Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 24 febr. 1940 - Tekniska föreningar - Ordinarie allmänt sammanträde, av Fmn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
problem, som framträda i samband med rådande
kris-och krigsförhållanden.
Föreningens beredskapskommitté, som tidigt i
höstas tillsattes, föreslog redan före jul, att en delegation
av svenska ingenjörer skulle utsändas till Finland för
att där studera tekniska frågor av olika slag i samband
med pågående krigiska konflikt, dels i avsikt att kunna
finna former för en hjälp från svensk sida genom
tillhandahållande av tekniska arbetskrafter o. d., dels i
avsikt att för Sveriges del kunna inhämta erfarenheter
av värde för vår egen krigsberedskap. En sådan
delegation bestående av fem ingenjörer och en officer har
nyligen återkommit efter en givande studieresa på
omkring en vecka, och tre av deltagarna hade benäget
lovat att under aftonen framföra en del av sina intryck
och erfarenheter rörande krigföring bakom fronten.
Ordet lämnades härefter till överingenjör Axel
Ekwall, som redogjorde för anfalls- och
försvarsmedel, sådana de framträtt under konflikten i Finland.
Vidare talade major Agne Sandberg om skador å
bostäder samt skydd för civilbefolkningen, varpå direktör
Herman Pyk redogjorde för industriluftskyddet i
Finland och de slutsatser som kunde därav dragas med
hänsyn till svenska förhållanden, överingenjör Ekwall
uppläste slutligen en rekommendation rörande
lämpliga anordningar för civilt luftskydd, avfattad på
grundval av delegationens erfarenheter från Finland och
efter samråd med Svenska teknologförenifigens
beredskapskommitté. Denna rekommendation återfinnes på
annan plats i dagens nummer.
Tillfälle bereddes därefter mötesdeltagarna att
framställa frågor till föredragshållarna. Professor Roos af
Hjelmsäter önskade veta i vad mån risker visat sig
framträda i Finland ifråga om avbrott i
vattenledningar, gas- och elektrisk strömdistribution.
överingenjör Ekwall svarade härpå, att skadorna i dessa
avseenden tycktes tillsvidare hava varit relativt
begränsade, om än gaseldsvådor i viss utsträckning
förekommit. Dr Ragnak Liljeblad framhöll, att det i
stora fabriksanläggningar möter avsevärda svårigheter
att i källarvåningar eller eljest under jord anordna
skyddsrum för all personal. Exempelvis i Aseas
verkstäder i Västerås har man visserligen anlagt ett antal
s. k. fullträffsäkra skyddsrum, men då verkstäderna
äro uppförda i flera våningar med en kraftig
byggnadsstomme och starka bjälklag, syntes lämpligt och
tillfyllestgörande att anordna en del av de nedre
våningarna i sådana byggnader såsom skyddsrum, genom att
anbringa lämpliga skydd för fönster o. d. Gott skydd
mot splitter torde på detta sätt kunna erhållas,
varemot givetvis gasskydd möter svårigheter. I stället är
meningen att alla skola vara utrustade med gasmasker.
Av vikt vore att icke genom kategoriska bestämmelser
framtvinga anordnande av provisoriska skyddsrum,
som voro mindre tillfredsställande än sådana
skyddsrum i vissa våningar, även om dessa icke kunde
gas-skyddas. överingenjör Ekwall framhöll, att
erfarenheterna från Finland visade, att skyddsrummen icke
böra rymma för många personer samt att inga av de
anställda böra få kvarstanna på sina arbetsplatser,
såvida icke dessa äro verkligt väl säkrade. I färdiga
fabriker är givetvis mycket svårt att alltid ordna
skyddsrum för all personal och blir i alla händelser
kostnaden avsevärd. Lättare ordnas saken vid
nybyggnader. Direktör Pyk ansåg nedre våningarna i
höghus ganska säkra, om fönstren väl skyddas med
luckor av plåt. Dessutom bör dock finnas
splitterskydd längre in i rummen, då bomberna ju kunna
komma snett genom väggar. Civilingenjör Einar
Nordendahl frågade i vad mån tjälen visat sig inverka
på effekten av bombnedslag, överingenjör Ekwall
meddelade, att några uppgifter liärom icke stodo till
delegationens förfogande.
Direktör, Sandberg meddelade, att vid pappersbruk i
Finland inuti de nedre våningarna anordnas
skyddsrum genom att upplägga barrikader av pappersbalar.
Om nedervåningar på sådant sätt användas, böra de
emellertid utnyttjas till hela sin bredd. Professor W.
Fellenius framhöll, att tegel- eller cementvall mellan
järnbalkar med uppstöttning av dessa icke godkänts
av luftskyddsinspektionen, utan att understöttningen
göres mycket tätt. Vilka uppgifter skola nu anses
riktiga? Direktör Sandberg ansåg, att man hellre bör
ordna ett skyddsrum, som kanske icke från början är
fullt tillfredsställande, men som senare kan förbättras.
Man får ej överdriva anspråken och låta det bästa
vara fiende till det goda. Civilingenjör A. B. C.
Dahlberg önskade veta, huruvida trähus i trädgårdsstäder
kunde anses erbjuda rimligt skydd mot kulspruteeld.
överingenjör Ekwall underströk, att vid dylik
bebyggelse vanligen finnes en källare, ofta med hårt
bjälklag, som är användbar som skyddsrum. Om
bjälklagen över källarna äro av trä, är givetvis risken större,
särskilt ur eldfaresynpunkt. Från Finland hade man
emellertid ännu icke fått någon erfarenhet om
luftanfall nattetid. Splitterskydd bör sökas vid luftanfall
såväl dag som natt, och trähus äro säkerligen i och för
sig icke tillfredsställande mot kulspruteeld.
Civilingenjör R. Schlyter underströk, att man inom
luftskyddsinspektionen företagit vissa utredningar rörande
lämpliga skydd för trähusbebyggelser i förstäder, men
att man ännu ej kommit till några fullt definitiva
resultat härutinnan. Fönsterskyddsundersökningarna
voro ej heller ännu avslutade. Kriget i Finland visade
behovet av splitterskydd, bl. a. därigenom att av de
civila skadade ett mycket stort antal ådragit sig sina
skador under de första krigsdagarna, innan de blivit
vana att uppsöka skyddsrum eller haft tillgång till
sådana. Med anledning av anmärkningar i Teknisk
tidskrift rörande alarmsystemet i Stockholm, önskade
talaren veta vad delegationen haft för erfarenheter i
Finland av alarmsystemet, särskilt om signalerna hördes i
skyddsrummen. Direktör Sandberg upplyste om, att
delegationen icke fått någon säker uppfattning om
dessa förhållanden, då delegationen fått vara med om
endast ett flyglarm. Civilingenjör Tobsten Edlund
erinrade om att man vid tunnelsprängningar i Stockholm
funnit möjligt att skona åtskilliga fönsterrutor genom
så enkla åtgärder som upphängning av presenningar
eller dylikt på visst avstånd från sprängningsstället.
Följande skriftliga diskussionsinlägg har insänts av
stadsingenjör K. E. Romson, Uppsala: Frågan
angående samhällenas vattenförsörjning har icke berörts
av föredragshållarna, endast i den följande
diskussionen och då i förbigående. Den torde emellertid vara
av den betydelse att den icke här bör förbigås, även
om nämnvärda vattenledningsskador hittills icke
förekommit i Finland. Vattenförsörjningen är nödvändig
med hänsyn till eldsläckning och behovet av
hushållsvatten. Det kan därför vara anledning för
vattenverken att i god tid planera erforderliga reserver.
Sådana kunna t. e. erhållas från privata
vattenanläggningar, till vilka man kan ansluta väggutkastare och
extra brandposter och till vilka man eventuellt ltan
göra anknytning med samhällets rörnät. I Uppsala
hava vi undersökt denna möjlighet och funnit att där
finnas 20 à 25 stycken pumpanläggningar med
tillhörande rörbrunnar, vilka ge ett gott vatten i riklig
mängd. Det torde vara klokt att i god tid ordna med
beredskap även i detta avseende.
Efter diskussionens slut följde ett varmhjärtat
anförande av överingenjör Ekwall, vari han mot
historisk bakgrund betonade nödvändigheten av att taga
klar ställning till de krav, som situationen ställer på
Sveriges folk, icke minst med hänsyn till vad som nu
händer i öster.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
