Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Impulsströmmen uppmättes medelst lämpliga
shuntar och katodstråloscillograf. Impulsens
spänningsvariation upptogs medelst en annan
katodstråloscillograf. Vid försöken har impulsspänningen haft
amplituder växlande mellan 20 och 35 kV och
strömamplitu-den har växlat mellan 1 000 och 3 000 ampere.
Impulsens form har i genomsnitt varit 10/100.
I initialögonblicket, då impulsen träffar j
ordningeanordningen, kan man betrakta denna som en led-
Fig\ 7. Katodstråloscillogram för
spänningskurvan.
ning med ett visst vågmotstånd. Detta kommer även
till uttryck i oscillogrammen.
Vid de utförda försöken ha samtidigt upptagits
såväl ström- som spänningsoscillogram och som
kontroll ett kombinerat ström-spänningsoscillogram.
Några exempel på dylika oscillogram återgivas i
fig. 7—9.
Utgående från de momentana spännings- och
strömvärdena har impulsmotståndet uträknats som
funktion av tiden. Beräkningsresultatet i tvenne fall
återgives i fig. 10—11. Kurvan i fig. 10 utgör ett
extremt fall med påfallande stor motståndsändring
och har upptagits för en i jorden rakt utsträckt
ledare, bestående av ett kopparband av 75 m längd och
tvärsnittet 1,5 X 25 mm, förlagd på 0,2 m djup.
Kurvan i fig. 11 åter har beräknats för en 50 m lång
kopparlina med 35 mm2 area, förlagd på samma djup.
Den påtagliga skillnaden i motståndsvariationen i de
två fallen måste åtminstone delvis ha sin orsak i
kanteffekter.
Av mätningarna samt de uppritade kurvorna i
fig. 10 och 11 framgick, att motståndet icke var
konstant under impulsens varaktighetstid. I stort sett
gäller, att motståndet minskar med ökad ström.
Denna relation, som förut befunnits vara giltig för
växelströmmar av olika styrka, gäller således i
princip även för momentanvärdena hos en impuls. I det
senare fallet har man dock en ny omständighet att
taga hänsyn till, nämligen att övergången i
jordkontakterna karakteriseras av en viss hysteresiseffekt.
Räknade man icke med denna, så skulle man få ett
minimum hos motståndet vid strömmaximum.
Hy-steresiseffekten visar sig just däri, att då strömmen
passerat sitt maximum och börjar sjunka, motståndet
icke växer, som man i första hand kunde vänta, utan
sjunker ytterligare. Ström-spänningsoscillogrammet
enligt fig. 9 kommer därför att uppvisa en slinga.
Hysteresiseffekten växlar för olika elektrodformer.
För säkerheten i en elektrisk anläggning är det
eftersträvansvärt att hålla jordmotståndet så lågt
som möjligt, och härvidlag bestämmes skyddsvärdet
i första hand av spänningsfallet i jordkontakten. De
relativt höga motetåndsvärdena i impulsens början,
särskilt i det extrema fallet i fig. 10, äro ur denna
synpunkt ofarliga, emedan de inträffa vid små
strömstyrkor. Minskningen i strömmen överväger
proportionsvis ökningen hos motståndet, så att
spänningen ändå blir låg, vilket ju direkt framgår av
spänningskurvan i fig. 7.
Med beaktande av den uppvisade tidsvariationen
för impulsmotståndet inställer sig omedelbart frågan,
Fig. 9.
Ström-spänningsoscillo-gram uppvisande hysteresis.
vilket värde som skall anses vara representativt, om
man liksom förut vill uttrycka impulsmotståndet med
ett tal.
Vid mätningarna i det fria kan man icke definiera
impulsmotståndet enligt relation (1). Vid
laboratoriemätningarna har man rört sig med små elektroder
och följaktligen höga ohmtal. Detta medför en
kurvform hos strömmen, karakteriserad av kort
uppgångstid, varför oscillogrammet tillåter jämförelse
med en exponentialkurva.
Vid de här behandlade mätningarna rör man sig
däremot med stora elektroder och alltså med små
ohmtal, vilket i sin tur medför, att man icke erhåller
branta fronter i oscillogrammen. Den flacka delen
av motståndskurvan, vilken del har utpräglat lång
varaktighet, är utan tvekan representativ för
motståndet. Fastlägger man exempelvis
motståndsvärdet för det tidsmoment hos impulsen, då strömmen
når sitt maximum, så får man fram ett
motståndsvärde, som hänför sig till den flacka delen av
motståndskurvan. I anslutning till i fig. 10—11 erhåller
man exempelvis i sådant fall motståndsvärden på 3,1
ohm respektive 3,6 ohm. De i det följande angivna
motetåndsvärdena ha beräknats på detta sätt. En
jämförelse med det tidigare från relaxationstiden vid
laboratoriemätningarna beräknade motståndsvärdet,
där sådan jämförelse varit möjlig, visar en
överensstämmelse inom 10 %.
Mätresultaten.
I rak linje utlagd ledare.
På mätplatsen förlades på 20 cm djup raka ledare,
bestående av kopparband med tvärsnittet 1,5 X 25
mm och längderna varierande mellan 25 och 100 m.
Motståndsmätningarna utfördes dels för svag
växelström, dels för impulsström, varvid impulsen
tillfördes ena ändan av ledaren. Resultatet är grafiskt
återgivet i fig. 12.
Som synes av figuren sjunker
växelströmsmotståndet (a) allt långsammare r.ed till ett gränsvärde,
vilket uppnås för ca 100 m längd. Impulsmotetåndet
(b) uppnår sitt gränsvärde redan vid ca 60 m, ty
Fig. 8. Katodstråloscillogram för
strömkurvan.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
