Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1940 - Franska undersökningar över metallers skyddande mot korrosion, av Evert Norlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Ti dskrift
granskning av plåtarna med blyfärger, som
exponerats på fyra olika sätt.
Av dessa försök kan man liksom vid de tidigare
undersökningarna draga den slutsatsen, att väl
sammansatta stenkolstjärfärger och färger av järnmönja
äro minst lika goda rostskyddsfärger som blyfärgerna.
Vidare framgår, att skyddsverkan mot röstning till
största delen beror på färgens beskaffenhet och
endast obetydligt påverkas av stålets egenskaper.
På uppdrag av "L’Office technique pour 1’utilisation
de 1’acier" igångsattes år 1933 ytterligare en
lång-tidsundersökning i luft och vatten, varvid fyra
rostskyddsfärger jämfördes, nämligen blymönja,
järn-mönja, järnglimmer och stenkolstjärfärg, vilka
målades på plåtar av Thomasstål 4 X 200 X 250 mm. Vid
denna provning varierades följande faktorer:
a) stålytaus förbehandling, varvid en del plåtar
sandblästrades och en del underkastades
stålborstning,
b) målningens utförande, nämligen dels vid Daydé
à CreiFs verkstäder och dels vid
Bellevue-labora-toriet,
c) målningssättet, nämligen dels målning med
pensel och dels sprutmålning,
d) sättet för exponeringen, nämligen takterrass vid
Bellevue, takterrass vid Concarnau, i Seinens vatten
vid Bellevue och i havsvatten vid Concarnau.
Resultatet av dessa försök blev, att
stenkolstjär-färgen visade sig bäst, därnäst kommo bly- och järn
mönjorna, som voro nära lika, och sämst var
järnglimmer. Hos de plåtar, som exponerats i
havsvattnet, speciellt hos de med blymönja målade
plåtarna, iakttogs ett smutsigt, humusartat överdrag,
vilket vid undersökning i 1’Institut Pasteur visade sig
vara bildat genom bakterieverksamhet. M. R. Veillon
kunde därstädes renodla bakterierna och reproducera
bildningen av ett slamskikt på plåtarna i havsvattnet.
Det visade sig, att det av bakterierna framkallade
svarta skiktet på plåtarna innehöll svaveljärn.
Sannolikt bidraga dessa bakterier till korrosionen hos
stålkonstruktioner, som utsättas för inverkan av starkt
förorenade vatten.
Sedan dessa undersökningar avslutats, igångsattes
enligt uppdrag av FOffice technique pour l’utilisation
de 1’acier" en ny serie provningar, huvudsakligen i
syfte att studera inverkan av stålytans förbehandling.
Följande faktorer varierades:
a) stålsorten: Thomas-, koppar- och
koppar-kromstål,
b) förbehandlingen: kvarsittande valshud,
sandblästring, artificiell röstning, betning i blandning av
saltsyra och salpetersyra, betning i svavelsyra,
slipning med smärgelskiva och artificiell röstning.
Plåtar av de tre stålsorterna 4 X 250 X 300 mm
förbehandlades på samtliga sju sätt och U-järn
250 X 400 endast enligt metoderna 1 och 2.
De nio serierna plåtar delades i tvenne hälfter,
varav den ena målades två gånger med blymönjefärg
och den andra med två strykningar av
järnmönje-färg. Samtliga plåtar uppdelades sedan i tre delar,
varav en uppsattes på Bellevue-laboratoriets
takterrass, en på Concarnau-laboratoriets takterrass och en
utsattes för inverkan av havsvatten.
Varje sådan samling plåtar innehöll dessutom fyra
plåtar av Thomasstål och fyra av kopparstål, varav
efter parkerisering av vardera slaget en plåt be-
strukits med svart parkolack, en med rött parkolack,
en med blymönjefärg och en med järnmönjefärg.
Likaledes uppsattes på vardera stället tre plåtar,
en av Thomasstål, en av kopparstål och en av
koppar-kromstål, vilka genom motallsprutning enligt Schoop
överdragits med skikt av zink, kadmium och
aluminium.
Efter nio månader forslades plåtarna till Paris och
granskades och klassificerades med hänsyn till
uppkommen korrosion. Härvid visade sig, att
exponeringsförsöken vid Bellevue givit samma resultat som
provningarna i luft med saltstoft och i saltvatten vid
Concarnau.
Bästa skyddsverkan erhölls på de sandblästradc
plåtarna; sedan följde plåtarna med kvarsittande
valsliud, vilken icke på denna tid lossnat från stålet.
Därnäst kommo de betade plåtarna och sedan följde
slipade samt slipade och rostade plåtar. Sämst voro
plåtar, som underkastats artificiell röstning.
De parkeriserade plåtarna höllo sig utan angrepp
under ett år liksom de med zink och kadmium
överdragna plåtarna. Däremot iakttogs på de med
aluminium överdragna U-järnen efter nio månader en
börjande röstning.
Under åren 1920—1932 utfördes ett antal andra
undersökningar genom exponering i luft och vatten.
Härvid studerades även mera i detalj olika sätt för
målning med pensel och för sprutmålning samt
effektiviteten hos skyddsmasker för målarna.
Av samtliga dessa forskningsarbeten dragas
följande slutsatser:
Oljefärg av ren zinkvitt, i synnerhet om den
innehåller 15—25 % standolja av kinesisk träolja, ger
färgskikt, som äro överlägsna de som erhållas med
blyvittfärg på linolja.
Oljefärger med järnoxider eller zinkstoft, tillredda
av linolja, som blivit försatt med standolja av linolja
och kinesisk träolja samt naturliga eller syntetiska
hartser äro lika resistenta som blymönjefärger.
De goda egenskaperna hos de blyfria oljefärgerna
bero huvudsakligen på de framsteg, som gjorts ifråga
om oljan och rivningen av färgpastan.
Försök beträffande korttidsprovning på laboratoriet.
Exponeringsförsöken i det fria blevo både dyrbara
och långvariga och det var ett stort behov att kunna
utröna rostskyddsförmågan genom billigare
korttidsprovningar på laboratoriet.
Från år 1925 arbetades vid Bellevue-laboratoriet
på detta problem och olika apparater och metoder
utexperimenterades. Den första var "la machine à
faire la pluie et le beau temps", bestående av ett
värmeskåp, vari målade provplåtar vid 80°
temperatur bestrålades med ultraviolett ljus från en
kvartslampa och intermittent en gång i timmen
överstrålades med vatten.
Senare utsattes de målade plåtarna för ozoniserad
luft, omväxlande uppvärmning och avkylning till
—12 à — 15°C samt omväxlande uppvärmning och
torkning. Det visade sig emellertid, att dåliga färger
förstördes fortare på takterrassen i det fria än i
korttidsapparaten, och goda färger förändrades icke alls.
Gardners bekanta apparat med det stora hjulet om
2 m diameter byggdes och provades men utan
definitiva resultat.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
