- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Automobil- och motorteknik /
76

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

pliktelse alltid att åvila de sakkunniga, som
undertecknat yttrandet ifråga.

Vi inom nämnden ha nog klart för oss, att man vid
utövandet av verksamheten kommer att stöta på
åtskilliga svårigheter, men vi förmena samtidigt, att de
ej skola vara större än att de kunna överkommas.

Redan i början av min redogörelse framhöll jag i
vad syfte nämnden tillkommit, men härtill vill jag
foga ännu några ord.

Jag är då först angelägen påpeka, att
Sakkunnig-nämnden ej vänder sin spets mot någon. Gjorde den
det, saknade den den viktigaste betingelsen för att vara
det opartiska organ, som den uppställt som sitt mål.

Strävan mot objektivitet och opartiskhet är i själva
verket dess bärande element, element, som uppburna
av den sakkunskap, som står till buds, erbjuda sina
tjänster åt båda parter, således såväl åt de dömande
och utredande myndigheterna som åt dem, som
befinna sig s. a. s. på de anklagades bänk, dock i
sistnämnda fall med den skillnad från eljest brukligt
tillvägagångssätt, att part. som önskar anlita
nämnden, får rikta framställan härom genom domstol.

Det heter i § 1 av reglementet för nämnden:

"Nämndens eller de sakkunnigas utlåtande får icke
taga form av ett utslag utan skall på saklig grund
belysa de faktorer, som inverkat på händelseförloppet
eller hava avseende på den begärda utredningen."

Av lätt begripliga skäl har formuleringen av denna
bestämmelse erbjudit vissa svårigheter.

Det har varit svårt att få fram att om än
nämnden och dess sakkunniga ej vilja upphöja sig till
domare, torde dock fall förekomma, där utredningen
klart ger vid handen, vem som varit vållande. Det
går därför icke för sig att stipulera, att nämnden ej
liar att yttra sig i skuldfrågan, ty skulle detta vara
den ständigt lysande ledstjärnan, vore det mången
gång svårt att göra ett uttalande. Däremot har
nämnden icke att sysselsätta sig med fördelning av
skulden, där utredningen ger vid handen, att båda
parter varit medvållande.

Undertecknad har mer än en gång funnit det
underligt, att medan å ena sidan allmänheten har sina
instanser, domstolarna, till vilka den kan vädja för att
få sina rättsanspråk granskade, så står å andra sidan
denna utväg mindre sällan till domarnas förfogande.
Detta gäller ej minst bilmålen. Domaren skall med
ledning av polisens utredning och de avgivna
vittnesmålen bilda sig ett begrepp om händelseförloppet
och skuldfrågan, och detta begrepp måste vara så
noga genomtänkt och överlagt, att det kan läggas till
grund för ett utslag. Hur oerhört svårt måste icke
detta vara mången gång, särskilt i de fall, där
vittnesmålen äro bristfälliga eller motstridiga och där hela
händelseförloppet låter påskina, att bevisföringen å
ena eller andra eller å ömse sidor lider av vissa
tekniska svagheter. I sådana fall synes det mig som om
domaren vore sämre ställd än allmänheten, ty vart
skall domaren vända sig för att få klarhet i de
punkter av teknisk natur, varpå han i viss mån anser
sig böra grunda sitt utslag? Jag förmodar, att det
är detta förhållande, som givit upphov till lagen om
bevis genom sakkunnig.

Det finns emellertid på området för nämndens
verksamhet ett spörsmål, som jag vill tillåta mig att
beröra inför denna högst sakkunniga församling, och
vid vars bedömande sakkunnignämndens uttalanden
kunna väntas få ett visst värde. Jag avser eller
tänker på ett ställe i lagen om ansvar för skada i
följd av automobiltrafik. I denna lag finns en
bestämmelse, som enligt civil uppfattning är avsedd att
uppväga det — fortfarande ur civil synpunkt —
märkliga förhållandet, att bevisbördan till skillnad
från vad eljest är fallet ligger på svarandesidan, den
bestämmelsen, nämligen

"dock vare ägaren från ansvarighet fri, där av
omständigheterna framgår, att skadan varken
förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av
föraren."

"Där av omständigheterna framgår!" det är detta
uttryck, vid vilket motormännen fäst så många
grusade förhoppningar, ty enligt deras syn på saken ha
omständigheterna vid månget tillfälle just varit av
den beskaffenhet, att de givit vid handen, att de ej
varit vållande, om än domstolarna uttryckt en delvis
motsatt uppfattning.

Varken domstolarna eller motormännen äro att
klandra härför, ty det måste ligga i sakens natur, att
det alltför ofta är synnerligen vanskligt att fastställa,
vad omständigheterna i verkligheten givit vid handen,
och att man av dessa utläser olika alltefter som man
är part eller domare. Icke desto mindre nödgas man
framhålla, att det språk, som omständigheterna tala,
ofta blir missförstått, enär det icke tolkats i sitt
tekniska sammanhang. Härmed menar jag, att för att
kunna tolka ett händelseförlopp är det mången gång
nödvändigt att frigöra det från Vägtrafikstadgans
bestämmelser för att granska det mot bakgrunden av
gängse praxis och rimlig försiktighet.

Det är på detta område, som Sakkunnignämnden
kan få betydelse, mest därför att dess uttalanden,
obundna av andra hänsyn än att tjäna det mänskligt
rätta, återspegla eller sträva att återspegla åsikter,
som bottna i oförvillade begrepp.

Jag har tidigare berört det sammanhang, som
existerar mellan lagen om bevisning genom sakkunnig
och Sakkunnignämnden i trafik- och bilmål och jag
kan tillägga, att enligt min uppfattning är
Sakkunnignämnden att betrakta som en komplettering av
denna lag, ty medan lagen giver domstolarna
befogenhet att tillkalla sakkunniga, svarar
Sakkunnignämnden för anskaffning av dylika, då handlingen
tilldrar sig på motortrafikens område. Detta måste
utan tvivel vara en fördel, ty på så sätt får
sakkunniginstitutionen en permanens, som ger dess
verksamhet ökat värde.

Härmed vill jag avsluta min redogörelse för
Sakkunnignämnden i trafik- och bilmål och samtidigt
uttala förhoppningen att den i framtiden får tala för
sig själv liksom jag hoppas, att de närvarande av
min framställning ej fått annan uppfattning än att
nämnden tillkommit för att giva den tekniska
erfarenheten tillfälle att säga sin mening i de många fall
på trafikens område, då ett uttalande från detta håll
får anses önskvärt.

76

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:37:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939am/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free