Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
mare gå in på tillverkningsproblemen, men jag vill
dock säga ett par ord om kvaliteten inom skrädderiet.
Vad kännetecknar ett gott fabrikat?
Utan överdrift kan sägas, att det är nästan omöjligt
att entydigt fastställa detta. Det beror på
materialval för yttertyg, foder och tillbehör, det beror på om
dessa material "samverka" på ett lyckligt sätt, det
beror på materialens behandling under arbetet. En
mycket vanlig fras är, att "underarbetet skall vara
gott".
Med underarbete menas då materialval för och
bearbetning av lärfter och tagelduksmaterial m. m., som
inläggas i kläderna. Ifråga om kavajer, rockar,
kappor och dräkter m. m. utgöra de den bärande
stommen. Till underarbete räknas även formgivningen på
tyget under sammansättningens gång. Som
grundregel gäller här liksom alltid, att ju mindre man
våldför sig på materialet, dess bättre blir resultatet.
På ett färdigt plagg är det nästan omöjligt att
fastställa arten av dessa faktorer. Kvaliteten måste bli
en förtroendesak mellan köparen och tillverkaren i
större omfattning än på många andra områden. Och
dock, hur många köpa kläder med tanke på viss
tillverkare? Jag går gärna till skräddare A. i stället för
till B. därför att A. är känd för ett pålitligare och
i längden hållbarare arbete, men när jag köper ett
färdigt plagg lämnar jag oftast helt ute denna
synpunkt. Skillnaden är påtaglig!
Inledningsvis liar framhållits huru klädesmagasinen
ännu långt in på 1900-talet i stor utsträckning
ombesörjde tillverkningen av kläder antingen direkt
eller genom förlagsmän. När självständiga fabriker
utvecklades, låg dock länge initiativet huvudsakligen
kvar hos detaljförsäljaren, som bestämde utförande
och detaljer efter egen önskan. Detta möjliggjordes
som nämnts genom fabrikanternas bristande
auktoritet och motverkade i liög grad standardisering och
industrialisering. Samtidigt befordrades en splittring
av försäljningen i småaffärer. Envar
manufakturaffär kunde lätt föra en del kläder av anonyma
tillverkare. Kaos uppstod i försäljningsvillkor och
be-talningskonditioner. De anonyma tillverkarna hade
ingen prestige att försvara, då gällde blott att bli
av med så mycket som möjligt till bästa möjliga pris,
och kvaliteten förbättrades endast långsamt.
Konfektionsindustriens produkter råkade
härigenom i misskredit. I Kommersiella meddelanden år
1929 skriver Viking Källström:
"Konfektionsindustrien har också haft att övervinna ett segt motstånd
från det vanemässiga tänkande, som föreställer sig
bärandet av ’färdiggjorda’ klädesplagg nästan som
ett tecken på lägre social standard." Anmärkningen
är mycket träffande; det är blott tråkigt att nödgas
konstatera, att industrien själv och dess distributörer
givit anledning därtill, och att detta missförhållande
ännu icke helt övervunnits.
Firmor som sälja konfektion ha sökt att själva
axla ansvaret för varornas kvalitet, och redan tidigt
infördes begreppet "märkesvara", där märket var
försäljarens eget. Tillverkaren kunde vara vem som
helst. Systemet är fortfarande synnerligen
omtyckt, och varje detaljist med självaktning måste ha
ett "eget märke"! Detta förhållande torde sakna
motstycke på andra områden. Annonser för dylika
"märken" formuleras ofta så, att de skola giva
köparen den uppfattningen, att firman själv har alla
trådar vid tillverkningen i sin hand. Antydningar om
att varan är "skräddarsydd" eller dylikt äro vanliga.
En märklig insats ha därför de firmor gjort, som
gått i spetsen för riktig ursprungsbeteckning och att
alla plagg skola vara märkta med tillverkarens namn.
Jag nämner här Wettergrens i Göteborg, C o
1-1 i n s i Stockholm, K a b o m s i Alingsås och J u n e x
i Huskvarna såsom exempel. Numera lia ett antal
andra följt efter, men fråga är om icke fortfarande
de flesta konfektionsplaggen säljas anonyma.
En annan märklig insats gjorde Collins, då de 1923
införde av fabrikanten fastställda detaljpris.
Ytterligare några större fabrikanter ha slagit in på samma
väg, men tyvärr äro de ännu i stark minoritet.
Om man jämför dessa och andra företeelser inom
konfektionsindustrien får man ett starkt intryck av
att utvecklingen mot självständig industri ännu icke
är fullbordad. Ett kraftigt motstånd mot
ursprungs-betecknade och framför allt mot av fabrikanten
pris-Säittci varor har rests av detaljisterna under
motivering, att deras självständiga köpmannaverksamhet är
i fara. För en tekniker är denna räddhåga svår att
förstå, då man jämför företeelsen med utvecklingen
på andra områden, och utvecklingen själv torde snart
korrigera uppfattningen. Vi ha ett extremt exempel
i bilförsäljningen, där bilmärket ofta är en reklam för
försäljaren och icke försäljaren för bilen. Därmed
har jag icke tagit avigsidorna i bilhandeln i försvar!
Jag har endast velat påpeka motsatser inom
varu-distributionen.
Fabrikerna inom branschen ha för närvarande inga
egna försäljningsställen. Dock förekommer i viss
utsträckning en förtäckt finansiering av detaljaffärer
genom otroligt utsträckta krediter, som intet har att
skaffa med en rationell industridrift. Detta
förhållande försvårar införandet av enhetliga
försäljningsvillkor. Försök pågå dock inom olika
sammanslutningar i branschen att få till stånd en sanering på
dessa områden. Fabrikanternas splittring inom flera
sammanslutningar försvårar enandet. Denna
splittring har förmodligen sin yttersta orsak i de
kanske icke alltid så stridiga men ytterst
självständiga viljorna inom branschen. De goda
konjunkturer, som i stort sett rått inom
konfektionsbranschen, ha ställt fördelarna av samarbete i
bakgrunden. Vissa tecken tyda dock på, att tiden är mogen
för ändring av inställningen även i detta avseende.
Konfektionsindustrien står sålunda i många
hänseenden mitt uppe i en organisatorisk brytningstid.
Ett särskilt problem skapa dock de många
småfabri-kanter, som varken kunna eller vilja tänka
industriellt. De merkostnader, som en icke genomarbetad
och genomförd organisation av tillverkning och
distribution alltid medför, får nu betalas av
allmänheten i form av dyrare kläder.
Hantverket har helst velat betrakta konfektionen
såsom en fiende, som allt längre tränger in på dess
område. Skräddarna ha gjort allt för att
misstänkliggöra industriprodukten och kanske även bidragit till
spridandet av den förut nämnda känslan av "socialt
lägre standard", som härskat inför "färdigköpta
kläder". I uttalanden och till och med i annonser
har konfektionen misstänkliggjorts, och
"handarbetet" har framhållits framför "maskinarbetet". Den
kvinnliga arbetskraften skulle icke heller vara
likvärdig med skrädderiarbetarna! Ohållbarheten i re-
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
