Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1940 - Vedbränslets förädling, av Edy Velander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
I en kolmila ter sig kolningsprocessens
energibalans ungefär såsom fig. IV i diagrammet visar. En
viss vedförlust uppstår, därför att milan måste eldas
upp och hållas varm. Det mesta av gasen går bort
oförbränt. Ibland förorsakar gasen "slagning" i
milan. I skcrstensmilor ser man gasen brinna med en
stor blå låga i skorstenen. Tjärutvinningen blir
mycket obetydlig, och en del av träkolet går förlorat i
form av stybb och bränder. Man kan därför
knappast räkna med att få tillbaka ens 50 % av
vedens kalorier i användbar form i träkolet. Skall
kolet krossas, uppstår ytterligare stybbförluster.
I en kolugn utnyttjas gasen för ugnens eldning
såsom visas i fig. V. I en verkligt rationellt byggd ugn
blir det ett högt utbyte av brännbara oljor i tjäran,
och dessutom kan man få ett något högre utbyte av
träkol i en sådan ugn än i en mila, särskilt om veden,
såsom ibland sker, på förhand sågas och klyves till
kubb, på ungefär 4X6X8 cm, så att kolet ej
behöver krossas och harpas.
Ingeniörsvetenskapsakademiens kommitté för
inhemskt motorbränsle har länge studerat olika
möjligheter" att utvinna flytande bränsle ur svenska
råmaterial, bl. a. då genom destillation av trä, torv och
skiffer. För detta ändamål ha många olika ugnstyper
granskats. Slutligen har byggts en provugn av en
sådan konstruktion, att hela kolningsprocessen kan
företas utan lufttillträde och under noggrann
temperaturkontroll. Det har visat sig, att denna ugn
producerar klingande hårda tjärfria och stybbfria träkol
med ungefär 1/3 av vedens torrvikt, och att man
dessutom får oljor och tjäror till ungefär 1/6 av vedens
torrvikt, så att man kan räkna med 50 kg flytande
bränsle per 100 kg träkol. Det i provugnen
producerade- träkolet har körts i gengasbil med mycket
gott resultat, och förberedelser pågå för att prova
det flytande bränslet. Det torde vara möjligt att få
fram vissa lättare fraktioner, som närmast passa för
förbränningsmotorer, särskilt för diesel- och
tänd-kulemotorer, och resultaten ha varit så lovande, att
akademien den 1 april gick in till Kungl. maj:t med
underdånig hemställan om anslag för uppförande av en
försöksugn i full skala för att se, om typen ger lika
överlägsna resultat vid industriell drift. Ugnen är i
princip en tunnelugn av typ Gröndal-Carlsson,
liknande den stora skifferugn som drives i Estland av
ett svenskt oljesyndikat. Även andra högeffektiva
kolningsugnar finnas. Det ar meningen, att
prov-ugnen skall utföras så, att den passar lika bra för
destillation av torv och skiffer som för kolning
av trä.1
Skillnaden mellan en sådan högeffektiv kolugn och
en mila blir, som synes, ganska stor. Milan är billig
men kräver mycket arbetskraft per produktionsenhet.
Den måste skötas av skickliga kolare, och ändå
riskerar man lätt att få med bränder och ofullständigt
kolade bitar bland träkolet. Ibland händer det också,
att kolet blir förorenat av sand från milans täckning
och från kolbottnen. Slutligen har milan låg termisk
verkningsgrad — man återvinner som sagt knappast
hälften av vedens kalorier i produkterna — och den
tjära som bildas lämpar sig knappast som flytande
bränsle.
i Den 24 maj tillsatte Kungl, maj :t en kommitté för
utredning om oljeverk i Närke, oeh provugnen kommer nu att
byggas under denna kommittés egid.
Ugnen å andra sidan kräver en hög investering
men kan mekaniseras, så att arbetsbehovet blir ringa.
Den ger en jämn, fullständigt genomkolad produkt
och dessutom ett förträffligt flytande bränsle till
halva träkolets vikt.
En svårighet med de stora ugnarna är, att de
sluka så mycket råvara, att veden måste fraktas över
ganska stora avstånd. För att producera 1 kg träkol
och 0,5 kg tjära måste man frakta fram 3 kg torrved
och dessutom 1 kg fibervatten, alltså inalles 4 kg. Det
blir tydligen mycket billigare frakter, om man kan
köla på den plats, där virket finnes tillgängligt, och
sedan frakta träkolet och tjäran till
förbrukningsplatsen.
Säkert har emellertid både milor och storugnar en
viktig uppgift att fylla i vårt lands
bränsleförsörjning. Milorna för mera avlägsna trakter och som en
reserv för att möjliggöra hastig ansvällning av
träkolsproduktionen vid avspärrning, storugnarna i
närheten av sågverk, där stora mängder billigt avfall
finns tillgängligt, eller utefter trafikleder, där
vedtransporterna bli billiga, för industriell produktion på
längre sikt av förstklassigt bilkol och av flytande
motorbränsle. Milugnar och mindre kolugnar av olika
slag bilda mellanformer och torde ha en viss betydelse
för självförsörjning i samband med gengasdriften,
särskilt vid bruk och andra industrier, där man har
ett antal gengasbilar, som matas från företagets egen
kolugn under ledning av någon vid företaget anställd
sakkunnig person. Det har dock visat sig rätt
besvärligt att få fullständigt genomkolad produkt från
sådana småugnar.
Brikettering.
Kolugnen representerar en hög förädlingsform, där
vedbränslets produkter äro avsedda att direkt ersätta
bensin och dieselolja för motordrift. I detta
sammanhang borde även träkolsbriketteringen
omnämnas, som representerar en ännu högre förädling.
Under många år har brikettfrågan varit föremål för
livlig uppmärksamhet både bland menige man och
hos statsmakterna, och rätt betydande belopp ha tid
efter annan anvisats för att främja utvecklingen av
briketteringsföretag. I många fall har man kanske
därvid ställt alltför stora förhoppningar på
briketterna. En enkel kalkyl visar, att träkolsbriketten aldrig
kan bli någon ekonomisk konkurrent till koksen
under normala förhållanden.
En välgjord brikett ger ett rökfritt bränsle av
samma volymvikt som koks, men själva briketteringen
med krossning, knådning, pressning och bakning
uppges kosta något mellan 25 och 50 kr. per ton. Bara
briketteringen kostar alltså ungefär lika mycket som
ett ton koks. Att krossa prima träkol för att
brikettera kan därför knappast bli ekonomiskt. Särskilt
oekonomisk blir processen, om brikettverket
använder trätjära som bindemedel, så att ugnarnas
produktion av flytande bränsle uppslukas vid briketteringen.
Att brikettera stybb ställer sig något mera
ekonomiskt, men även träkolstybben har ett visst
handelsvärde, ty den är ett förträffligt tillsatsbränsle inom
industrin, och man måste därför även i detta fall
kalkylera med motsvarande kostnad för råvaran.
Träkolsbriketten är ett lyxbränsle, men om det en
gång lyckas att till någorlunda billigt pris få fram en
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
