Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 23. 4 000 kW liktrycksgasturbin för
bombsäker reservkraftcentral i Neuchåtel.
1 = Lufttillopp. 2 = Axialkompressor. 3 =
= Brännare. 4 = Förbränningskammare.
5 = Gasturbin. 6 = Avgaskanal. 7 =
Generator. 8 = Dieselgenerator för start.
Fig. 22. Houdryaggregat med lyftade överhalvor på gasturbinen och
kompressorn.
utveckling är det troligt, att gasturbinen på detta
område kommer att få en visserligen begränsad men
långt ifrån obetydlig användning.
Egentliga gasturbiner.
Veloxpannan framtvingade en snabb utveckling av
axialkompressorn. Allt eftersom panna efter panna
tillverkades, gjordes värdefulla erfarenheter,
ingående aerodynamiska undersökningar av skovelformer,
inströmningsförhållanden m. m. genomfördes.
Resultatet var, att man undan för undan lyckades höja
kompressorverkningsgraden. Vid de första
Velox-pannorna erfordrades en ej obetydlig tillsatseffekt för
att hålla gasturbinkompressorgruppen i gång.
Redan vid Oslo-pannorna var man så långt kommen, att
en icke föraktlig överskottseffekt erhölls, som
inmatades på nätet. Vid Houdryaggregaten överskreds
80 % adiabatisk verkningsgrad för kompressorerna och
överskottseffekten blev betydande. För första gången
hade en driftduglig liktrycksgasturbin erhållits.
Metallurgien å sin sida hade även gjort aktningsvärda
framsteg. Där turbinkonstruktörerna förr med
någorlunda betryggande säkerhet i kryphållfasthet kunde
utnyttja 500—550°C kan nu med samma säkerhet 600
—650°C användas. Omkring 1937 ansågo sig Brown
Boveris ingenjörer i stånd att kunna
bygga en liktrycksgasturbin med 16—
17 % termisk verkningsgrad. Därmed
var en lång utvecklingskedja avslutad
och återförd till det önskade
utgångsläget — den enkla liktrycksgasturbinen.
På Daléns och hans efterföljares,
Ar-mengauds, Lemales och Stoltzes
misslyckade försök med liktrycksgasturbinen
följde Holzwarths icke lyckade
explosionsturbin. På erfarenheterna av
Holzwarths turbin utvecklades en ångpanna
med gasturbindrift. Erfarenheterna från
Veloxpannan åter gjorde det möjligt att
ca 40 år efter Daléns försök realisera,
hans dröm om en liktrycksturbin. Denna
utvecklingskedja är i sanning märklig.
På Daléns tid hade en verkningsgrad av 16—17 %
varit mycket tillfredsställande. Jämfört med den
moderna ånganläggningens 25—33 % och de senaste
dieselmotorernas 33—43 % är den mycket ringa.
Liktrycksgasturbinen är sålunda knappast
konkurrenskraftig ifråga om verkningsgraden. Den besitter
däremot en del andra värdefulla egenskaper, som kan
göra den konkurrensduglig för vissa specialområden,
där bränslekostnaden icke spelar någon större roll.
Närmast tillhands låg att undersöka gasturbinens
räntabilitet vid reservkraftstationer med låg
utnyttj-ningsfaktor och jämföra den med motsvarande
ång-anläggnings och dieselanläggnings. Man fann
därvid, att gasturbinen för effekter mellan 2 000 och
6 000 kW i många fall utan jämförelse gav den
billigaste anläggningen.
Det dröjde icke länge förrän Brown Boveri kunde
hemföra en första beställning på en 4 000 kW
gasturbin för en bombsäker reservkraftstation i Neuchåtel,
fig. 23 och 24. De mycket noggranna leveransproven
utfördes sommaren 1939 av prof. Stodola.4
En termisk verkningsgrad av 18 % uppmättes vid
4 A. Stodola. Leistungsversuche an einer
Verbrennungs-turbine. ZVDI nr 1, 1940, s. 17.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
