Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
KEMI
Redaktör: FRITHIOF H. STENHAGEN
HÄFTE^2 utgiven av svenska teknologföreningen 11 FEBR. 1939
INNEHALL: Kärnkemi, av fil. dr John Tandberg. — Regulator för vätskors tillopp. — Avskiljande av
svavelväte ur blandningar med kolväten. — Standardisering av smörjoljor och smörjmedel. — Notiser. -—•
Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
Kärnkemi.
Av fil. dr JOHN TANDBERG.1
Framställningen avser ej att lämna någon ingående
historisk exposé över utvecklingen inom denna
unga vetenskap. Yi skola i stället beträda det nya
gränsområdet mellan kemi och fysik på så sätt, att vi
gemensamt utföra några konkreta experiment.
Därmed få vi främst ett empiriskt material, till vilket vi
kunna direkt anknyta teoretiska synpunkter och
ytterligare fakta. Vi ernå sålunda lätt en naturlig
sammanhållning av ämnet.
Den vanliga, klassiska kemien kan sägas vara
knuten till atomens yta. Där finnas valenselektroner,
där röjas de egentliga kemiska krafterna. Djupare
ned, innanför ytan, där möta vi ett tidigare helt
förborgat område. Där spåras de elektriska fenomen,
som bestämma atomens karakteristiska
röntgenspektra. Längst inne i centrum finnes atomens
kärna, som i sista hand bestämmer hela atomens art
och egenskaper. Kan man nå kärnan, ändra dess
sammansättning eller låta olika kärnor
sammansmälta eller reagera med varandra, då åstadkommer
man kärnreaktioner alldeles i analogi med den
klassiska kemiens reaktioner, — men med den viktiga
skillnaden, att vid vanliga kemiska reaktioner ändrar
man på molekylen — vid kärnreaktioner ändrar
man på atomen, på grundämnet. Det gäller här som
alltid, att man bör disponera adekvata hjälpmedel.
Dessa äro i många fall ej så märkvärdiga eller
svåråtkomliga som man kanske skulle föreställa sig.
Geiger-Müller-röret.
Vi skaffa oss först ett känsligt instrument för att
påvisa nya atomer och kärnreaktioner. Allt vad
kemisk mikroanalys, "spot-tests" och
"Tüpfelreaktio-nen" heter måste lämnas helt å sido. Även själva
spektroskopet är ett alltför grovt och okänsligt
instrument. Vi måste nämligen bereda oss på att
kunna påvisa närvaron av några få tusen eller hundra
enstaka atomer. Sådant blir möjligt om dessa atomer
äro radioaktiva med lagom halvomvandlingstid.
i Framställningen är baserad på ett föredrag, hållet vid
avd. för kemi och bergsvetenskap sammanträde den 7 okt.
1938. För* kompletterande data och detaljuppgifter hänvisas
till Hj. Tallqvist, Om kärnfysiken och dess utveckling, recen-
serad i Tekn. tidskrift h. 21, 1938. — Sifferuppgifterna i sam-
band med experimenten äro hämtade från försök, utförda på
Elektrolux’ laboratorium i Stockholm.
Länge använde man ju elektroskop vid studiet av
radioaktiva ämnen. Men för våra behov är t. o. m.
elektroskopet alltför okänsligt. Man har emellertid
drivit upp känsligheten ännu ett par 10-potenser i
och med konstruktionen av det värdefulla
mätinstrument, som kallas Geiger-Miiller-röret (fortsättningsvis
förkortat G.-M.-röret). Vi tillverka ett sådant genom
att låta borra ut ett tunnväggigt rör ur en järnbult
eller genom att svarva ned väggtjockleken hos ett
av handelns aluminium- eller mässingsrör. Fig. 1
visar ett G.-M.-rör i genomskärning. Längden är ca
80 mm, diametern 18 mm, väggtjockleken 0,09 mm.
Järnröret slutes i båda ändar av bärnstensproppar,
som kittas fast med något litet Chattertoncompound,
kabelmassa e. d. Genom röret sträckes i mitten en
blank 0,3 mm pianotråd (W). Nedre proppen är
koniskt ursvarvad och passar på en glasslipning,
lämpligen monterad på en liten kvicksilvermanometer
och försedd med en god glaskran. En kanal (C)
förbinder rörets inre med slipningen och en återgående
spiral av tråden själv (S) spänner
tråden. Röret evakueras och fylles
med torr luft av t. e. 60 mm tryck.
(Ett sådant rör kan hålla trycket
konstant och fungera bra i åratal.)
Även andra gaser:kolsyra,syre, väte,
krypton, m. fi. äro lämpliga, men
vanlig torr luft duger mycket bra.
G.-M.-rörets cylinder kopplas till
negativa polen av ett torrbatteri,
som ger 1 300—1 600 voit. Ett
sådant bygga vi upp av ett 10-tal
anodbatterier. Varje anodbatteri
förbindes med nästa över ett
hög-ohmigt motstånd (gallerläcka på
minst 1 Mß), varigenom vissa
riskmoment elimineras. Den jordledda
positiva polen förbindes med
G.-M.-rörets centrala tråd över ett
hög-ohmsmotstånd på ca 109 Q. Det
kan lätt tillverkas som ett
vätskemotstånd, ett glasrör med
elektroder, fyllt med alkohol-xylol eller
xylol-pyridin, men även en vanlig
tändsticka fyller samma funktion om
man ej kräver högre grad av konstans.
Fig. 1. Ett
Gei-ger-Müller-rör i
genomskärning.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
