Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 5 okt. 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
gering av "kommissariska" ministrar, utsedda ur
Na-sjonal Samling eller närstående grupper. Chefskapet
över denna regering lär inom kort komma att
övertagas av Quisling.
De neutrala. Spanien går till axelmakterna.
De neutrala staterna Sverige och Schweiz, samt
även Finland, äro så gott som helt avskurna från
förbindelser västerut och hava därigenom ekonomiskt
samt militäriskt i hög grad blivit beroende av
Tyskland.
Slutligen kan Spanien numera anses ha lämnat
neutraliteten och övergått till att bli
"icke-krig-förande" i närmaste samförstånd med axelmakterna.
Den spanske ledaren — el Caudillo — general Francos
närmaste man, inrikesminister Serrano Sufier, har
under senare hälften av september besökt Berlin och
Rom samt haft ingående överläggningar med Hitler,
Ribbentrop, Mussolini och Ciano. Det tidigare
inter-nationaliserade Tanger i Marocko hade redan
tidigare ställts under spansk kontroll. En kommande
eventuell spansk krigsinsats kan komma att gälla
både Marocko, Västafrika i allmänhet och deltagande
i operationer mot Gibraltar.
Tysklands förberedelser. Hitlers fredstal den 19 juli.
I mycket har allt detta varit ett fullföljande av
de tyska krigsförberedelserna mot England. Rent
militäriskt måste under alla omständigheter åtskillig
tid förgå efter Frankrikes nedkämpande, innan
kampen mot öriket på allvar kunde upptagas. Detta
gällde sålunda monteringen av de omfattande
artilleriställningarna på Kanalkusten, upprättande av nya
flyg- och u-båtsbaser etc. Att denna tidsfrist
självfallet också kom motståndaren till godo kunde ju
icke hjälpas. Dessutom har det nu som tidigare
varit uppenbart att man på tysk sida endast högst
ogärna gick till en direkt militärisk
"Entscheidungskampf" med England. Samtidigt med de militära
förberedelserna försiggick därför också hela tiden en
propagandaoffensiv i syfte att väcka fredsvilja i
England. Denna verksamhet kulminerade tillsvidare
i ett stort tal, hållet av Hitler inför tyska riksdagen
den 19 juli. Detta formade sig till en slutappell till
"det engelska folkets förnuft". Men regeringen
Churchill syntes behålla kontrollen över
folkmeningen, i varje fall så långt den kan få offentligt uttryck,
och visade själv ej den minsta fredsböjelse.
Storkampen mot England börjar. Invasion eller icke?
Efter ett fortlöpande crescendo i luftangreppen mot
London och andra orter i England tog den verkligt
stora kampen sin början ungefär från den 8—9
september. Sedan dess ha dagligen väldiga
bombangrepp, ledda av marskalk Göring personligen,
utförts mot London. Från engelskt håll har man svarat
med utsträckta raider mot tyska orter, även Berlin,
samt mot de av tyskarna ockuperade Kanalhamnarna.
Dagliga flygstrider av större omfång än någonsin
tidigare i historien ha utkämpats över London och
Sydostengland. På grund av sämre basering och
stor kvantitativ underlägsenhet ha verkningarna av
de engelska bombningarna i Tyskland — ehuru stora
nog — icke kunnat jämföras med verkningarna av
de tyska bomberna över London. Dessa ha varit
mycket stora och ha särskilt framträtt i industri- och
dockkvarteren i Ostlondon. Men även
bostadskvarteren ha hårt drabbats. Hittills har ingen tendens till
avmattning framträtt. Om verkningarna kunna bli
tillräckligt svåra för att bryta den engelska
krigs-viljan återstår att se. Uppgifterna om den åsamkade
skadan och de lidna förlusterna äro hopplöst
oförenliga de båda parterna emellan. På sista tiden ha
de engelska motangreppen speciellt inriktats mot
Kanalhamnarna, något som skulle kunna tyda på att
en invasion eller ett försök därtill stode för dörren.
Sjövägen kan väl ett -dylikt företag endast utföras
över Kanalen; luftvägen kan det även tänkas
igångsatt från andra utgångspunkter, exempelvis Norge,
där synnerligen stora tyska truppstyrkor
sammandragits. Ingen utom de direkt bestämmande vet
emellertid med visshet om, och i så fall när och hur,
ett invasionsföretag mot England kommer att sättas
i gång. Någon absolut förutsättning för ett
avgörandes framtvingande är ett sådant, alltid högst
äventyrligt företag dock icke. Möjlighet föreligger
givetvis att luftkrigets fruktansvärda nötning jämte
u-båts-, min- och bombkriget inot den engelska
sjöfarten, vilket under de sista månaderna nått stora
resultat, tillsammans kunna skapa ett sådant läge att
England tvingas till. fred. Dessutom kunna imperiets
utposter i Afrika, Närmare Orienten och Ostasien
angripas och förloras, under det att luftkriget och’
invasionshotet binda moderlandets krafter. Om återigen
England lyckas hålla ut över vintern, finnas
möjligheter att under nästa år med amerikansk hjälp bättre
utjämna styrkeförhållandena. Churchill har helt
nyligen pekat på år 1942 som den tidpunkt, då England
skulle kunna gå till framgångsrik offensiv.
Italien. Medelhavs- och Afrikakriget.
Italien har sedan vapenstilleståndet med Frankrike
inriktat sin krigföring på Medelhavet och Afrika. De
marina styrkeförhållandena på detta hav äro
tämligen jämna, möjligen med någon övervikt för
England. I luften är Italien överlägset. Större sjöstrider
ha hittills undvikits. I stort sett behärskar Italien
västra Medelhavet och England östra. Leden genom
Gibraltar synes dock alltjämt vara disponibel för
England. Tydligt är emellertid att Italien söker
avgörandet närmast till lands: genom att erövra de
brittiska baserna i Egypten och Orienten, alltså
Alexandria, Port Said och Haifa. Gibraltars erövring får
väl däremot närmast bli en tysk-spansk uppgift.
Utsikter saknas icke för att denna stora italienska
plan, som naturligtvis även innebär tysk medverkan,
kan komma att lyckas. Den numeriska övervikten är
klart på italiensk sida, och det är svårt för det
engelska moderlandet att sända förstärkningar från
hemlandet. Samtidigt binder oron för Japan imperiets
styrkor österut. Ej heller äro de italienska
Afrikatrupperna några föraktliga motståndare. De ha stor
krigsvana i dessa trakter, och deras högste ledare,
marskalk Graziani, är en av världens mest
framstående kolonialkrigare. Det egyptiska biståndet — om
det gives, vilket är tvivelaktigt — väger ej så
mycket i vågskålen.
Den italienska Östafrikaoffensiven medförde under
augusti erövringen av hela Brittiska Somaliland. De
5 okt. 1940
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
