Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väg-och Vat ten byg gnad skon st
23 dygn. Hade man verkligen icke från början klart
för sig, att en dylik provning under de svåra
förhållanden den utfördes ofelbart måste giva dåligt resultat?
Förbättring av resultatet var ju heller icke att vänta
under försökets gång, då tegelväggen med korta
tidsintervaller vattenmättades och, vilket torde vara
allmänt känt, kalkbruk icke hårdnar vid vattenhalter
större än 6 %. Här hade varit på sin plats att för
jämförbarhet med övriga provade väggmaterial
använda kalkcement- eller cementbruksputs i likhet med
vad fallet var vid övriga provade material, om nu
provningen nödvändigtvis behövde ske så kort tid
efter putsningen.
Anmärkningsvärt är vidare att alla obeklädda eller
med isoleringsplattor försedda väggar putsades med
fett cementbruk. Erfarenheten har ju givit vid
handen, att t-ill och med kalkbruksputs i dylika fall är
tillfyllest, åtminstone vad beträffar byggnader i
Stockholm, förutsatt att den anbragts under lämplig
årstid och fått hårdna under tillräckligt lång tid före
inträdande frostperiod. Är man tveksam i detta
avseende, t. e. om putsen av tvingande skäl måste
anbringas under sensommaren eller hösten, är i regeln
tillfyllest med första påslag av lika delar kalk- och
cementbruk och andra påslag av kalkbruk. Ett flertal
exempel kunna anföras på byggnader med
jämförelsevis utsatt läge, vid vilka putsning verkställts på nyss
angivet sätt så sent som under oktober, till och med
under november månad, utan att några defekter
kunnat konstateras efter flera års förlopp.
Isoleringsplattorna hava i dessa utgjorts av gasbetong eller
santorin. Kalkbruk ävensom kalkcementbruk har för
övrigt större relativ töjning vid brott än rent
cement-bruk och är därför mindre benäget för
sprickbildningar än detta.
Man kan vidare med skäl uppställa den frågan,
varför icke några provningar med gasbetongplattor
såsom isolering på betong verkställts. Gasbetongen
är ju ett svenskt material, som i mycket stor
utsträckning med gott resultat använts sedan mer än
15 år tillbaka, således under betydligt längre tid än
de av Södersjukhuset provade isoleringsplattorna, icke
blott i Stockholm utan även i trakter med besvärligt
klimat, t. e. på västkusten.
Ing. N. anför beträffande invändig isolering av
betongväggar, att enligt norska uppgifter kondensation
icke skulle behöva befaras vid anslutningen av
bjälklagen till väggarna och att detta direkt skulle strida
mot erfarenheterna från Stockholm. Enligt vad
undertecknad har sig bekant finnas mellertid i Stockholm
exempel på betonghus med invändig isolering, där
inga särskilda åtgärder vidtagits för isolering av
bjälklagen närmast väggarna, och som trots detta icke
uppvisat några fuktränder eller missfärgning i putsen
vid dessa anslutningar. En av ifrågavarande
byggnader har ett för väder och vind förhållandevis
utsatt läge. Kondensation behöver överhuvudtaget icke
befaras vid byggnader försedda med kontinuerlig
uppvärmning och ventilation. I dylika byggnader håller
sig nämligen den relativa fuktigheten under
uppvärmningssäsongen så låg som cirka 35%, varför
kondensation icke kan inträda. Man behöver således ej
tillgripa den av ing. N. framförda, märkvärdiga teorien
att "den fukt, som finnes i en viss lokal, utfaller i
Oslo som kondensation på glasrutorna..." i stället
för på vägg- eller takytorna såsom förklaring till att
man i nämnda stad icke haft några olägenheter vid
invändig isolering.
Ing. Nycander har sedermera i denna tidskrift
h. 8 s. 106 i anslutning till ett inlägg beträffande hans
meromnämnda frysprovningar gjort en del uttalanden
rörande det ifrågasatta s. k. forskningsinstitutet
("byggnadscentralen" eller "byggnadskammaren"),
vilket på senare tid varit föremål för mer eller
mindre sakkunniga utläggningar på olika håll. I detta
sammanhang gör sig ing. N. skyldig till ett litet
misstag, i det han anger byggnadsstyrelsen såsom
författare till en teknologföreningen tillställd, icke
offentliggjord skrivelse med bemötande av den ganska
uppseendeväckande kritik av styrelsens verksamhet, som
framförts i föreningens underdåniga yttrande
beträffande 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas
betänkande. Denna skrivelse, i vilken kritiken till alla delar
vederlägges, har nämligen avlåtits av överste E. Lindh
och undertecknad i egenskap av medlemmar i
teknologföreningen och sålunda icke på styrelsens vägnar.
Svaret på skrivelsen har ej heller avgivits av
föreningens granskningskommitté utan av dess styrelse och är
likaledes av privat natur. Då ing. N. nu offentliggör
vissa brottstycken ur dessa privata skrivelser, får man
väl anse, att hans uttalanden göras på
teknologföreningens vägnar. Med tillfredsställelse konstateras
då, att ing. N. (= teknologföreningen) nu i motsats
till vad tidigare varit fallet ger "byggnadsstyrelsen"
(dvs. överste Lindh och undertecknad) rätt i
uttalandena rörande de konsekvenser, till vilka ett
offentliggörande av resultaten från utförda provningar ibland
kunna leda.
Ing. N. redogör härefter för sina strävanden att
organisera en s. k. "byggnadscentral"
(forskningsinstitut). Han nämner sålunda, att Södersjukhusets
byggnadskontor "försökt bidraga till centralens
utveckling genom att åstadkomma samarbete med olika
industrier och genom att i samband med dem låta
verkställa en del olika försök". Denna lovvärda
princip innebär emellertid ingen nyhet, då den praktiserats
här i landet sedan många år tillbaka t. e. av de
tekniska högskolorna, statens provningsanstalt etc., ja,
även av byggnadsstyrelsen.
Slutligen anför ing. N., "att då stat och kommun
utföra provningar och finna så goda resultat som för
vissa material i detta fall, böra dessa resultat
publiceras. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, då
ett försök ger negativt resultat. Detta kan nämligen
bero på vissa mindre tillfredsställande anordningar vid
försöket eller på att någon annan tillfällighet spelat
in, så att en enda i tillverkningen misslyckad eller
under transporten skadad sten förvridit resultatet."
Härtill må endast anföras, att vid en rätt utförd
provning några förhållanden av nyss antytt slag
överhuvudtaget icke fä förekomma samt att, om
provningen skall anses ha något värde, den måste vara
objektiv, och att alltså vid publicering alla resultat,
såväl goda som dåliga, böra meddelas.
N. Royen.
Ovanstående inlägg tyckes endast bekräfta, att
byrådirektör Royen i de tekniska frågorna är av
fullkomligt samma uppfattning som undertecknad. I
övrigt skiljer sig vår uppfattning däri, huruvida den
enskilde samt statliga och kommunala verk för att
gagna tekniken bör taga det obehag eller ej, vilket
givetvis medföljer publicerande av gjorda
undersökningar. Att det skulle medföra obehag har aldrig
någon förnekat.
I ifrågavarande fall var det omöjligt att över flera
år förlänga ett försök, vars resultat man måste hava
inom loppet av några få månader. Liknande vidriga
förhållanden, som delvis snedvrida försöken, komma
alltid att föreligga, till dess ett permanent
försöksinstitut med större resurser och bättre tid kommer
till stånd, men till dess böra vi alla samarbeta och
försöka få fram bästa möjliga resultat av vårt arbete i
stället för att motarbeta varandra inom fackpressen.
Sven Nycander.
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
