Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rörande denna andra kabel hade börjat diskuteras
redan två år efter tillkomsten av den första kabeln.
Denna befanns nämligen mycket snart vara tilltagen
i underkant, vartill bidrog såväl den överraskande
livliga terminaltrafiken som det vid denna tid
växande behovet av transitoförbindelser, genom att det
kontinentala telefonnätet för varje år knöts allt
större. Ett antal nya fyrtrådsförbindelser beräknades
därför inom de närmaste åren bli behövliga, och
särskilda ledningar krävdes för rundradion, som nu
börjat sitt segertåg. En ny pupinkabel förutsattes
då vara den enda ifrågakommande lösningen.
Krarupkablar hade tidigare varit konkurrenter till
pupin-sjökablarna, men de senare voro nu utan konkurrens.
Pupinkablarna hade under dessa mellanliggande år
utvecklats för bärvågstelefoni, och de nu framkomna
förslagen inneburo, att anläggningen skulle utföras
med en-kanals bärvågsförbindelser på en pupinkabel,
antingen enligt Z-systeni eller L-system. Det förra
systemet innebar tvåtrådsförbindelser med
transmission på skilda frekvensband åt de olika hållen, det
ena omodulerat och det andra på överlagrad bärvåg.
Det andra alternativet innebar ett fyrtrådssystem
med en över det normala talfrekvensbandet lagrad
bärvågsförbindelse. Ett dylikt system hade redan
1929 prövats på 1927 års pupinkabel
Sverige—Tyskland och därefter kommit till användning vid såväl
land- som sjökabelanläggningar. Systemen hade
utvecklats så snart den "lätta" pupiniseringen kommit
i bruk för långväga fyrtrådsförbindelser,
rekommenderad av CCI 1928 som ett botemedel mot
insvängnings- och ekofenomen på ledningar. Den höjning av
gränsfrekvensen från omkring 5 500 till 6 500 à 7 000
p/s, som detta inneburit, hade emellertid samtidigt
berett plats för ett överlagrat frekvensband.
Got-landskabeln 1930 (169 km) hade planerats för s. k.
dubbelbandstelefoni enligt Z-system1, och kabeln till
Tyskland samma år (160 km) samt kabeln Malmö—
Köpenhamn året därpå (57 km) hade konstruerats för
dubbelbandsutnyttning medelst L-systemet.
Kabelsträckningen ansågs böra bli ungefär
densamma som för den första kabeln, men sjökabeln
skulle denna gång förläggas i Norrtäljeviken.
Anledningen härtill var, att den 23 km långa landkabeln
över Rådmansö, som ingick i den förra
kabelanläggningen, blivit utsatt för upprepade åskskador i
pupinspolarna, varvid även pupinspolar på
sjökabel-sträckan blivit skadade, och man räknade nu med att
undgå detta slags fel i den nya kabelanläggningen
genom att göra den anslutande landkabeln mycket
kort.
Kabelplanerna 1930 blevo emellertid korsade av
den då inträdande ekonomiska depressionen, som
medförde en markerad trafikminskning. Men år 1935
hade en återhämtning skett och kabelprojektet blev
då åter aktuellt. Vid denna tidpunkt hade emellertid
bärvågstelefoni börjat planeras även på opupiniserad
kabel, vartill bidragit undersökningar av problemet
för telefoni över de största transkontinentala
distanser. I Tyskland hade ett fyr-kanalsystem försökts
på s. k. "mycket lätt" pupiniserade kabelledningar
med gränsfrekvensen 20 OOO p/s, och Siemens &
Halske i Berlin föreslog nu ett dylikt system, men
i Gotlandskabeln blev sedermera utnyttjad enligt
i.-syste-met.
på opupiniserad kabel. Man skulle därigenom kunna
undgå de relativt svaga punkter, som spolarna visat,
sig kunna vara i en pupinkabel. Den stora
dämpningen för höga frekvenser begränsade emellertid
användning av opupiniserad kabel till relativt korta
överdragssektioner. Man hade nu räknat med en
uppdelning av den ifrågavarande sträckan
Norrtälje-Åbo på tre ungefär lika långa överdragssektioner à
80 km med överdrag förutom i Mariehamn även på
ön Korpo i arkipelagen mellan Åland och finska
fastlandet. Den föreslagna opupiniserade kabeln skulle
ha en ledarediameter av 1,85 mm och en dämpning
vid 15 000 p/s av 8.15 neper per överdragssektion.
Möjligheten av en pupinkabel direkt Norrtälje—
Hangö (260 km) utan mellanöverdrag undersöktes
också, men befanns vara en oekonomisk lösning.
Siemens & Halske föreslog även andra bärvågssystem
på vanlig pappersisolerad blykabel, varvid
kalkylerades med överföring av frekvenser upp emot 80 000 p/s
innefattande ett större antal band. Flera alternativa
förslag framställdes, baserade på 7 nepers dämpning
per överdragssektion om högst ca 80 km, varvid
ledarediametern uppgick till 2 à 3 mm. Förslagen
ställde sig dock gynnsammare vid eventuell
ifrågasatt uppdelning av sträckan på flera smärre
överdragssektioner, varvid ledarediametern kunde
minskas betydligt. Ett särskilt problem vid dessa höga
dämpningar och frekvenser innebar näröverhörningen.
En sektionsdämpning av 8,5 neper jämte vanliga
villkor med avseende på tillåten överhörning skulle ställa
en fordran om 8,5 -f- 6,5 à 7,5 —15 à 16 neper för
näröverhörningsdämpningen, vilket icke kunde
uppnås med vanliga metoder att eliminera särskilt de
elektromagnetiska störfälten mellan ledningarna i en
kabel. Problemet kunde emellertid lösas genom att
man använde två separata kablar, en för vardera
överföringsriktningen, eller genom att man lät
transmissionen ske på olika frekvensband i de båda
riktningarna. De flesta förslagen inneburo lösningar
enligt sistnämnda alternativ. Även Telefonaktiebolaget
L. M. Ericsson framkom med olika förslag, bl. a. om
ett s. k. 16-kanalsystem, varvid
överdragssektions-längden ansågs icke böra överstiga 60 km. Särskilda
kabelrouter planerades med hänsyn till dessa
alternativ. Slutligen framfördes från Norddeutsche
See-kabelwerke i Nordenham samt av Submarine Cable
Ltd i London förslag om s. k. koaxialkabel, avsedd
för ett stort antal kanaler, vilket den relativt låga
dämpningen på detta slags kabel kunde tillåta. Man
kalkylerade med, att sektionsdämpningen kunde vara
upp till 9,5 neper, om kabeln innehölle en enda central
ledare, men räknade med endast 7 neper för en så att
säga modifierad koaxialkabel, där kabelkärnan
utgjordes av en fyrskruv. Det var det nyaste nya på
kabelområdet, som här i olika former presenterades
och som avsåg överföring av frekvenser upp emot
200 000 p/s. Isoleringen i koaxialkablarna skulle
utgöras av paragutta, styroflex eller papper. Samtliga
förslag baserades på ett frekvensutrymme av 3 000
p/s för varje band till tal transmissionen och i regel
minst det tredubbla för radion.
Det slutliga valet kom att stå mellan de två
alternativen pupinkabel med L-system och L. M. Ericssons
bärvågssystem på opupiniserad kabel. Efter
omfattande jämförande beräkningar blev beslutat om en
pupinkabelanläggning för väststräckan och bärvågs-
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
