Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Kärnreaktioner med radioaktiva ämnen.
Att något intressant skulle inträffa, när man låter
neutroner reagera med naturligt radioaktiva ämnen,
var nästan att vänta. Händelserna ha t. o. m. visat,
att man i detta fall ’’måste vara beredd på det mest
oväntade", ty egendomliga fenomen uppträda, som
aldrig förut iakttagits.
Vid neutronbestrålning av uran, nr 92, erhåller man
ett ämne, som under ß-emission övergår till nr 93,
alltså beläget utanför den gamla ramen för det
periodiska systemet. Studiet av de nybildade
produkterna ledde först till antagandet, att man hade att
göra med flera parallella serier av transurana element,
som alla utsände /J-strålar och därmed ökade sin
positiva kärnladdning undan för undan till 94—95—96
—97. Men livslängden på flera av produkterna är
så kort — ofta blott några minuter — att ett
närmare studium är oerhört besvärligt. Att några ämnen
bildas, som likna platinametallerna, är otvivelaktigt.
Men det kan hända, att atomvikten ej är högre än
för Os, Is, Pt utan lägre; ämnena skulle då snarast
vara isotoper till Ru, Rh, Pd.
En sak är säker: det bildas även (radioaktivt)
barium. Hur går detta ihop med tidigare erfarenheter
rörande kärnreaktioner? Det går helt enkelt inte
ihop med hittills kända regler, här inträffar något
helt nytt: den tunga uran-atomen klyves i två stora
hälfter. Man får sålunda barium och — högst
sannolikt — krypton, som snabbt övergår i rubidium och
vidare i strontium. Kanske man även möter det
gäcksamma elementet masurium, som väl blivit döpt
och installerat i systemet, men som sedan hållit sig
undan. Måhända är det ej stabilt utan övergår i
ruthenium, rhodium osv. — Summan av
kärnladdningarna hos barium (56) och krypton (36) är just
92. Summan av massorna hos en radioaktiv
barium-isotop (139 eller högre) och masurium (omkring 100)
kan vara lika med atomvikten för det transurana
elementet nr 93 (239).
Ännu en sak är säker: det hela förefaller f. n. att
vara ytterligt komplicerat. Men förr eller senare
komma vi väl att få disponera sköna tabeller, där
reaktioner, isotoper och atomfragment finnas ordnade
och numrerade. Då kommer man kanske åter att
finna naturen vara enkel och konsekvent, och det
hela blir lätt att överblicka. Till dess kräves det
mycket ocli tålmodigt arbete av väl utrustade
kemister. Detta arbete pågår.
200 000 000 elektronvolt.
En omständighet i samband med den stora
atomklyvningen är av allvarligt intresse: enorma
energimängder frigöras! Man tror sig kunna räkna med,
att när den tunga uranatomen spricker i 2 stycken,
repellera dessa varandra, och den kinetiska energi,
som sålunda frigöres och övergår i värnje, svarar
mot 200 MeV eller 3,2 -10—4 erg. Räkna vi efter hur
stor värmemängd, som sålunda skulle frigöras per
gram neutronmateria,1 som helt reagerar med uran,
få vi det enorma värdet 5 000 000 ton-kalorier. —
Vad skulle det kunna bli av detta? Det är fruktans-
1 Jfr Teknisk tidskrift, 1938, s. 549 : "...Om det kommer
en dag, då vi kunna tekniskt framställa godtyckliga mängder
neutronmateria, blir den måhända av samma skickelsedigra
betydelse som den dag i en grå forntid, då vi lärde oss att
behärska elden."
värda möjligheter. Kanske det är till vår civilisations
lycka, att neutronerna icke kunna lagras!
Kärnkemien, som visar huru atomkärnor reagera
med varandra och nya grundämnen formas, har lett
oss fram till en utsiktspunkt, där vi skåda kosmiska
perspektiv. Vi ha mött företeelser, som ligga långt
bortom alla vanliga mänskliga erfarenheter, där ljuset
och strålningeh möter och uppgår i det fenomen, som
vi kalla materia. Det är här vi även ha att söka
förklaringen till det gamla mysteriet att solen lyser
och värmer, och att de väldiga, heta stjärnorna
kunna slösa med energi under årmilliarder. Det är
här vi möta den kraftkälla, som håller
världsmaskineriet i gång.
Fören ingsmeddel anden
Svenska teknologföreningens avdelning för Kemi
och Bergsvetenskap avhöll fredagen den 13 jan. 1939
ordinarie sammanträde på föreningens lokal i Stockholm.
Sammanträdet öppnades av ordföranden, disponent B.
Thorbjörnson, som först erinrade om att följande
medlemmar i avdelningen under år 1938 avgått med döden,
nämligen civilingenjör August von Baumgarten, fil. lic.
Erik Gustaf Thorin, civilingenjör Erik östlund,
civilingenjör Gunnar Wik, bergsingenjör Wilhelm Willner,
bergsingenjör Harry Nathorst, bergsingenjör Axel
Wahlberg, civilingenjör Ernst J. Engstrand samt civilingenjör
Otto A. Hillfors.
Ingenjör A. von Baumgarten hade tillhört föreningen
sedan 1881 eller i sammanlagt 57 år. Efter att ha lyst
frid över de bortgångnas minne övergick ordföranden
till dagens förhandlingar.
Till att jämte ordföranden justera dagens protokoll
utsagos civilingenjörerna H. Sjöström och E. Karsvik.
I avdelningen inträdde följande nya medlemmar:
efter anmälan: civilingenjörerna Fredrik Adelsköld och
Allan Lindström, bergsingenjörerna Bror Knut Lundin
och Axel Wieslander, efter inval: ingenjör Kurt Amberg.
Ordet överlämnades härefter till civilingenjör Rolf
Stéenhoff, som höll ett med ljusbilder illustrerat
föredrag om "Automatiseringen av vattenverket vid
Apotekarnes Mineralvattens A.-B:s anläggning i Stockholm".
Föredragshållaren redogjorde för de svårigheter som
först förefunnits vid skötseln av vattenverket på grund
av de stora variationerna i vattenförbrukning och
råvattnets sammansättning samt på grund av att
katalysator måste tillsättas samtidigt med fällningsmedlet.
Anknytande till tidigare utarbetade mätmetoder har det
emellertid nu lyckats att genom övergång till öppet
system och användande av injektor, matad med
tryckvatten via en elektriskt manövrerad ventil på ett
elegant och billigt sätt fullständigt automatisera
anläggningen. pH-mätningen sker medelst en registrerande
Micromax-apparat, som reglerar rörelsen hos den
elektriska ventilen och för undvikande av pendlingar i
systemet är i ventilmotorns magnetkrets insatt en s. k.
interrupter, som ger mätapparaten viss betänketid
mellan impulserna till ventilmotorn. Föredraget
publiceras i Teknisk tidskrift med början i detta nummer.
Efter föredraget utspann sig en livlig diskussion, vari
deltogo bl. a. professor Norlin, ordföranden disponent
Thorbjörnson, tekn. dr Du Rietz, dr Groth och
föredragshållaren. Ordföranden lyckönskade slutligen dagens
föredragshållare till den goda och originella lösningen av
problemet, varefter sammanträdet förklarades avslutat.
Efter sammanträdet vidtog sedvanligt samkväm under
bästa stämning med tal och "rövarhistorier" från det
stora landet i väster. 8. P.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
