- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Elektroteknik /
198

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig. 15. Skyddskondensatorer för spårvägar.

A toppvärde

Fig. 16. Kurvan visar, huru många år, som i
genomsnitt förflyta, innan en avledare’vilken som
helst i ett landsnät i U. S. A. blir utsatt för en
ström med minst ett visst toppvärdes?.

ringar, som måste ersättas, vilket ofta kan vara
besvärligt 110g.

Men man kan märka en tydlig tendens mot en allt
allvarligare syn på driftavbrotten, beroende på att
allt flera av samhällets och de enskilda individernas
funktioner gjorts beroende av den elektriska energien.
Även i landsbygdsnäten kräver man numera en hög
grad av driftsäkerhet. I detta sammanhang måste
dock för säkerhets skull framhållas, att
överspänningsskydd i stationerna givetvis icke hindra de
driftavbrott, som uppstå på grund av överslag ute
på linjerna. Huru man skall minska dessa
störningar går dock utanför ramen för denna uppsats.

Det är i hög grad troligt, att transformatorernas
livslängd minskas en hel del genom upprepade
stöt-påkänningar, särskilt i samband med de direkta yttre
överslagen. Omfattande undersökningar, som utförts
i U. S. A.32, ha visat, att stöthållfastheten mot
upprepade stötar endast är ungefär 80 % av hållfastheten
mot en enstaka stöt. Vidare kan det enligt
laboratorieprov hos Asea i Ludvika hända, att en
transformator, vars isolation slagits igenom av ett flertal
stötar, likväl uthärdar normal växelströmsprovning.
Undersöker man isolationen hos en dylik
transformator, kan man dock se, att den är punkterad, vilket
ju måste innebära en förkortning av livslängden.

Skydd för transformatorstationer.

Vid riktigt väld isolation kan man med
inledningsskydd och ventiiavledare uppnå ett fullständigt skydd
av all luftisolation och vid lägre driftspänningar
även av den inre isolationen hos transformatorer.
Vid höga driftspänningar torde det dock, särskilt vid
äldre anläggningar, även vara nödvändigt att minska
brantheten medelst en kondensator. Skyddet av hela
anläggningen blir också därigenom ännu mera
effektivt, genom att avledarna och kondensatorerna
komplettera varandra. Kondensatorerna kunna därvid,

som bekant, ofta betala sig själva, enbart genom att
de också utnyttjas för spänningsmätning eller
hög-frekvensöverföring eller bådadera samtidigt.

Försök ha visat40, att två- eller trefasiga
överspänningsvågor, som träffa en Y-kopplad transformator,
gå igenom dennas lindningar med mycket liten
dämpning och reflekteras mot nollpunkten, så att inemot
dubbla spänningen erhålles i denna, om, såsom
vanligen är fallet i Sverige, nollpunkten icke är direkt
jordad. För fullständigt skydd av en transformator
fordras därför även ett överspänningsskydd för
nollpunkten, som alltså bör vara uttagen.

Huru fullständigt skydd man i ett visst fall bör
välja beror givetvis av stationens storlek och
vikt-När i en modern station ett fullständigt skydd anses
alltför dyrbart, blir det vanligen kondensatorn, söm
först utelämnas, om den inte betalar sig på annat
sätt. Därefter blir det nollpunktsskyddet och
slutligen inledningsskyddet, som slopas. Ventilavledarna
för faserna äro säkerligen de, som ge mest utbyte
för en given penningsumma, om isolationen är
skaplig.

I gamla stationer, där man vet att isolationen är
svag och endast kan förbättras med alltför stora
kostnader, kan det visa sig illusoriskt att sätta in
ventiiavledare. Ett kondensatorskydd kan dock i sådana
fall ge en avsevärd förbättring, även om inte ett
fullständigt skydd kan erhållas med rimliga kostnader,
ty kondensatorn är ständigt inkopplad och ingriper
alltid skyddande så långt den kan, under det att
ven-tilavledaren i värsta fall inte alls tänder.

Vid hyggligt isolerade anläggningar under 11 kV
är avledarnas begränsningsspänning så låg i
förhållande till isolationsnivån, att reflexionerna i öppna
linjeändar bli i det närmaste betydelselösa. I dylika
nät kan man därför med en enda avledaresats skydda
flera stationer mot från det övriga nätet inkommande
överspänningar. Mot överspänningar, som uppstå
mellan avledarna och dessa stationer, erhålles dock
intet effektivt skydd. Genom några stycken i nätet
utplacerade skydd blir dock detta uppdelat i
sektioner, så att en överspännings verkningar begränsas till
de direkt berörda sektionerna. På grund av den
ringa kostnaden torde ett sådant arrangemang vara
väl värt att provas, särskilt som i dessa relativt
lågspända nät de flesta åskstörningarna åstadkommas
av inducerade överspänningar, vilka ha mycket
måttliga brantheter. Men man får dock aldrig glömma,
att det för ett fullständigt skydd fordras, att
avledarna placeras så nära som möjligt intill de
an-läggningsdelar, som önskas skyddade.

Skydd för generatorer.

I allmänhet undviker man att ansluta generatorer
direkt till luftlinjer, men där så måste ske, böra alltid
såväl kondensatorer som ventiiavledare användas
som skydd.33 En generator är nämligen betydligt
känsligare än en transformator för branta vågor och
kondensatorn måste anses vara mera oumbärlig än
avledaren.

Ett komplett överspänningsskydd blir mycket
billigare än att, såsom stundom skett, skjuta in en
särskild isoleringstransformator med omsättningen 1: 1
mellan generator och linje och vanligen även billigare
än att förlägga ledningen i jordkabel, om inte detta
motiveras även av andra skäl.

198

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:36:56 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939e/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free