Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
eller under lösningens red-ox-potential (jfr under
"Faktorer, som inverka på pittingsbildningen. —-
Lösningen"). Ligger genomslagsspänningen över
redox-potentialen, är materialet beständigt, men ligger
den under, uppstå pittings. — Emellertid är
metoden även kvalitativt sett något osäker.
Ferrijonakti-viteten i t. e. en 10 %-ig lösning av teknisk FeCl3
är visserligen väl definierad, men däremot är
ferro-jonkoncentrationen och därmed även ferro
jonaktiviteten vanligen okänd. Olika ferrikloridlösningar med
samma järnhalt kunna därför giva olika
red-ox-poten-tialer. Så fort som stålet börjar angripas, gå vidare
stora mängder ferro joner i lösning, och härigenom
minskas Ted-ox-potentialen avsevärt.
Slutligen måste lösningen hållas något sur, då i
annat fall ferrikloriden hydrolyseras. Detta medför,
att stål med låg syrabeständighet angripas över hela
ytan, emedan oxidskiktet löses bort. Viktsförlusten
kommer i detta fall att giva mera uttryck för
materialets syrabeständighet än för dess beständighet
mot neutrala (pittingsbildande) lösningar.
Genomslagsprovet.
Den andra metoden att höja ytans spänning ä.r att
med tillhjälp av en yttre strömkälla polarisera provet
anodiskt. Man kan härvid gå till väga enligt den
anordning, som beskrivits ovan (fig. 3). Emellertid
lämpar sig denna anordning mindre väl för tekniska
undersökningar, emedan angrepp i första hand bildas på
kanterna, eller om dessa isoleras, i övergångslinjen
mellan materialet och isoleringsmedlet (se under
"Faktorer, som inverka på pittingsbildningen. —
Materialet"). Man kan emellertid undvika denna
svårighet genom en anordning, som tidigare beskrivits i
Jernkontorets annaler och Journal of the Iron and
Steel Institute.2
En nyare utformning av den härvid använda
apparaturen framgår av fig. 6.
Hjälpelektroderna 2 och 3, vilka nedsatts i de
porösa porslinscylindrarna 4 och 5, stå i förbindelse med
reostaten 6, med vars tillhjälp en varierande spänning
kan läggas mellan elektroderna 2 och 3.
Porslinscylindrarna äro delvis fyllda med 1 %-ig natrium
-sulfatlösning. (En kloridlösning, t. e. en
koksaltlösning, skulle framkalla klorgasutveckling på
anoden 2, vilket bör undvikas.) Såsom framgår av de
heldragna strömlinjerna kommer hjälpströmmen från
elektroden 2 att passera genom cylindern 4 ut i
lösningen genom ebonitkonan 7, ebonitröret 8 och
ler-cylindern 5 till elektroden 3. Provstycket 1 är
placerat strax ovanför ebonitkonan, så att en
vätskespalt bildas mellan provet och konan. Då
hjälpströmmen passerar denna spalt, uppstår ett
spänningsfall i lösningen. Med tilltagande hjälpström
kommer därför lösningen utanför ebonitkonan att
bliva mer och mer positiv i förhållande till
provstycket och lösningen inuti ebonitkonan att bliva
mer och mer negativ i förhållande till provstycket.
Det inses härav, att området A av provstycket blir
anodiskt och området utanför A katodiskt polariserat.
Man skulle kunna uttrycka samma sak som så, att en
del av strömmen strävar att taga en "genväg" genom
provstycket enligt den prickade linjen. I huru hög
grad området A blir anodiskt polariserat beror på
spänningsfallet mellan provet och ebonitkonan, alltså
på strömstyrkan genom lösningen.
0,30 0,40 0,50 0,60 070
Voit –
Fig. 8. Kurvor upptagna med anordning enligt fig. 6
och 7.
2 4 6 8 10 12 14 16 18 20 Hin.
Fig. 9. Genomslagsspänning hos 71 olika plåtprover av
18/8 i leveranstillstånd.
Omedelbart under provstycket mynnar glasröret 9.
Avståndet mellan provet och detta rör är - relativt
litet (ca 0,15 mm), och spänningsfallet i vätskan mellan
röret och provet är därför obetydligt. Man kan
därför förutsätta, att man med tillhjälp av
kalomelelek-troden 10 och rörvoltmetern 11 kan mäta spänningen
mellan provstyckets centrum och den omedelbart
härintill liggande lösningen med mycket litet fel. 12 är
en plåt av rostfritt stål av hög kvalitet, som genom
en milliamperemeter 13 är förbunden med
provstycket. Såsom ovan visats kommer provstyckets
centrala del A att bliva anodiskt polariserad. En
motsvarande katodisk polarisation uppstår på de
delar, som ligga utanför A, alltså dels på provstyckets
yttre delar, dels på plåten 12. Om nu till följd av
den anodiska polarisationen ett genombrott inträffar
på oxidfilmen inom området A, kommer materialet i
de genombrutna punkterna att gå i lösning. En
elektrisk ström (anodström) passerar härvid från metallen
till lösningen. Man kan förutsätta, att motsvarande
katodström fördelar sig någorlunda likformigt över
samtliga ytor utanför A. En del av strömmen
kommer då att gå genom de delar av provet, som ligga
utanför A (den streckade linjen) och en del genom
plåten 12 (den streckprickade linjen). Härav följer
att strömmen genom milliamperemetern 13 är ett
direkt mått på den totala katodströmmen och därmed
även på anodströmmen genom ytan A. Med
milliamperemetern 14 kontrollerar man, att strömstyrkan
la ökar med föreskriven hastighet.
Den tekniska utformningen av apparaten framgår
av fig. 7. De synliga delarna enligt fig. 7 hava
utmärkts med samma siffror som i fig. 6. — Som synes
hava de flesta delarna sammanbyggts till en enhet,
som uppbäres av en ebonitkonstruktion. 15 är ett
bord, som fixerar provets läge i förhållande till
ebonitkonan 7 och röret 9, och 16 en skruvfving för
fastspänning av provet vid bordet 15.
14 dec. 1940
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
