- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Elektroteknik /
159

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

Muffar.

Under de senare åren ha väsentligt höjda krav på
kabelanläggningar framkommit, dels därför att det
numera är fråga om större överförda effektbelopp,
dels därför att driftavbrott ha mera ödesdigert
inflytande på driften av fabriker, samfärdsmedel och
samhällsmaskineri, än tidigare.

Från kabelanläggningar har man i allmänhet gjort
den erfarenheten, att muffarna visat minsta
driftsäkerheten. I synnerhet utomhusändmuffar ha visat
hög felprocent. För massafyllda muffar för
spänningar mellan 3,3 och 22 kV har felprocenten i många
anläggningar varit 5 till 10 % årligen. Anledningen
härtill har varit, att vatten inträngt och skadat
isoleringen i muffen eller i kabeln nära intill muffen.

En kabelmuffs väsentligaste uppgift är att
hermetiskt tillsluta kabeländan. Denna tätande egenskap
har tidigare ej ägnats tillräckligt stor
uppmärksamhet. Först under de sista åren har man fått
klarhet i att muffen måste vara trycktät. Enligt de
svenska elektrotekniska normerna fordras, att en
trycktät muff skall tåla ett visst garanterat inre
övertryck. Som minsta standardvärde härför har man
satt 2 kg/cm2, vilket svarar mot det tryck, som kan
uppkomma i en anläggning med ca 20 m höjdskillnad.

Trycktäta muffar ha konstruktivt utformade organ
för tätning vid blymantel och genomföringar.
Tät-ningsorganen ha vållat de största bekymren. För
en fullgod tätning fordras formbart tätningsmaterial
och bestående tätningstryck.

Den konstruktion av tätningar som visas i fig. 12
har kraftiga fjädrar, som upprätthålla ett bestämt
tryck på packningen, vilken består av gummi.
Denna konstruktion består täthetsproven även vid

Fig. 13. Trycktät kabeländmuff för
22 kV.

mycket hårda temperaturväxlingar. I all synnerhet
är fjädertrycket av stor betydelse vid tätning
omkring kabelns blymantel, ty genom fjädrarna är det
möjligt att avväga trycket så att tätning ernås utan
att manteln skadas. Självfallet äro de trycktäta
muffarna relativt dyra, eftersom de innehålla många
konstruktiva detaljer. Erfarenheten har dock redan
visat, att även om det är dyrt att köpa dyrt, är det
dock dyrare att köpa billigt. Den merkostnad, som
kan betalas för en bättre muff, beror på i huru stor
grad felfrekvensen kan nedbringas och huru stort
värde en driftstörning representerar. Utöver själva
muffens kostnad har man även att räkna med
montaget. I detta avseende ha de moderna muffarna
fördelar, eftersom de ha sådan utformning, att
montagearbetet är enkelt.

Atmosfäriska överspänningar i kabelanläggningar.

Av R. NORDELL.1

Under de senaste åren ha på skilda håll utförts
omfattande undersökningar av stations- och
linje-isolation i högspänningsanläggningar beträffande
hållfastheten gentemot atmosfäriska överspänningar.
Tack vare förbättrade metoder för alstring av
stöt-spänningar i laboratorierna samt en utvecklad
provteknik, har man redan hunnit ganska långt på detta
område, varför en koordinering av isolationen nu kan
ske på ett riktigare sätt än vad som tidigare varit
fallet. Över- eller genomslagsrisken i kabelanläggningar
är däremot hittills föga- undersökt. Visserligen ha
överspänningar i kablar studerats i en del fall,2 men
dylika undersökningar ha då haft till ändamål att
utreda riskerna för sammanbrott av den
bakomliggande stationsisolationen. Vad som kunnat inträffa
med kabeln själv har trätt i bakgrunden.

Det har tidigare funnits en tendens att underskatta
deri risk, som överspänningar i kabelanläggningar
kunna innebära. För det första har man ansett att
överspänningar av farlig storlek överhuvud taget
icke kunna intränga från en luftlinje i en kabel, be-

1 Föredrag vid Svenska elektroingenjörsföreningens
sammanträde den 17 febr. 1939.

2 Liitteraturhänvisning sid. 165.

roende på kabelns låga vågmotstånd. I sammanhang
härmed står åsikten att en kabel tjänstgör som
överspänningsskydd på samma sätt som en kondensator
med koncentrerad kapacitans. För det andra har
man framhållit att kabeln skyddas av ändmuffarna,
emedan överslagsgränsen hos de senare även för
stöt-spänningar är avsevärt lägre än genomslagsgränsen
för själva kabeln. I det följande skall visas, att de
ovan anförda argumenten båda äro ohållbara under
vissa betingelser och att genomslag i en kabel således
kan inträffa till följd av atmosfäriska överspänningar.
Emedan kostnaderna i samband med kabelgenomslag
oftast äro betydande, icke blott med tanke på kabeln
själv eller eventuell reparation utan kanske ännu
mera till följd av det driftavbrott, som ofta blir
oundvikligt, är det önskvärt att komma till klarhet i
frågan, under vilka omständigheter dylika
kabelgenomslag kunna riskeras.

1. överspänningarnas natur.

Överspänningar i kraftnät kunna som bekant till
sitt ursprung vara dels av inre, dels av yttre natur.
I det förra fallet bero de på kopplingsåtgärder eller
jordslutningar och överstiga sällan 2—2,5 gånger

159

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:36:56 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939e/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free