Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 2 mars 1940 - Finska luftskyddserfarenheter. Industriluftskydd, av H. Pyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
tong- eller tegelväggar, som man skulle vänta sig.
Skadorna inskränka sig i regel till mindre kaviteter.
Sker krevaden ej alltför nära skyddsväggen, torde
den armerade betongväggen på grund av sin massa
stå sig ganska bra. Dylika skyddsväggar skulle även
göra stor nytta genom att begränsa ev. eldsvådor i
nerfallna tak och bjälklag. Träkonstruktioner som
splitterskydd böra undvikas. Vissa speciellt
värdefulla eller svårersättliga arbetsmaskiner eller liknande
inventarier böra helst skyddas bombsäkert eller
åtminstone förses med individuellt splitterskydd,
förslagsvis i form av portabla armerade betongväggar
med tak av kraftig järnplåt. Splitterskydd av trä är
förkastligt på grund av eldfaran. Sandsäckar som
betäckning är ej heller lämpligt på grund av att san
den vid detonationerna sprides omkring och
nödvändiggör mycket omfattande rengöring av
omkring-stående arbetsmaskiner, innan de åter kunna tagas
i bruk.
Ett av de svåraste problemen är frågan, hur fönstren
lämpligen böra skyddas. De bli utsatta för
skadegörelse orsakad av:
Sprängning på grund av detonationsvågor,
sönderslagning genom splitter från bomber,
sönderslagning genom skrot från eget luftvärn.
Detta senare gäller huvudsakligen takfönster.
Det säger sig självt, att det ej är möjligt att
skydda fönstren för alla eventualiteter. Gör man skyddet
för fönstret med för stor massa, kan resultatet vid en
fullträff innanför bli, att fönstret ej längre verkar som
säkerhetsventil, utan även hela karmen samt delar
av väggen brytas loss.
Några generella regler för fönsterskydd kunna
givetvis ej uppställas, utan åtgärderna måste i viss mån
bli beroende på de lokala förhållandena. Ju större
och högre lokalerna äro, desto kraftigare skydd kan
påspikas över fönsteröppningarna, utan att därvid
väggarnas skador nämnvärt ökas vid fullträff inom
byggnaden. Detta gäller i synnerhet större
envånings betongbyggnader med lanterniner, vilka
senare verka som säkerhetsventiler. Detsamma är
förhållandet med envånings tegelbyggnader med enkelt
tak av korrugerad plåt eller korrugit. I nämnda
exempel samt ifråga om verkstadslokaler inrymda i
välbyggda höghus med kraftiga bjälklag skulle jag
vilja föreslå, att bottenvåningens fönster täckas
lufttätt med träfiberplattor, samt att utanför dikt mot
träfiberplattan anordnas ett splitterskydd, helst bestående
av kraftiga järnplåtar, armerade betongplattor eller
möjligen träkonstruktioner med sandsäckar. Jag vill
dock ännu en gång framhålla, att trä om möjligt bör
undvikas på grund av eldfaran. En så skyddad
bottenvåning i ett välbyggt höghus om fyra våningar
eller mera är då mycket lämplig som skyddsrum,
under förutsättning att detta placeras i
bottenvåningens centrum samt förses med ytterligare
splitterskydd.
Verkstadsfönstren i de övriga våningarna skulle
jag inte vilja göra splitterskyddade. Splitterskadorna
å fasaden bli i regel något glesare upptill, och en
eller annan splitterträff genom ett fönster blir då av
mindre betydelse, eftersom splittrets rörelseriktning
är snett uppåt, samt verkstadsfönster som regel äro
sektionerade. Vorkstadsfönstren i de övre
våningarna böra kunna verka som säkerhetsventiler, varför
eventuellt fönsterskydd därstädes bör ha så liten
massa som möjligt. Även om ett fönster hållit för
detonationsvågens tryck, pressas det dock ofta ut vid
den luftförtunning, som efterföljer tryckvågen.
Erfarenheterna från Finland visa dessutom, att ett med
bräder inklätt fönster slites sönder utåt vid
detona-tionen, om beklädnaden ej är fullt tät. Man har
därför anledning draga den slutsatsen, att tryckvågen är
av mycket kort varaktighet, medan sugvågen blir
mera utdragen, vilket lätt borde kunna kontrolleras
med hjälp av en oscillograf. Man torde därför ha
rätt att antaga, att det även bör vara möjligt att
konstruera ett något så när tillfredsställande fönsterskydd
med relativt liten massa, alltså lämpligt för fönstren
i de övre våningarna.
Som lämpligt skydd väljes hårda träfiberplattor.
Önskar man placera dem på fönstrets insida, böra de
fästas nära inpå fönstret. Den största nyttan torde
emellertid erhållas, om träfiberplattan placeras på
fönstrets utsida med en ramkonstruktion som
distansstycke, varigenom en någorlunda stor luftvolym
inneslutes mellan träfiberplattan och fönstret.
Ett radikalt sätt är naturligtvis att taga ut hela
fönsterramen samt ersätta den med en eller flera
träfiberplattor, vilka visat sig mycket
motståndskraftiga mot sugvågen, om de fästas väl.
Avstår man från fönsterskydd, är det likväl
lämpligt att ha till hands träfiberplattor, så att eventuellt
sönderslagna fönster snabbt kunna täckas. Jag vill
emellertid ännu en gång framhålla, att även
välordnade detonationsskydd å fönster ej alltid visat sig
skydda dem för sönderslagning. Detta torde delvis
bero på-, att i glasen ofta förefintliga spänningar
utlösas vid de vibrationer, som uppstå vid
detonationerna.
Hur takfönster skola skyddas, är ett kapitel för sig
och beror i första hand på fabrikens läge i
förhållande till eget luftvärnsartilleri. I höga envånings
betongbyggnader torde man möjligen kunna ta risken
att täcka dem med säg 2" träluckor, vilka säkerligen
skydda för skrotverkan från det egna artilleriet, men
som regel skulle jag vilja föreslå träfiberplattor eller
i vissa fall endast mörkmålning av fönstret.
De nu omnämnda förslagen innebära ju en
permanent mörkläggning av arbetslokalerna, vilket har
vissa nackdelar, men en industri, som kan beräknas
allt. emellanåt bli utsatt för bombanfall, har nog ej
något annat val.
Jag vill i detta sammanhang framhålla vikten av
god tätning vid beklädnadens anliggning mot
fönsterramen. Som ett kuriosum vill jag nämna, att vi
under sprängningar vid Atlas Diesel funnit, att
närliggande fönster sprungit sönder, då de voro skyddade
av en mot väggen lutad träskärm, men höllo, sedan
skärmen borttagits. I Finland ansågs plywood eller
spontade bräder vara bästa fönsterskyddet, men
jag-skulle vilja tillråda träfiberplattor i största
utsträckning på grund av den större eldbeständigheten.
Trots alla de upplysningar, som insamlats
beträffande effektiviteten av olika fönsterskydd, är denna
fråga dock ännu något svävande, och det skulle vara
mycket värdefullt, om ytterligare praktiska försök
kunde komma till utförande. En sak synes man dock
vara fullt överens om i Finland, och det är att
klistring av fönstren visat sig vara av relativt liten
praktisk betydelse. Detsamma gäller åtgärden att öppna
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
