Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
klorid och vinylacetat. Utom grövre garn tillverkas
emellertid även finare fiber ända ned till en finhet
större än silkefibers. Enligt uppgift är hållfastheten
lika stor i torrt som vått tillstånd varjämte
elasticiteten är fullt jämförbar med natursilkets. I kemiskt
hänseende är fibern relativt stabil och angripes icke
vid temperaturer understigande ca 60°C av annat än
starkt koncentrerade syror och alkalier. Den är
löslig i lägre ketoner och vissa halogenkolväten och
sväller i etrar, estrar och aromatiska kolväten men
påverkas icke av alkoholer, glykoler eller alifatiska
kolväten. Den angripes heller icke av bakterier eller
svampar. Vinyongarn är termoplastiskt.
Maximitemperaturen vid vilken fibern kan behandlas utan att
taga skada är ungefär 75°C. Då tråden blir klibbig
vid omkring 200°C kan den med fördel användas
såsom bindemedel i sammansatta vävnader. På grund
av att fibern låter sig påverkas i avseende på
krympningsegenskaperna, har man möjlighet att genom
användning av lämpliga bad påverka den färdigvävda
produkten i önskad riktning t. e. så att en lös vävnad
göres fastare osv.
F. H. S.
Korrosion i brännoljetankar. Om brännolja under
längre tid lagras i järnbehållare, uppstå ofta kraftiga
rostangrepp i behållarna. Detta innebär avsevärda
nackdelar, dels därigenom att oljan förorenas, dels
därigenom att behållarna så småningom bliva
förstörda.
Det antogs tidigare, att dessa angrepp uppstodo
genom inverkan av svavelföreningar eller vissa
organiska ämnen i oljan. En närmare undersökning
visade emellertid, att de orsakas av vattendroppar.
Vattnet kan komma in i oljan på två olika sätt. —
I de fall då oljan transporteras sjövägen, kan man
icke undvika, att något sjövatten kommer in i
tankarna. Oljan mättas då med vatten (olja kan som
bekant lösa en viss mängd vatten — upp till ca 40
g/m3 vid rumstemperatur), och dessutom emulgeras
fina vattendroppar i oljan. Om oljan sedan överföres
i förvaringstankar, avsätter sig i första hand det
emul-gerade vattnet på tankens botten. Om vidare
temperaturen sjunker, minskas oljans vattenlöslighet, och
fina vattendroppar utskiljas. Dropparna gå så
småningom ihop till större droppar, som ävenledes kunna
sjunka till botten.
Men även om oljan från början är vattenfri, blir
den vid lagring med tiden likväl vattenhaltig, emedan
den tager upp fuktighet ur luften. Tankarna äro
upptill försedda med ett luftrör, avsett för
tryckutjämning. Då temperaturen varierar, passerar luft ut och
in genom detta rör. Speciellt vid dimmigt och
regnigt väder inkommer i tanken på detta sätt fuktighet,
som kan kondenseras på väggarna och oljeytan. Yld
ett försök fylldes t. e. en torr försökstank, i vilken
luftens relativa fuktighet från början var 5 %, med
torr bensin, varpå tanken lagrades i fria luften under
regnig väderlek. Efter 3 dygn var tankluftens
relativa fuktighet 94 %, och efter 8 veckor hade vatten
avsatt sig på tankens botten, ehuru luftröret var
om-böjt, så att det ej kunde regna in i tanken.
Frågan är nu, huru man skall undvika vattnet i
oljan. Det vatten, som redan kommit in i oljan, kan
man avlägsna genom att först låta oljan gå genom en
vattenavskiljare (som tager bort större droppar) och
sedan behandla den med ett vattenborttagande medel.
Ett lämpligt medel är nybränd och finkrossad kalk,
som ej giver några skadliga reaktionsprodukter. Det
bildade kalciumhydratet verkar genom sin alkaliska
natur i stället korrosionshämmande. Man kan
antingen sänka ned behållare med bränd kalk i t. e.
transporttanken eller också koppla in ett vattenfilter
med bränd kalk i serie med pumparna, dä oljan
överföres från transport- till lagringstankarna.
Den avvattnade oljan i lagringstankarna skyddar
man mot förnyad vattenupptagning enklast på så sätt,
att man kopplar in ett klorkalciumrör på det
ovannämnda luftröret. (Korrosion u. Metallschutz 15, 217,
1939.)
Brt.
Föreningsm eddeland en
Berättelse över Svenska teknologföreningens
avdelnings för Kemi och bergsvetenskap verksamhet under
år 1939.
Ledamöter.
Så vitt känt ha under året avlidit 7 ledamöter
nämligen den 3 februari bergsingenjören Kahl Sundberg, den
19 juni civilingenjören Herman A. Nylén, den 27
septem-berg civilingenjören W. A. Gustaf v. Heidenstam, den 3
oktober bergsingenjören C. G. Oscak Abrahmsén, den 13
oktober bergsingenjören Axel E. Lundgren, den 20
november civilingenjören Berthold Smärt, den 29
december f. d. bruksdisponenten Otto M. Strömberg. I
avdelningen ha inträtt 29 nya ledamöter, varjämte ett antal
ledamöter återinträtt resp. utgått på grund av upphört
ledamotskap av Teknologföreningen, så att
ledamotsantalet vid årets slut utgjorde 700 emot 670 vid dess början.
Styrelse och funktionärer.
Avdelningens styrelse har under året haft följande
sammansättning (årtalen inom parentes angiva året för
inträde i styrelsen resp. för tillträde av den under år
1939 innehavda befattningen): disponent Bengt
Thor-björnson, ordförande (1938/39); kommerserådet Harald
Carlborg, vice ordförande (1939); civilingenjör Frithiof
H. Stenhagen, sekreterare (1934/36); bergsingenjör Sven
G. Petersson, vice sekreterare (1936); överingenjör Kjell
Åkerhielm (1936); civilingenjör Sten Kjellgren (1937);
bergsingenjör Folke Lindgren (1939); civilingenjör Valde
Oskarson (1939).
Representanter i föreningens styrelse ha varit:
professor Gustaf Bring (1938) och civilingenjör Frithiof H.
Stenhagen (1936/39) med disponent Bengt Thorbjörnson
som suppleant (1939).
Representanter i föreningens biblioteksnämnd ha
varit: civilingenjör Alfred Billberg (1932) och
bergsingenjör Ernst Rothelius (1936).
Fackredaktörer för Teknisk tidskrift ha varit:
civilingenjör F. H. Stenhagen för kemi (1938) och
bergsingenjör E. Rothelius för bergsvetenskap (1936).
Klubbmästare ha varit: tekn. dr Sven Brennert (1932)
och bergsingenjör Stig Leijonhufvud (1936).
Sammanträden.
Under året ha hållits nio ordinarie sammanträden,
nämligen på föreningens lokal den 13 januari
(kemiafton), den 10 februari (bergsafton), den 10 mars
(kemiafton), den 21 april (bergsafton); på restaurant Flustret
i Uppsala den 1 juni (gemensamt; efter föredrag och
studiebesök på Fysikalisk-kemiska institutionen samt
utfärd till Gamla Upsala högar); på restaurang Förestå,
Lidingö, den 22 september (gemensamt; efter studiebesök
vid AGA:s anläggningar); på föreningens lokal den 13
oktober (kemiafton), den 10 november (bergsafton) och
den 8 oktober (gemensamt; julsammankomst).
Till sammanträdet den 10 mars voro
Ingenjörsvetenskapsakademiens ledamöter Inbjudna och till samman-
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
