Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
Man bör för övrigt oj underskatta do ekonomiska,
sociala och psykologiska verkningarna av det
föregående långvariga väntekriget. Ekonomiskt betydde
detta läge en oerhörd pressning på de krigförande
nationernas tillgångar. Alldeles särskilt var detta fallet
för västmakterna, vilkas ekonomi tidigare icke i
samma utsträckning som den tyska underordnats krigets
krav, och som dessutom finansierade kriget efter
äldre "borgerlig" metod, dvs. huvudsakligen med
krigslån, vars kommande förräntning och amortering kan
ske komme att bryta sönder hela det gamla
statsfinansiella systemet. Inflationsfaran hade redan hunnit
jbli akut. Inom västmakterna hade statsledningen ej
heller ännu samma diktatoriska makt över
näringslivet som den tyska redan i flera år utövat. En social
och ekonomisk revolution tedde sig särskilt i England
som en ingalunda otänkbar följd av ett längre
utdraget krigstillstånd. De sociala verkningarna
särskilt av den stora barnevakueringen från de brittiska
storstäderna hade visat sig vara vittgående och
ingalunda av önskvärd natur. Mörkläggningen,
ovissheten och den tvungna sysslolösheten i de väntande
arméerna voro lika många nervpåfrestande och socialt
nedbrytande faktorer. Alltnog: om någondera sidan
såge sig i stånd att med rimlig säkerhet nå ett
militäriskt avgörande var det allt skäl att försöka det,
desto mera som även blockadkrigets verkningar på
bägge sidor blivit en besvikelse.
Det militära händelseförloppets första fas: Danmark
och Norge ockuperas.
Det militära händelseförloppet under kvartalet blev
i sina huvuddrag följande:
Den första fasen kom att gälla Skandinavien.
Den 7—8 april lät brittiska amiralitetet minera
norska territorialvatten på tre ställen, bl. a. utanför
Narvik. Samma dag underrättades den norska
regeringen i en not om att denna åtgärd vidtagits, därför
att Norge ej kunnat skydda sin neutralitet mot tyska
övergrepp. Det verkliga motivet var självfallet
förhoppning att på detta sätt kunna stoppa tillförseln av
malm m. fi. varor till Tyskland genom norskt
territorialvatten.
Norska regeringen protesterade mot mineringarna
men vidtog inga åtgärder för att med egna medel
avlägsna dem. Från engelskt håll hade man också
förklarat att om norska regeringen läte svepa minfälten
skulle de ånyo utläggas.
Men de tyska motåtgärderna kommo före. De
visade sig bestå i ingenting mindre än både Danmarks
och Norges fullständiga ockupation av tyska
stridskrafter.
Den 9 april på morgonen ryckte tyska trupper in
över danska gränsen på Jylland. Samtidigt skedde
landstigningar på olika punkter av Fyen, Själland
ni. m. samt i Köpenhamn. Här och var förekom
något motstånd. Det avväpnade Danmarks
kapitulation var emellertid en given sak. Vid 8-tiden på
morgonen var huvudstaden ockuperad. Redan vid
11-tiden samma dag böjde sig danska regeringen för
de tyska kraven och fogade sig sålunda i att
Danmark ställdes under "tyska rikets militära skydd"
Den socialdemokratiska regeringen Stauning
kvarstod på konungens anmodan. Den inre förvaltningen
skötes alltjämt av danska myndigheter. I realiteten
har emellertid Danmark tillsvidare blivit ett tyskt
protektorat. Detta innebär bl. a. gränsernas
spärrning för resande, fullständig valutakontroll, allmän
polisuppsikt under tysk kontroll, det danska
territoriets utnyttjande för den tyska krigföringens
ändamål samt den danska produktionens och de danska
varutillgångarnas infogande i Tyska rikets
krigshushållning. Särskilt för Tysklands
livsmedelsförsörjning har detta sistnämnda haft en icke ringa
betydelse.
Vad Norge beträffar blev händelseutvecklingen
åtskilligt annorlunda. Under natten till den 9 april
avslog regeringen Nygaardsvold genom dess
utrikesminister Koht det av tyska ministern i Oslo framlagda
kravet på att Norge skulle ställa sig under tyskt
militärt skydd. Det till konung Haakon personligen
framförda kravet att avskeda denna regering och
tillsätta en ny under chefskap av major Quisling, ledare
för Nasjonal Samling, möttes likaledes av avslag. På
morgonen besattes Oslo, Bergen, Trondheim m. fi.
punkter på kusten samt även Narvik av tyska
stridskrafter. Landstigningstrupper hade hållits dolda på
tyska handelsfartyg i och utanför norska hamnar.
Forten i Oslofjorden gjorde delvis motstånd, och
tyska flottan förlorade åtminstone en tung kryssare.
Engelska lättare krigsfartyg synas också ha lyckats
sänka ett par tyska trupptransportskepp i Skagerack.
Men i stort sett blev motståndet svagt och planlöst, och
det militäriskt sett utomordentligt djärva tyska
företaget lyckades. Konungen, regeringen och flertalet av
stortingets medlemmar flydde först till Hamar och sedan
längre norrut. Regeringen utfärdade krigsförklaring
mot Tyskland, proklamerade allmän mobilisering samt
erhöll omedelbart vittgående hjälputfästelser av
västmakterna. Dessa infriades dock endast så till vida, att
från den 15 april mindre grupper västmaktstrupper,
huvudsakligen brittiska, landsattes på några punkter,
framför allt vid Åndalsnes mellan Bergen och
Trondheim, vid Namsos norr om Trondheim samt norr
om Narvik. Hjälpen blev sålunda obetydlig. Tyska
trupper, kraftigt stödda av flyg, trängde snabbt upp
för Gudbrandsdalen mot Trondheim samt från söder
och väster in i landet. Den norska mobiliseringen
kunde endast delvis genomföras, och de spridda
styrkorna nedkämpades en efter en. Under de första
dagarna av maj evakuerades åter de landsatta
väst-maktsstyrkorna med undantag av Narviksstyrkorna.
Därefter inträdde en relativ stiltje i kriget, varunder
de tyska trupperna långsamt trängde fram ända till
Bodö i norr och därmed nådde kontroll över hela
landet utom Nordnorge (Finnmarken), där regeringen
uppehöll sig. De tyska styrkorna i Narvik höllo sig
mot en flerdubbel övermakt i stadens närhet. I slutet
av maj landsattes emellertid nya västmaktsstyrkor i
Narvik, varefter staden erövrades. Redan den 7 juni,
tydligen under intrycket av katastrofen i Flandern,
uppgåvo emellertid västmakterna plötsligt hela
Narviksföretaget och evakuerade sina där varande
styrkor. Härvid förlorades bl. a. den brittiska
hangarkryssaren Glorious. De återstående norska styrkorna
uppgåvo då kampen. Konungen, kronprinsen och
regeringen Nygaardsvolds medlemmar flydde till
England. Hela Norge kom därmed under tysk ockupation.
Den inre förvaltningen omhänderhas under tysk
kontroll av ett regeringsutskott i Oslo under ledning av
fylkesman Christensen i viss samverkan med Quisling.
Krafter äro i rörelse för en fredsuppgörelse med Tysk-
266
13 juli 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
