Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 13 juli 1940 - »Byggnadsfronten», av Sven Platzer - Blottande av mineralfyndighet genom diamantborrning, av Oscar Fåhré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
tes bör vidare påpekas, att denna rullföring icke
behöver vara en permanent apparat, avsedd att tynga
staten under längre fredsperioder, utan den är en
beredskapsåtgärd som många andra, men den måste
genomföras innan ett krig bryter ut.
Av det ovanstående torde framgå, att ganska stora
krav komma att ställas på ledarna. Här borde finnas
en verklig uppgift för ingenjörer och organisatörer,
som i sin civila gärning äro vana att planera och
disponera stora arbeten men som vid krigsfall icke
längre kunna utöva sin verksamhet — detta gäller
stora kategorier av byggnadsfackmän. En stor del
av dem, som inkallats till värnpliktstjänstgöring,
skulle nog också, om så erfordras, kunna frigöras
från sina ej alltför maktpåliggande uppgifter som
skrivbiträden, kopister eller underbefäl vid icke
tekniska vapenslag. Detta senare är ju ett problem,
som ofta diskuterats, men som ännu icke tycks ha
slutgiltigt lösts.
De personer, som uttagas till arbetsledare, böra
under beredskapstiden genomgå en viss utbildning,
omfattande dels byggnadsorganisation under krig,
befästningsarbeten etc., dels även en viss
orientering rörande militär bevakningstjänst, luftskydd samt
taktik. Denna utbildning bör i stort sett kunna
ordnas medelst föredrag och brevkurser, som anordnas
av byggnadsfrontens centrala ledning.
Sammansättningen av detta ledande organ bör i övrigt omfatta
både militära och civila fackmän. Bland de senare
böra finnas representanter för fackföreningarna,
statliga byggnadsorgan, entreprenörer osv. Den
verkställande chefen bör vara en civilt tränad organisatör,
som i grund känner byggnadsbranschen.
Sammansättningen i detalj av denna stab liksom av
"fördelningsstaberna" torde snart klarna under arbetets
gång. Huvudsaken är, att i dessa centraler samlas
folk med "offensiv" läggning, på det att icke hela
organisationen må antaga karaktären av statligt
nödhjälpsarbete.
Till sist skall även något beröras vissa
detaljproblem, som kanske kunna bidraga till att ge en
klarare bild av verksamheten.
Entreprenadsystemet, som i fredstid i många fall
ger goda ekonomiska resultat, måste i krigstid anses
förkastligt. Erfarenheterna från Finland visa, att den
sporre, som det egna ekonomiska intresset utgör i
fredstid, till största delen mister sin verkan vid arbete
under det dagliga hotet från luften inom
krigsoperationsområdena. Den normala människan anstränger
sig här alltid att göra sitt bästa — och skänker dess-
utom gärna en stor del av sin lilla timpenning till
försvaret. Däremot kan det vara psykologiskt riktigt
att utföra mera sekundära arbeten i fredligare trakter
på entreprenad, liksom det torde vara riktigt att
under beredskapsperioden använda samma system.
Människan är tydligen så funtad, att hon inte spänner sig
utan profit förrän det moraliska trycket nått en viss
gräns!
I många fall torde det dock vara lämpligt att icke
heller i krigstid spränga den organisation, som
förefinnes i större entreprenadfirmor. Dessa få då i
stället bilda särskilda förband, som lyda under respektive
fördelningar, ev. direkt under den centrala ledningen.
Vid transport och förläggning i fält av stora civila,
enheter uppstå problem, som böra handhavas av
särskilda underhållsavdelningar. Lottorna ha här ett
stort verksamhetsfält.
Rent militärt organiserade och beväpnade enheter
måste uppsättas för bevakning och skydd av
arbetsförbanden. Dessa trupper kunna väl i de flesta fall
vara av hemvärnstyp, med hänsyn till att arbetena i
allmänhet äro belägna ett gott stycke bakom fronten.
Byggnadsfrontens "truppmoral" bör
uppmärksammas och vårdas. Vid arbete under ständiga
luftangrepp och ev. även uppträdande pansarstötar kan
viljan lätt slappna hos en civil arbetare, som icke har
tillgång till den utlösning, som ligger i att han själv
får skjuta. Nervösa element måste omedelbart
avlägsnas.
Den personliga utrustning, som erfordras inom
byggnadsfronten, bör varje man själv åstadkomma.
Riktlinjer härför böra kungöras.
I äldre krigföring, då icke förstörelsemedlen nått
sin nuvarande grad av fulländning, och då icke hela
nationens kraft måste uppmobiliseras på det sätt, som
nu fordras, räckte de reguljära ingenjörtrupperna till
för de tekniska uppgifter, som skulle lösas. I ett
modernt krig måste dessa trupper helt koncentreras på
arbetet vid fronterna. Förstörelsemedlens
djupverkan bakom fronterna måste neutraliseras och nya
försvarslägen förberedas till största delen med civil
arbetskraft. Liksom vårt aktiva försvar är i
beredskap och vår krigsindustri arbetar för högtryck, så
måste även vår byggnadsindustri bereda sig på att
sätta in sina resurser i försvarets tjänst. Kanske
kunna ovan anförda erfarenheter och synpunkter bidraga
till rannsakan av läget och inventering av de
möjligheter som finnas till förbättring av denna tekniska
beredskap.
Blottande av mineralfyndighet genom
diamantborrning.
Enligt 21 § i Gruvestadgan den 16 maj 1884
erfordras för erhållande av utmål, bland annat, att
inmutade fyndigheten blivit blottad. Vad menas då
härmed? Uttrycket "blottad" betyder i allmänhet, att
fyndigheten gjorts åtkomlig på sådant sätt, att dess
beskaffenhet kan utrönas. Fråga är nu, huruvida en
fyndighet, som endast är känd genom
diamantborrning, uppfyller kravet på att vara blottad.
Spörsmålet får aktualitet på grund av att Gruvlagen den 8
juni 1938 trätt i kraft den 1 januari 1940. Frågan
gäller med andra ord, huruvida utmål kan jämlikt
Gruvlagens regler erhållas på grund av den kännedom
20 juli 1940
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
