Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Televoltrelä.
Televoltsystemet medger naturligtvis alamering
med andra och kraftigare alarmeringsorgan än den
beskrivna flyglarmklockan. För detta ändamål
användes ett televoltrelä enligt schemat fig. 10. Glimröret
är seriekopplat med en torrlikriktare, till vars lik
strömsuttag lindningen på ett enkelt
elektromagnetiskt relä är ansluten. Då en signal inkommer till
reläet inkopplas nätströmmen över reläkontakten till
larmapparaten ex. en elektrisk siren, som ljuder så
länge signalen varar. I stället för en akustisk kan en
optisk signalapparat användas. Fig. 11 visar ett
televoltrelä.
Mottagare för fredsbruk.
Fjärrmanövrering på kraftnät ha ju även i
fredstid sin stora betydelse. Den användes då för in- och
urkoppling av belastningsobjekt, såsom gatubelysning
eller elvärmeapparater, omställning av
’dubbeltariff-mätare etc. på önskade tider. Fig. 12 visar schemat
för en televoltmottagare för detta ändamål. Den utför
tvenne av ett godtyckligt antal fjärrmanövrar, t. ex.
tandning och släckning av gatubelysningen.
Principen för den är att vid signalering utsändes först en
startimpuls, som startar ett tidorgan, i detta fall en
liten synkronmotor, som driver en kamskiva ett varv
under ex. 1 minut, varefter den bryter sig själv. Om
en signal utsändes till mottagaren, ex. 20 sekunder
efter startsignalen, har kamskivan slutit en kontakt,
som medger slutning av strömmen till ett
inkopplingsrelä för belastningen. När belastningen skall
bortkopplas, utsändes en ny start-impuls och efter ex. 40
sek. en manöversignal, som sluter strömmen till ett
urkopplingsrelä som åstadkommer bortkoppling av
lasten. Kamskivans kontaktanordningar äro
inställbara i olika lägen, varigenom olika manövrar kunna
utföras i olika mottagare genom utsändning av
signaler på olika tider inom den efter startsignalen
fallande minuten.
Schemat visar hur enkla televoltmottagare för
omkopplingsändamål bli. Om vi alltså måste installera
televoltsändare för att i dessa bistra tider förbättra
vår flyglarm, torde de kunna få användning en gång
även för fredliga behov.
Notiser
Likriktare i järnkärl utan pump. Likriktare i
järnkärl har tidigare alltid krävt en vakuumpump. För
mindre anläggningar blir pumputrustningen för
kostsam, varför man får övergå till glaskärl. G-laskärlen
äro ömtåliga för stötar. Sådana likriktare tåla ej
heller kraftiga kortslutningar. Man har därför strävat
efter att få fram en luftkyld likriktare i järnkärl utan
vakuumpump och särskild kylanordning.
Det viktigaste problemet var att ordna en vakuumtät
införning av strömmen. Isolationsmaterialet skall bilda
en fullständigt tät förbindning med järnet. Flera
möjligheter finnas. Man valde att förse den keramiska
isolatorn med en metallglasyr, vilken sedan lödes
tillsammans med järnet.
Även svetsfogarna i kärlet måste vara av mycket hög
kvalitet. Man har här tillgodogjort sig erfarenheterna
från större likriktare och haft den sällsynta fördelen av
att gå från större till mindre storlekar.
Fig. 1. Likriktare med glaskärl för 200 A, 440 V samt med
järnkärl utan pump för 400 A, 440 V.
Mycket omsorgsfulla prov voro nödvändiga, innan
konstruktionen kunde anses färdig. På en hel del kärl
inbyggdes vakuummätanordningar, varigenom
övervakningen förenklades. De första provmodellerna ha nu
varit 5 år i drift. Man kan nu utan vidare utbyta ett
glaskärl i en äldre anläggning mot ett järnkärl av den
nya typen.
A. Siemens, Pumpenlose Klein-Eisenstromrichter, E.
T. Z. nr 9, 1939.
E. L.
"Permatronen" är ett nytt gasfyllt rör, vilket man
kan reglera med hjälp av ett yttre magnetfält. Fig. 1
visar en typisk konstruktion. Förutom anod och katod
finnes en cylinderformig samlingselektrod, vilken omger
urladdningssträckan mellan anod och katod.
Magnetfältet erhålles från den inritade elektromagneten. Rörets
inre är uppbyggt av omagnetiskt material.
När anoden blir positiv, komma elektroner att
emitteras från katoden. Dessa avböjas av magnetfältet till
samlingselektroden. Då denna har en spänning, som
endast obetydligt avviker från katodens, kommer
avböjningen att ske i ett område, där fältstyrkan är relativt
svag. Elektronerna nå alltså ej upp till områden, där
den högre fältstyrkan skulle kunna ge dem en hastighet,
tillräcklig för åstadkommande av jonisation. För varje
värde på anodspänningen finnes ett bestämt värde på
magnetfältet, vid vilket urladdningen börjar. Fig. 2
återger en kurvskara, utvisande anodspänningen som
funktion av magnetfältet vid olika potential på
samlingselektroden.
Användningsområdet för permatronen är samma som
för andra relärör, thyratronen osv. Fördelen med den
magnetiska kontrollen är att kontrollströmkretsen är helt
skild från huvudkretsen. Man kan också använda
rörliga permanenta magneter för kontrollen. Ett dylikt
förfarande kan komma till användning för fininställning
118
3 aug. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
