Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 9 mars 1940 - Bensin transport genom rörledning, av Harold W. Wickstrom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
nådes till Svenska Entreprenad Aktiebolaget en
detaljerad preliminär utredning, varav framgick, att
utförandet av ledningen var lämpligt både ur teknisk
och ekonomisk synpunkt.
Författaren, som anmodades att i januari
innevarande år besöka Sverige för att närmare utreda
frågan, skall i denna artikel söka klarlägga innebörden
av det projekt, vari den nu slutförda utredningen
resulterat samt lämna en kort orientering om dess
tekniska huvuddrag och dess ekonomiska möjligheter.
För att klargöra saken för de läsare, som ej
närmare känna till distributionen av
petroleumprodukter, skall först en kort resumé av de därvid
använda transportmetoderna lämnas.
Petroleumindustrien skiljer sig ej väsentligt från andra industrier
i det förhållandet att man till en början arbetar under
varjehanda svårigheter, vilka emellertid gradvis
försvinna, sedan man lyckats komma fram till
bekvämare och tekniskt mera fulländade driftsmetoder.
Till en början transporterades bensin, liksom tidigare
fotogen, i 20-litersdunkar. För fotogen var denna
förvaringsmetod bekväm att använda, enär man
endast använde små mängder av detta bränsle dagligen,
och 20-litersdunken representerade ett tillräckligt
lager härför.
Allteftersom bensin i ökad utsträckning kom till
användning som motorbränsle befanns 20-litersdunken
vara en alltför liten godsenhet vid transporten, och
man började därför använda 190-litersfat. Nästa
förbättring bestod i upprättandet av depåer för
lagring av större mängder bensin, vilka fylldes från
tankfartyg. Från depåerna levererades bensin i
tankvagnar eller tankbilar till detaljhandlarna.
Trots att man redan under många år transporterat
råolja genom rörledningar, var det först under år
1930 som man allvarligt började överväga
möjligheten att framforsla bensin till depåerna på detta sätt.
De invändningar, som man ursprungligen hade mot
detta transportmedel, voro att de kvantiteter, som
kunde komma i fråga, voro för små; att allehanda
svårigheter skulle uppstå i fråga om distribution och
räkenskaper; att såväl pumpstationerna som deras
kontrollanordningar skulle bliva för dyrbara, och
slutligen att transportkostnaden endast utgjorde en ringa
del av bensinens totala försäljningspris.
Under den depressionstid, som började år 1930, har
en enorm ökning i användningen av rörledningar för
bensintransport ägt rum i U. S. A., vilket resulterat i
att över 10 000 km rörledningar för närvarande äro i
drift och 3 000 km nya rörledningar äro under
byggnad. De ursprungliga svårigheterna ha övervunnits,
och de ekonomiska fördelarna av denna
transportmetod ha bevisats.
Ett bensinledningsföretag drives i princip på
samma sätt som ett järnvägsföretag. Bensinen mottages
vid utgångsstationen i stora lagringscisterner.
Utgöres ändstationen av en hamn, bör
cisternanläggningen kunna mottaga en eller flera skeppslaster.
Företaget mottager mot kvitto en kvantitet bensin och
framforslar den för ägarens räkning till bestämda
punkter på ledningen. Rörledningsföretagets
avgifter för detta arbete baseras på fasta och rörliga
kostnader, vilkas summa utgör ett minimum, när
ledningen arbetar med full kapacitet. Från
lagringscisternerna vid ledningens ändpunkt pumpas bensinen av
en pumpstation ut i ledningen och allteftersom ben-
sinen framrinner i denna, pressas den framåt av
andra pumpstationer belägna med vissa mellanrum
utefter ledningen. Avståndet mellan
pumpstationerna bestämmes av höjdförhållandena utefter ledningen
och friktionsförlusterna.
Bensinen levereras från ledningen till
lagringscisterner belägna i lämpliga distributionscentra, och
därvid bestämmes dess kvantitet och kvalitet,
varefter ägaren emottager bensinen och erhåller räkning
å transportkostnaderna.
Läget av en viss sändning, vilken utgör en del av
vätskesträngen i ledningen, är alltid känt av
kontrollören, som för en fortlöpande journal över de
produkter, vilka inpumpas i ledningen och uttagas ur
densamma. Kontrollören omräknar därvid
volymmåttet på oljan till längdmått i ledningen. En
sändning av 1 000 m3 skulle t. e. i en 4" ledning
representeras av en vätskepelare av 126 km längd. När den
främre ändan av en sändning väntas anlända till den
punkt, där leverans skall ske, sändes en avläsare till
platsen i fråga, vilken successivt uttager prov ur
ledningen. Då en mindre mängd färgämne redan vid
utgångsstationen införts i några av de första
kubikmeterna av sändningen, behöver avläsaren blott ob
servera ändringen i bensinens färg för att exakt
kunna bestämma den tidpunkt, vid vilken ventilerna skola
omställas för leverans i ifrågavarande cisterner. När
leveransen till mottagningscisternerna börjar,
antecknas tiden och kontrollören underrättas per telefon.
Denne meddelar i sin tur avläsaren liur många
kubikmeter, som skola inpumpas i cisternerna, innan
ventilerna ånyo skola omställas för annan leverans.
De olika oljebolagens kvaliteter kunna utan
svårighet transporteras samtidigt, vilket möjliggöres
därigenom att sändningar och leveranser noggrant
kontrolleras. Transporten genom ledningen sker i
princip så, att en vätskesträng hela tiden frammatas
genom ledningen, varvid de i ledningens främre
ändpunkt belägna vätskeelementen i tur och ordning
uttagas och ersättas med element av samma storlek
vid ledningens utgångspunkt. Att oljekvaliteterna
vid ledningens båda ändpunkter äro belt oberoende
av varandra är självklart, men även i fråga om intill
varandra liggande sektioner av olika kvalitet kommer
blandning blott att äga rum på en så kort sträcka, att
det praktiskt taget saknar betydelse. Detta har sin
grund däri, att de olika kvaliteterna av både bensin
och fotogen i fråga om specifik vikt och viskositet
endast oväsentligt skilja sig från varandra. Man
inser betydelsen härav, om man föreställer sig, att en
vätska skulle pumpas fram genom ledningen
efterföljd av en annan vätska med väsentligt lägre
specifik vikt. Vid pumpning uppför en längre stigning i
terrängen skulle den främre tyngre vätskan därvid
sträva att sjunka ned i den lättare, vilket givetvis
skulle kunna medföra blandning av vätskorna på en
avsevärd längd av ledningen.
Den föreslagna rörledningen genom Sverige (se
fig. 1) har sin utgångspunkt vid Uddevalla och
sträcker sig i nordostlig riktning genom Vänersborg,
Lidköping, Mariestad, Laxå, Hallsberg, Örebro, Köping
fram till Västerås med en grenledning från en punkt
nära Laxå till Askersund. Ledningens totala längd
är ca 350 km.
Större lagringscisterner ha föreslagits i Uddevalla,
Vänersborg, Askersund, Laxå, Hallsberg och Köping.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
