Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
År 1828 framställdes, som redan nämnts, för första
gången en organisk förening syntetiskt på
laboratoriet. Framställningen hade dock blott vetenskapligt
intresse och var utan praktisk betydelse. Det dröjde
också i nära 100 år, innan man i fabriksmässig skala
lyckades med dylika synteser. Den första var
framställningen av acetaldehyd ur kalk, kol och vatten.
Att det dröjde så pass länge, innan man i
storindustriell skala lyckades syntetisera mera sammansatta
organiska föreningar ur oorganiskt material, berodde
framför allt därpå, att den organiska kemien förut
arbetade med alltför grova och klumpiga medel, med
för höga tryck, temperaturer o. d. Därvid
omvandlades och sönderdelades de ömtåliga organiska ämnena,
så att man ej kunde erhålla något större utbyte av
dem. Under tiden fann man, att orsaken till att så
många olika organiska ämnen kunde syntetiseras i
naturen vid vanlig temperatur framför allt berodde
på närvaron av olika slag av biokatalysatorer. Tack
vare upptäckten av ett flertal nya oorganiska
katalysatorer och studiet av deras verkningssätt, lärde man
sig att utarbeta olika slag av organisk-katalytiska
metoder och slutligen att omsätta dem i praktiken.
Den ena syntetiskt-organiska föreningen efter den
andra framställdes i storindustriell skala, och snart
kunde man med fog säga, att den organiska tekniken
med framgång kunde konkurrera med växterna och
djuren i att tillverka för människan viktiga
produkter. De nya syntetiska metoderna äro av betydelse
dels därigenom, att de göra människan oberoende av
den ofta nyckfulla naturen, och att man med deras
tillhjälp kan säkra tillgången på sådana ämnen, som
ej i tillräcklig mängd finnas där, dels däri, att man
på olika sätt kan variera egenskaperna på de
syntetiska ämnena, så att de kunna uppfylla olika på dem
satta fordringar. i naturen finns endast ett slags
kautschuk, en sort bomull, en blå indigo osv. Den
syntetiska kautschuken kan däremot förlänas olika
egenskaper allt efter framställningssättet,
konstbomullen kan tillverkas på olika sätt, ett otal färger av
indigotyp hava redan förfärdigats. Förr fick man
nöja sig med de egenskaper, som en naturprodukt
ägde, och vid dess användning rätta sig därefter.
Nu däremot kan man i stor utsträckning först
uppställa vissa fordringar, som ett ämne bör fylla, och
därefter framställa ämnet så, att det verkligen
erhåller egenskaperna i fråga.
Hittills har i allmänhet gällt, att de oorganiska
katalysatorerna till skillnad från enzymerna äro
ospecifika. Allt eftersom vår kunskap om de oorganiska
katalysatorerna förfinats, har man dock även hos
dem kommit specifika egenskaper på spåren. Så får
t. e. finfördelat järn olika katalytiska egenskaper allt
efter det tillsättes med små mängder av andra
ämnen. Järn försatt med litet aluminiumoxid
katalyserar ammoniaksyntesen, järn försatt med kromoxid
katalyserar oxidationen av kolmonoxid med vatten
till koldioxid och väte, järn försatt med vismutoxid
katalyserar ammoniakförbränningen osv.
Katalysatorn är sammansatt av en större massa, som är bärare
av en aktivator. En intressant parallell härmed är
ett enzym. i vissa fall har man kunnat visa, att ett
sådaht består av en äggvitekomponent som bärare
av ett aktiverande ämne. Så består t. e. det vid
cellandningen viktiga gula enzymet av en
äggvitekomponent, fosforsyra och vitamin B2, och enzymet kar-
boxylas av en äggvitekomponent, fosforsyra och
vitamin Br
Genom att bindas i organiska enzym kan järnets
aktivitet betydligt ökas. 1 gramatom järn i form av
järnjoner omsätter per sekund 0,0091 grammolekyl
vätesuperoxid, i hemin 0,01 g-mol, i peroxidas 10 000
g-mol och i katalas 100000 g-mol. Järn tycks vara
en för den katalytiska kemien mycket betydelsefull
metall, och den har ersatt ett flertal förut använda,
t. e. platina. Den tyske nobelpristagaren Otto
Warburg, som bl. a. är känd för sina
undersökningar angående oxidationsprocesserna i vävnaderna,
påpekade en gång, att även för denna oxidation är
järn av stor betydelse. Redan det
syretransporteran-de färgämnet i blodet innehåller järn. Liksom
tekniken undan för undan har utexperimenterat bättre
och bättre katalysatorer, tills den slutligen kom till
järnet, så äro, skulle man kunna säga, även de
levande varelserna resultat av naturens eget
experimenterande under årmiljonernas lopp. Även naturen har
försökt olika vägar och gjort misslyckade försök,
tills den kommit fram till det bästa möjliga,
Resultatet av ett sådant misslyckat försök skulle t. e.
vissa snäckor och kräftdjur kunna sägas vara.
Färgämnet i deras blod innehåller nämligen ej järn
utan koppar. Dessa djur ha ej heller kunnat
utvecklas till någon större fulländning.
Att en oorganisk katalysator i likhet med
enzymerna kan förgiftas är en sedan gammalt känd sak. Så
hade redan Döbereiners lärjunge Böttger lagt märke
till, att det ej gick att tända en vätgaslåga med
platina, om försöket utfördes i ett ovanför ett stall
beläget rum. Böttger visade, att det berodde på
närvaron av ammoniak i luften. Han visade också, att
samma fenomen inträffade, om man höll en öppen
ammoniakflaska i närheten av platinan. Genom att
glödga platinan blev den åter aktiv.
Även på biokatalysatorernas område har man gjort
stora framsteg. F. n. räknar man med tre slag
sådana katalysatorer: enzymer, vitaminer och
hormoner. Enzymerna äro de mest komplicerade och
självständiga av biokatalysatorerna. De kunna verka
även utanför den levande organismen. Man kan t. e.
göra provrörsförsök med dem. Vitaminer och
hormoner kunna skiljas på så sätt, att man med de förra
menar sådana biokatalysatorer, som den organism,
som begagnar dem, ej själv kan tillverka, under det
att hormonerna tillverkas av organismen själv. Så
kan t. e. askorbinsyra (vitamin C) hos människan
betraktas som ett vitamin, men hos hunden, .som själv
kan bygga upp det, är det ett hormon. Frågan är om
alla vitaminerna äro katalysatorer eller om ej vissa
i stället, som vitamin B, skola räknas som
byggnadsmaterial för uppbyggande av enzym.
Av intresse är, att man även hos växter funnit
hormoner (s. k. fytohormoner). Ett sådant är t. e.
cellsträckningshormonet auxin. Det har bl. a.
iakttagits i spetsen på havreplantor, där det bildas och
varifrån det strömmar nedåt. Skäres spetsen av,
upphör plantan att växa. Sättes spetsen endast
delvis på igen, kröker plantan sig. Auxin förekommer
alltid mindre på den belysta sidan, vilket har till
följd att en växt kröker sig mot solen. Auxin
stimulerar även rotbildningen, hindrar att sidoknoppar
slå ut för tidigt etc. Ett i växter förekommande
celldelningshormon är den s. k. biosfaktorn. Denna
68
14 sept. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
