Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 9 mars 1940 - Inflationen på väg? av A. Lg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
häfte 10 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 9 mars
årg. 70 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 0
INNEHÅLL: Inflationen på väg? -—- Bensin transport genom rörledning, av Harold W. Wickstrom. —
Ekonomisk översikt. — Carl Fredrik Lundberg †. -—■ Sammanträden.
Inflationen på väg?
Det beräknas, att den samlade nationalinkomsten i
Sverige under de senare åren hållit sig vid ungefär
8 milliarder kronor per år. Av detta belopp har staten
för sina olika utgifter för icke kapitalbildande
ändamål förbrukat omkring 1,3 milliarder kronor och
kommunerna ca 0,7 milliarder kronor, sålunda
sammanlagt icke mindre än 25 % av den samlade
nationalinkomsten. Denna procentsiffra, som är representativ
för senare delen av 1930-talet, är den högsta som
förekommit i vårt land i modern tid och är i det
närmaste dubbelt så hög som vid mitten av 1920-talet.
Stegringen får ses i samband med den allmänna
s. k. välfärdspolitiken under senare år, den
lavinartade "automatiska utgiftsstegringen", de ökade
anspråken på staten för understöd och andra
behjärt-ansvärda syften. Denna politik, som ytterst syftat
till en systematisk nivellering av inkomster och
förmögenhet, har varit så mycket lättare att fullfölja som
den s. a. s. lytt minsta motståndets lag, eftersom
antalet röstande förmånstagare av naturliga skäl hittills
alltid varit större än antalet röstande relativa
bidragsgivare. Man kan redan på dessa grunder förutse,
att processen ifråga kommer att fortgå ännu ett stycke
i samma riktning, nämligen till dess det börjar att
svida en smula mera även för dem, som nyss
betecknats som förmånstagare och som äro i majoritet.
Det borde stå klart för envar, att denna ur social
utjämningssynpunkt möjligen lovvärda eller
åtminstone lätt begripliga seglats med vinden i första hand
går ut över det individuella sparandet och därmed
över vårt lands förmåga att rida ut ekonomiska
stormar. Det måste helt enkelt bli så i den mån det
primära syftet med fördelningspolitiken är att i form
av ökad konsumtionskraft sprida ut en del av
nationalinkomsten, som eljest till största delen skulle ha
investerats.
Likafullt beräknas det, att ännu i slutet av
1930-talet det totala sparandet hos skattedragarna i vårt
land uppgått till ca 1 milliard kronor per år. En
mycket stor del av detta sparande har gått åt till
finansiering av byggnadsverksamheten i riket.
En tyst förutsättning för den nu berörda
skattepolitiken har uppenbarligen varit, att vi under
överskådlig tid skulle förskonas från det slags kris, som vi nu
befinna oss mitt uppe i. I ett enda slag ha
statsutgifterna så vitt man kan se ungefärligen fördubblats
genom kostnaderna för ekonomisk beredskap och
försvar. Kommunernas utgifter äro också på väg uppåt.
Även vid oförändrad prisnivå är det sannolikt, att
summan av de allmänna konsumtionsutgifterna för
nästa budgetår komma att överstiga 31/2 milliarder
kronor eller över 40 % av nationalinkomsten, om
denna trots sjunkande exporthandel, trots
fartygsförluster, trots inkallelserna, trots allt skulle kunna
bibehållas vid oförändrad reell totalvolym.
Denna väldiga ökning av de allmänna utgifterna
kommer följaktligen att taga i anspråk först och
främst det sparande i landet, som blir över i den mån
byggnadsverksamhet och utvidgningar kunna
nedbringas, och dessutom uppskattningsvis en fjärdedel
av den borgerliga konsumtionsstandarden, sådan den
var under de senaste fredsåren. Frågan är hur denna
som det vill synas ofrånkomliga beskärning skall
kunna genomföras.
I höstas uttalade finansministern, att målet för hans
finanspolitik skulle vara, att i möjligaste mån
förhindra prisstegringar och att prisnivån i landet icke
skulle tillåtas stiga mer än vad som vid oförändrad
köpkraft betingades av den minskade tillgången på
varor. Tidigare har det från samma håll framhållits,
att ett huvudsyfte med svensk finanspolitik var att
landets prissystem icke finge brytas ned.
Första avsteget från denna utfästelse skedde i
januari i och med tillkomsten av det s. k. ramavtalet
mellan Landsorganisationen och
Arbetsgivareföreningen, vilket innebär en 75-procentig
kompensation för stora grupper av anställda efter
levnadskostnadsindex. I den mån denna index stegras på grund
av ökade skatter och minskad tillgång på varor,
kommer köpkraften sålunda att stegras och priserna höjas
utöver den av finansministern angivna ramen.
Allteftersom fler och fler anställda bli delaktiga av denna
indexlön — och det vore ju orättvist om någon enda
skulle ställas utanför — blir uppenbarligen
levnadskostnadsindexen i den mån den beror på löner och
tjänster och i den mån eftersläpningen vid
indexberäkningen ej verkar dämpande — nära nog labil.
I övrigt är det klart, att indexlönen i hög grad
motverkar det allmänna syftet att få konsumtionen
minskad till förmån för statens utgifter. Tillkomsten av
ramavtalet torde väl sammanhänga med önskemålet
att stilla eventuell social oro, dvs. att stävja
missnöje hos stora grupper av väljare. Detta är
givetvis en betydelsefull sak, men det är möjligt att
missnöjet kommer igen, om det visar sig, att en stor del
av dyrtidskompensationen går till ökade skatter. Man
bör därför kunna förutsäga, att så icke kommer att
ske annat än för högre inkomsttagare.
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
