Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Inverkan på motståndet av växlande rördiameter
vid samma djup 120 cm framgår av fig. 14.
Motståndets ändring med djupet har undersökts för
en rördiameter av 48 mm, och resultatet framgår av
fig. 15.
Sänkningen i motstånd för rör vid impulser i
jämförelse med växelström är icke fullt så stor som
sänkningen för de andra undersökta elektroderna.
Sammanfattning.
De i ett föregående arbete erhållna resultaten
beträffande jordmotståndets nedsättning vid passage
av höga impulsströmmar ha ytterligare bekräftats.
För lera och cylindrisk elektrodanordning erhölls
sålunda en nedsättning till 33—47 % av det med svag
växelström enligt vanliga metoder uppmätta värdet.
Såsom komplement till de förut gjorda mätningarna,
där motståndet för olika jordarter med bibehållen
elektrodform undersöktes, ha nu dessutom utförts
prov för viss jordart men med olika
elektrodanordningar av naturlig form och utsträckning. Sålunda
undersöktes motståndsnedsättningen för band eller
lina nedlagd stjärnformigt eller i rät linje, ävensom
för jordplåtar och rör. Impulsmotståndet
reducerades därvid i ungefär samma grad, som de föregående
mätningarna givit vid handen. Genom att
kombinera de nu erhållna resultaten med dem, som framgå
av de tidigare mätningarna, kan alltså
impulsmotståndet beräknas för växlande elektrodformer och för
jordarter, vilka varit föremål för undersökning.
Teletekniska anordningar i luftförsvarets tjänst.
Av H. ROMANUS.
(Forts. fr. sid. 13.)
Offentlig alarmering.
När det gäller alarmering av allmänheten inom
större områden, där uppmärksamheten hos
hundratusentals personer skall väckas samtidigt, blir det
fråga om alarmanläggningar av hittills okända mått.
De alarmapparater, som för närvarande visat sig
praktiskt användbara, äro alla akustiska.
Den idealiska apparaten i detta fall är högtalaren,
som ju inte blott kan avge vissa signaler, utan även
ge allmänheten detaljerade instruktioner vid olika
tillfällen, och dessutom, vilket inte är minst viktigt,
verka lugnande och moraliskt uppmuntrande. Tyvärr
bli dock högtalarna alltför dyra och hava korta
räckvidder, jämfört med oartikulerade ljudapparater, för
att kunna komma till användning annat än inom
mycket begränsade områden. På de för allmänheten
tillgängliga platser, där högtalaranläggning redan finns,
såsom teatrar, biografer, varuhus, sportplatser, parker
osv., bör dock givetvis anläggningen tas i bruk för
sådant ändamål vid luftskyddstillstånd.
Man kan också tänka sig möjligheten att utnyttja
alla redan i fredstid befintliga radioapparater med
sina högtalare för komplettering av alarmeringen,
ävensom för instruktioner och propaganda, varom
mera i det följande.
När det gäller att alarmera allmänheten inom stora
områden, där speciella anläggningar anses
erforderliga, måste man som nämnt ta sin tillflykt till
oartikulerade akustiska signalapparater. Det finns sedan
långt tillbaka ett flertal dylika konstruktioner i
marknaden, byggande på olika principer, och problemet
gäller därför närmast att kombinera ihop dessa till
sådana jätteanläggningar som det blir fråga om för
luftskyddet, samt att beakta de speciella fordringar
som tillkomma ur flygalarmeringens synpunkt. Här
följer en närmare granskning av dessa fordringar.
Den första och grundläggande fordran är, att
anläggningen skall på ett ekonomiskt sätt täcka ett
visst givet område med alarmljud av en bestämd
minimiverkan. Den ekonomiska täckningen av ett
visst område beror i första hand på ljudaggregatens
räckvidd jämfört med anläggnings- och
underhållskostnaden per aggregat. Nu är det tyvärr så att
fastställandet av ett ljudaggregats räckvidd är ett av
de svåraste mättekniska problem, man kan råka på.
Det syndas också friskt på detta område av många
fabrikanter, som uppge den ena räckvidden större än
den andra utan att närmare ånge, vilken ljudstyrka
räckvidden avser, och under vilka förhållanden den
uppmätts.
Överhuvudtaget kommer man ingen vart med
räckviddsproblemet utan att göra klart för sig, vilka
akustiska storheter räckvidden grundar sig på, och
vilka felkällor man måste vara uppmärksam mot vid
dess uppmätning. Därför några ord om
ljudmätnings-problemet!
Fig. 8 återger de kända Kingsbury-kurvorna, som
representera sambandet för det mänskliga örat
mellan den fysiologiska storheten, ljudstyrka, (angiven i
phon) och den fysikaliska storheten, ljudtryck
(i dyn/cm2). Ljudstyrkan för en ton av viss frekvens
bestämmes genom subjektiv jämförelse med en 1
000-periodig normalton, vilken indelats i en logaritmisk
phon-skala räknad från en O-nivå. Alla dessa kurvor
äro sålunda rent experimentella och representera
medelvärdet för ett stort antal människor.
Som emellertid örats ljudintryck avviker från den
logaritmiska lagen, vilket framträder särskilt
märkbart vid låga frekvenser, representerar ljudstyrkan
icke i sträng mening det fysiologiska ljudintrycket.
Man har därför infört en ny enhet, ljudligheten, som
skall representera den verkliga fysiologiska storheten.
Ljudlighetskurvorna (som inte äro inlagda i fig.) ha
samma huvudförlopp som ljudstyrkekurvorna, men
avvika från dessa särskilt inom det låga
frekvensområdet.
Det är, som synes, ganska komplicerat att få fram
sambandet mellan det fysiologiska ljudintrycket och
ljudets fysikaliska storlek redan när det gäller rena
toner, och än värre blir det, när det blir fråga om i
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
