigheter, som stenbeläggningarna
i tekniskt hänseende hade att brottas med, i det att
han uttalar, att en oundgänglig förutsättning för
väckande av ett större intresse för denna beläggning
inom landet vore, att stenvägarna kvalitativt bleve
av bästa möjliga slag.
Hur ha nu de sakkunniga fullgjort detta sitt
uppdrag?
Yad som först slår den initierade teknikern är
utredningsmännens uppfattning av utvecklingen på väg-’
beläggningsområdet, vilken de anse kunna uppdelas
i epoker. Under ett första skede skulle sålunda den
ekonomiska depression, som över hela världen gjorde
sig gällande efter’ världskriget, ha tvingat
beläggningsteknikerna i alla länder till användande av lätta
och billiga, men svaga beläggningar; detta hade låtit
sig göra tack vare den relativt ringa trafiken. I den
mån trafikintensiteten stiger, framstå emellertid
bättre vägbeläggningar som ett oavvisligt krav, och
utredningsmännen förutsätta, att den
utvecklingsperiod nu skall komma, då kvalitetskravet träder i
förgrunden, och då det gäller att skapa en
framtids-beläggning, som ur såväl teknisk som ekonomisk
synpunkt fyller högt ställda anspråk.
Ingenting kan emellertid vara mera felaktigt än
att tro, att vi för Sveriges vidkommande skulle ha
nått en period, då de tunga beläggningarna komme
att dominera. Den moderna vägbeläggningstekniken
har kunnat fastställa vilka beläggningstyper, som
äro ekonomiskt lämpliga vid olika
trafikintensitets-siffror, nämligen de högklassiga över 400 fordon per
dygn och de lätta typerna mellan 200 och 400. Det
är tämligen klart, att med en normal utveckling av
trafiken det ständigt kommer att finnas en väsentligt
större areal av vägnätet med en trafik av 200—400
fordon än det finns av vägar med högre trafik; redan
ett flyktigt studium av Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens trafikräkningar bekräftar detta. Då
vägbeläggningar utföras icke endast för att nedbringa
vägunderhållskostnaderna, utan även för att minska
trafikkostnaderna, måste det under sådana
förhållanden vara av största vikt, att vägbeläggningsmedlen
i första hand koncentreras på utfärdandet av lätta
beläggningar, ty ju större årlig areal, som kan förses
med beläggning, ju större bli besparingarna för
motorfordonstrafiken. Tyvärr är det nämligen så, att
automobilskattemedlen, som många gånger betecknas
som "rikligt flödande", under senare år icke räckt att,
täcka mer än en bråkdel av länens anslagsäskanden
för beläggningar, och att under sådana förhållanden
koncentrera dessa anslag på de dyraste typerna kan
icke vara riktigt.
En faktor, som i samband härmed ingalunda bör
negligeras, är den möjlighet att utbygga
beläggningarna i stadier, som de bituminösa typerna erbjuda;
så länge trafikintensiteten är låg, kan en lätt och
billig beläggningstyp användas, men vid stegrad
trafik kan denna förses med en högklassig slityta, och
detta förfaringssätt innebär självfallet god ekonomi.
Granitutredningen har tillskrivit ett antal
fackförbund inom transport- och åkeribranschen för att
utröna yrkeschaufförernas uppfattning om olika be-
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
