Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
geringsingripandet mot kommunismen har med kraft
fullföljts. Samgåendet med England har stärkts icke
minst på det finansiella och ekonomiska området, där
man redan förverkligat en solidaritet i fråga om
krigets finansiella bördor, som under kriget 1914—18
aldrig helt uppnåddes. Men å andra sidan är
Frankrike mera än England benäget att taga hänsyn till
Italien, och bakom kulisserna ha helt visst åtskilliga
fransk-engelska slitningar förekommit. Det högsta
krigsrådet, som under kvartalet sammanträtt flera
gånger, har dock utvecklat sig till ett smidigt
instrument för samordnande av krigsansträngningarna,
Fredsslutet i finska kriget betraktades i Frankrike
i ännu högre grad än i England som ett klart
västmaktsnederlag. Det låg också bakom den
regeringskris, som i mars ledde till ministären Daladiers
ombildning. Som konseljpresident och utrikesminister
inträdde från den 22 mars förutvarande
finansministern Paul Reynaud. Bildandet av denna nya franska
krigsregering innebär otvivelaktigt vad
regeringspolitiken beträffar ett accentuerande av den franska
krigsviljan, och den energiske och intelligente
Reynaud är i högre grad än sin företrädare en
personlig faktor att räkna med. Först mottogs hans
regering med någon tveksamhet av deputeradekammaren,
som endast med en majoritet av hälften pius 1 (268
röster mot 156 och 111 blanka) gav honom sitt
för-’ troendevotum. Omedelbart därefter reste emellertid
Reynaud till London, där han anses ha uppnått så
stora framgångar att hans regerings ställning
otvivelaktigt stärkts.
Axelmakternas mellanhavanden. Brenner-mötet.
En annan av stormaktskrigets synnerligen osäkra
faktorer är förhållandet mellan axelmakterna Italien
—Tyskland. Den tysk—ryska pakten och ännu mer
det ryska kriget mot Finland inneburo otvivelaktigt
en stark belastning på vänskapen mellan Italien och
Tyskland. Men någon brytning har aldrig inträtt,
kontakten har ständigt upprätthållits, och det
ekonomiska samarbetet stärkts. Italiens politiska strävan
har under hela krigsförloppet främst gått ut på att
stärka och bevaka fredsmöjligheterna. Men vid sidan
därav har Italien fört en mycket konsekvent
maktpolitik. Den har främst gått ut på att befästa
Romregeringens inflytande på och kontroll över Balkan.
Detta har väl lyckats, icke minst på grund av den
nära samverkan med Ungern och Jugoslavien. Den
ungerske ministerpresidenten Teleki besökte nyligen
Rom, varvid samverkan torde ha stärkts. Försöken
att pressa Rumänien till en försoningsuppgörelse om
de ungerska irredentakraven ha dock hittills blivit
resultatlösa. Men Italien har lyckats hindra att
Bal-kanmakterna orienterade sig åt Turkiet och därmed
åt en mot västmakterna mera välvillig neutralitet.
Försök härtill gjordes vid en Balkankonferens, som hölls
i Belgrad i början av februari, men runnö ut i sanden.
Dessutom synes ingen av Balkanstaterna vara i stånd
att motstå det ekonomiska tryck, som utövas av
Tyskland. Särskilt Rumänien, som även hotas av
Ryssland, har under de sista månaderna tvungits att
tillmötesgå Tyskland på snart sagt alla områden, både
ekonomiskt i fråga om oljeleveranser och politiskt
genom försoning med järngardet.
Som ett tecken på axelpolitikens förnyade
stärkande kan man utan tvivel betrakta det hastiga samman-
träffande som den 18 mars ägde rum i Brenner mellan
Hitler och Mussolini. Dessförinnan har Ribbentrop
besökt Rom och Ciano Berlin. Vad som avtalats vid
dessa möten är icke bekant. Sannolikt har det
närmast gällt gemensam hållning till Orientpolitiken,
ekonomisk samverkan samt likriktning av
fredsansträngningarna, särskilt i samband med Sumner Welles’ resa,
varom mera nedan.
Orienten och Balkan.
Som ovan framhållits har finska krigets avslutande
ånyo riktat världsuppmärksamheten mot Orienten.
Den av marskalk Weygand kommenderade
västmaktsarmén i Syrien har under kvartalet i betydande mån
förstärkts, bl. a. med australiska och Nya-zeeländska
trupper. Den är ett maktinstrument av betydelse och
kan bli ett hot mot Ryssland från söder. Utan
turkisk aktiv medverkan är väl dock en sådan
krigsoperation svårligen tänkbar, och Turkiet, som dessutom
drabbats av en svår jordbävningskatastrof, blir i detta
hänseende alltmera tveksamt. Balkan kan också
betraktas som tillsvidare förlorat för västmakterna, och
Italiens strategiska tyngd är stadd i ökning. Här i
den Närmare östern är överhuvud hela världslägets
ovissaste punkt att finna — vilket icke hindrar att
avgörandet med tiden kan komma just från denna del
av världen.
I det med en viss spänning motsedda tal som
Rysslands utrikeskommissarie Molotov efter finska krigets
avslutande höll i det ryska s. k. parlamentet den 29
mars, uppehöll han sig också mycket vid Österns
förhållanden. Talet innehöll tydliga varningar till
Rumänien, Turkiet och Japan men var också präglat av en
viss oro.
Fredssträvandena, Sumner Welles’ resa och Roosevelts
planer.
Fredssträvandena ha under det nu förflutna
kvartalet icke haft några framgångar att notera. Den mest
uppmärksammade fredsaktionen har varit den, som
den amerikanske understatssekreteraren Sumner
Welles på president Roosevelts uppdrag företagit till
europeiska stormaktshuvudstäder (dock icke Moskva)
under februari och mars. Hans uppdrag torde främst
ha gått ut på en förtrolig undersökning angående de
villkor på vilka de krigförande parterna skulle kunna
tänkas reflektera på fred. Welles resor ha på ett
anmärkningsvärt sätt centrat kring Rom, och helt visst
ha både Mussolini och påven Pius XII spelat
en,betydande roll såsom förmedlare av fredsuppslag. Den
rapport som Welles efter sin avresa avgivit till
Roosevelt, har dock helt visst varit pessimistiskt färgad.
I detta sammanhang är det nödvändigt att
framhålla den världspolitiska betydelsen av det till
november förestående amerikanska presidentvalet. Ännu vet
man ej med bestämdhet om Roosevelt kommer att
kandidera till en tredje period, men utsikterna att så
skola ske synas ha stigit. Om Roosevelt beslutar sig
härför kan han med tämlig visshet räkna på omval.
Detta betyder att han redan nu kan föra en för
unionens regering under följande år bindande
utrikespolitik. I annat fall bli Förenta staterna som
utrikespolitisk faktor förlamade eller åtminstone passiva
intill dess valet är avgjort.
Roosevelts västmaktssympatier äro oomtvistliga.
Men om han skulle vilja gå så långt som till aktivt
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
