Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 20 juli 1940 - Grafisk bestämning av värmeinstrålningen mot husfasader jämte tillämpning på skolbyggnaders orientering, av Conrad Lönnqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 29 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 20 JULI
ÅRG. 70 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 0
INNEHÅLL: Grafisk bestämning av värmeinstrålningen mot husfasader jämte tillämpning på
skolbyggnaders orientering, av fil. dr Conrad Lönnqvist. — Carl Schmidt †. — Litteratur.
Grafisk bestämning av värmeinstrålningen mot
husfasader jämte tillämpning på skolbyggn ad ers
orientering.
Av fil. dr CONRAD LÖNNQVIST, Södertälje.
Flera olika metoder ha framställts för bestämning
av hur många timmars instrålning av sol man
erhåller i en lägenhet vid olika orientering av husfasaden
och med hänsyn tagen till skymmande byggnader.
Så har G. Lovén1 utarbetat två grafiska metoder
härför. Brynolf Fänge2 har framställt en annan och
bättre metod, som bl. a. har den förtjänsten att man
icke endast kan finna, vid vilket klockslag solen
framträder eller försvinner under olika dagar, utan också
den sammanlagda instrålningstiden under hela året
eller delar därav. Slutligen har G. Pleijel3 framställt
ännu en grafisk metod, som har fördelen av stor
lätthet i den praktiska användningen. Till denna metod
får jag anledning att senare återkomma.
I samtliga fall har det emellertid endast gällt att
bestämma instrålnings^Mere utan hänsyn till
intensiteten av solens strålning, vilken ju kan variera i hög
grad för olika solhöjd och över huvud för olika
infallsvinkel.
En undersökning, som även tar hänsyn till
strålningens intensitet, har gjorts i samband med
byggandet av Stockholms stads södra centralsjukhus.
Resultaten ha framlagts av J. Möllerström.4 Vid denna
undersökning fäste man också stor vikt vid den
diffusa solstrålningen jämte den direkta. I föreliggande
uppsats skall däremot den diffusa solstrålningen
lämnas ur räkningen*. Den enkla grafiska metod, som
här skall framställas, avser sålunda bestämning av den
* Uppvärmningen genom den diffusa instrålningen borde
givetvis medräknas vid en fullständig lösning av problemet.
Principiellt ligger det nog inom möjligheternas gränser att
utvidga den här framställda metoden till att även omfatta den
diffusa strålningens verkan. Men detta kräver ett synnerligen
tidsödande arbete, och det må därför tills vidare få anstå.
Vid klar himmel synes den diffusa instrålningen som en
första approximation kunna försummas vid sidan av den
direkta. För en vågrät yta kan den visserligen en klar dag
uppgå ända till 50 För en lodrät yta, en fasad, blir den
diffusa instrålningen i allmänhet en betydligt mindre bråkdel
av den direkta, bl. a. därför att endast halva himlen bidrar
med diffust ljus, bortsett från att en del av himlen kan vara
bortskymd av byggnader o. d. Under en till största delen
mulen dag kan den diffusa strålningen t. o. m. överstiga den
direkta instrålningen. i denna uppsats förutsätta vi alltid
klart solsken. Skall man taga hänsyn till växlande molnighet,
glider man över till helt andra problem än det varit meningen
att i dennn uppsats behandla.
direkt instrålade solenergien från en klar himmel för
olika fasadorientering och under olika tider på året.
Från ett fönster — som för enkelhetens skull alltid
tänkes ligga i väggytans plan — är i bästa fall
hälften av himlavalvet synligt. Man tänker sig nu solen
befinna sig i olika punkter av denna synliga (lei av
himlavalvet och gör upp ett diagram över den
infallande solstrålningens styrka från de olika punkterna.
Man har först att fastställa, från vilken punkt av
himlen den infallande solstrålningen måste vara störst,
och sedan hur den i omgivningen av denna punkt
avtar utåt åt alla, håll. Man kan sedan sammanbinda
alla punkter med samma instrålningsverkan och får
på så sätt ett system av ’’nivåkurvor" för olika
instrålningsintensitet.
Den punkt, från vilken solen har största
strålningsverkan mot en fasad, ligger givetvis i fasadens
vertikala normalplan. Man kan också lätt bestämma,
hur högt över horisonten punkten ligger i detta
normalplan, om man känner lagen för hur solstrålningens
egen intensitet varierar med solens höjd över
horisonten.
Talrika mätningar ha i olika länder gjorts för att
bestämma såväl solstrålningens absoluta styrka som
dess beroende av solhöjden, dvs. av det
genomstrålade luftskiktet. Det gäller då den totala
instrålningseffekten i cal/cm2min mot en yta vinkelrät mot
strålningen.
Om man bortser från jordens (och därmed
luftskiktets) krökning, bör den vid jordytan erhållna
solstråhiingsintensiteten ./ teoretiskt lyda lagen
J = J0.asin"
där J0 är intensiteten utanför atmosfären och h är
solens höjdvinkel. Från zenit är då instrålningen
= a J0, där a är transmissionskoefficienten.
Vi skola i stället använda en empirisk formel och
Det må här tilläggas, att vid en medräkning av den diffusa
solstrålningen, i vad det gäller vårt syfte, även den faktorn
skulle inverka, i vilken mån det vanliga fönsterglasets
transmission är olika för direkt och diffus strålning-, en faktor som
borde göras till föremål för sürskild undersökning;.
13 juli 1940
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
