Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
art och vikt samt sp rang-djup bestämt gränsavstånd,
utanför vilket någon energikoncentration mot ett
fartygs inre ej kan ske.
För närvarande torde det ej finnas tillräckligt
material för att man direkt eller indirekt skall kunna
bestämma den mot ett fartygs inre verkande
energimängden såsom funktion av avståndet mellan
spräng-centrum och fartygets bordläggning. Antag emellertid
såsom en approximation, att denna funktion är en rät
linje mellan yttervärdena 80 % vid direkt kontakt
mellan laddning och fartyg samt 0 % på nyss
nämnt gränsavstånd (D). Denna lineära funktion
utlägges i ett rätvinkligt biaxialt koordinatsystem, i
vilket den ena koordinaten representerar mot
fartygets inre koncentrerad sprängenergi (Er) och den
andra avståndet mellan sprängcentrum och fartygets
ytterbotten (r). Den totala vid sprängningen
utvecklade energien antages vara Et och avståndet mellan
sprängcentrum och bordläggningen, när laddningen
resp. minskalet är i direkt kontakt med denna, R0.
Linjens ekvation blir då:
(20)
Er — 0
r—D
IL — J) ’
Nu är Et — k2 L [jfr ekv. (5)] och D = d L% [ekv.
(18)], varjämte avståndet R0, om laddningarna resp.
minskalen antagas vara likformiga, är direkt
proportionellt mot tredje roten ur laddningsvikten och
kan sättas = k, L1*. Insättas dessa värden i ekv. (20)
erhålles:
(21 a)
(21b)
Er
0,8 k2 L
0,8 k2
r — d L’l* ~~ kb Z> — d Z> = k^^d
0,8 k2d 0,8 k2
£r= –— L — –-L 3 r.
d — A\ d — kr.
UK
Antag nu såsom ett förenklat uttryck för
motståndsförmågan hos en viss bottenkonstruktion, att
denna genombrytes, om mot fartygets inre
koncentreras minst en energimängd, som är Eerf. Sambandet
mellan största brytningsavstånd (rb), laddningsvikt
och för sprängladdningens art och form
karakteristiska konstanter blir då enligt ekv. (21 b):
(22 a)
(22 b)
0.8 ko d
Eerf~ d- KL d—k„
0,8 k2
r- L 3 r,.
rh = d L’l» —
(d — kb) EerJ
0,8 k2 UK ’
Om det nu visat sig, att det erfordras minst en
laddning, L0, av ett visst sprängämne för att
genombryta en viss bottenkonstruktion vid sprängning i
direkt kontakt med bordläggningen, så är för denna
bottenkonstruktion Eerf = 0,8 k2 L0, vilket värde
insatt i ekv. (22 b) ger:
(23)
= d L’l> —
(d
-K )L0
Detta sista uttryck är som synes oberoende av
vilken verkningsprocent, som antages gälla vid
sprängning i direkt kontakt med bordläggningen.
För trotylladdningar på ett sprängdjup av sex
meter har värdet d beräknats till 1,35 [ekv. (19].
Konstanten k5 har för en sfärisk mina värdet 0,09.
Yid sprängning av trotylladdade minor på sex meters
djup bör alltså största brytningsavståndet mot en
viss bottenkonstrnktion kunna approximativt
beräknas enligt formeln:
-’/» 1 T T ’I3
(24)
rb — 1,55L 3 — 1,46 L0L
Författaren vill understryka, att den formel, som
här uppställts för verkan mot ett fartygs inre
botten-konstruktion, erhållits genom en approximation och
torde kunna förbättras, när mera material finnes att
tillgå, samt att konstanterna i formel 24 beräknats
med hjälp av approximativa utgångsvärden.
Prövning av de uppställda formlerna.
De flesta försök för utrönande av
undervattens-sprängningars verkan hava utförts av militära skäl
och haft till ändamål att utröna minors, torpeders och
bombers verkan mot fartygsbottenkonstruktioner av
olika slag. Då man ej haft tillgång till någon
tillförlitlig modellag, hava dylika försök, som syftat till
mer än blott kvalitativ jämförelse, måst utföras i full
skala och därigenom blivit synnerligen tidsödande
och dyrbara.
Under 1870-talet utfördes sprängförsök i olika
länder, bl. a. i Sverige av den s. k. Skandinaviska
min-kommissionen. Dessa försök torde fortfarande vara
bland de mest fullständiga, som utförts på området.
Under den därpå följande tiden ända fram till
världskriget synes man, när det gällt att pröva nya
sprängämnen och nya bottenkonstruktioner, hava
inskränkt sig till att undersöka verkan av laddningar,
som detonera i direkt kontakt med sprängmålet.
Detta fall var ju då även det mest aktuella, då de
undervattensvapen, som vid denna tid hotade
fartygen i öppen sjö, nämligen minor och torpeder, voro
konstruerade för att detonera just på detta sätt.
Under världskriget tillkommo emellertid nya
undervattensvapen. Av dessa voro sjunkbomben och
antennminan direkt konstruerade för att skada ett
sprängmål även vid detonation på visst avstånd från
detsamma, medan flygbomben i första hand var
avsedd för annat verkningssätt men i andra hand kunde
skada ett fartygsmål genom sprängning under vatten
i dess omedelbara närhet. Tillkomsten av dessa vapen
har aktualiserat frågan om verkan av i vatten på
olika avstånd från en fartygsbotten detonerande
sprängladdningar.
Efter världskriget hava en del ej färdigställda
krigsfartyg samt till segrarmakterna utlämnade tyska
fartyg använts såsom mål vid prov för utrönande av
olika vapens verkan mot fartyg. De uppgifter, som
återfinnas i litteraturen, beträffande härvid utförda
undervattenssprängningar giva emellertid ej
tillräckliga hållpunkter för prövning av en sprängformels
giltighet.
Resultaten av i Sverige på senare tid utförda
sprängförsök kunna av naturliga skäl ej av
författaren framläggas. De enda någorlunda omfattande
försöksserier, som här kunna andragas för verifiering
av de uppställda formlerna, äro därför de, som åren
1874—76 utfördes av den tidigare omnämnda
Skandinaviska minkommissionen. Den rapport, som denna
kommission avgav, innehåller bl. a. redogörelse för
sprängningar mot en 9.5 m lång fartygssektion i full
skala. Sektionen var av järn och inbyggd i ett
utrangerat linjeskepp av trä. Sektionens ytterbotten be-
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
