Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1. 4 jan. 1941
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullt naturligt med hänsyn till det tyska flygvapnets
kvantitativa övervikt och dess förmånligare basering.
Skadeverkan av bombkriget är därför också
flerfaldigt större i England än i Tyskland. Bägge parterna
ha under det gångna kvartalet mer och mer övergått
till nattangrepp. De engelska raiderna ha härvid
med överflygande av Schweiz flera gånger inriktats
på norditalienska städer, speciellt Milano och Genua.
De tyska ha ofta koncentrerats även mot andra orter
än London. Så utsattes industristaden Coventry den
15 november för ett fruktansvärt förödande angrepp.
Sedermera ha liknande slag riktats mot bl. a.
Southampton, Bristol, Manchester, Birmingham och
Liverpool. Det kraftigaste angreppet mot London hittills
var det som ägde rum den 9 december. Men nästan
dagligen ha mindre bombningar riktats mot
Londondistriktet, särskilt mot dockorna.
Civilbefolkningen har självfallet lidit svårt av
denna krigföring. De husvillas antal måste vara
mycket stort; de dödade och sårade torde få räknas
i tiotusental. Av naturliga skäl framhävas särskilt
dessa sidor av bombkriget. Vilken skadeverkan det
åstadkommit på krigsindustriens
produktionsmöjligheter och på samfärdseln kan man endast gissa. Den
måste vara mycket stor. Men däremot ha ännu inga
tecken framträtt, som kunna tyda på att
samhällsmoralen vore bruten, eller att regeringen icke skulle
behärska situationen. Ingen kan dock veta hur länge
denna moraliska front kan hålla. I åtskilliga andra
länder skulle den förmodligen redan ha brustit.
Man får ej heller bortse från att luftkriget mot
England även måste ses som en förberedelse för ett
invasionsföretag — antingen nu ett sådant verkligen
företages eller icke. Av det faktum att det hittills
icke igångsatts, är man icke på något sätt berättigad
till den slutsatsen att försöket icke kommer att göras.
Det är en när som helst tänkbar eventualitet.
Den inrepolitiska utvecklingen i England.
Maktkoncentration kring Churchill.
Den inrikespolitiska utvecklingen i England kan
hittills karakteriseras som en allt starkare
koncentration kring krigsuppgiften, personifierad främst av
premiärminister Churchill, vars politiska
maktställning blivit alltmer stärkt. Finnas tendenser till
kompromissfred, så tillåtas de i varje fall icke att
offentligt framträda. Regeringsförändringarna under
kvartalet ha alla pekat i samma riktning: mot förstärkt
krigsvilja och ökad krigsenergi. Men samtidigt äger
också en under de givna förhållandena oemotståndlig
utveckling i socialistisk riktning rum, och
arbetarpartiets samhälleliga program förverkligas gradvis
med konservativ medverkan.
Den 4 oktober lämnade Neville Chamberlain under
åberopande av hälsoskäl sin post i regeringen. Som
medlem av krigskabinettet efterträddes han av
fackföreningspolitikern Bevin. Den 9 november avled
därefter Chamberlain. I pressnekrologerna
betecknades han härvid allmänt som en tragisk figur och
hans förkrigspolitik som förfelad. Redan den 10
oktober hade Churchill enhälligt utsetts till
Chamberlains efterträdare som ledare för det konservativa
partiet. Den 12 december avled därefter hastigt den
brittiske ambassadören i Washington lord Lothian,
en man med stort inflytande, före kriget ansedd som
anhängare av en försoningspolitik mot Tyskland.
Hans maktpåliggande post har i dagarna övertagits
av utrikesministern lord Halifax. Detta val är dels
ett fullföljande av fredstidspolitikernas utrensande
ur kabinettet, men även ett tecken på hur
betydelsefull ambassadörposten i U. S. A. under närvarande
förhållanden är för England. Halifax kan nämligen
icke på något sätt räknas till de förbrukade
statsmännen. Till hans efterträdare som utrikesminister
har hittillsvarande krigsminister Eden utsetts.
Krigsministerposten har övertagits av David Margesson,
en hittills för allmänheten föga känd politiker.
Genom dessa förändringar har Churchill-riktningen
kommit att i rent politiskt hänseende fullständigt
dominera den engelska regeringen. Men på de sociala
och finansiella områdena blir arbetarpartiets
inflytande mer och mer utslagsgivande.
Den franska dragkampen. Vichy-regeringens dilemma.
Laval-krisen.
I Frankrike har under hela kvartalet en dunkel
dragkamp varit i gång. Intill mitten av december
har vice-konseljpresident Laval, vilken den 27
oktober även övertog utrikesministerportföljen efter
Baudoin, av allt att döma varit i stånd att leda den
yttre franska politiken. Det har skett i klart
anti-engelsk riktning — utan att dock steget tagits till
öppen medverkan i axelmakternas krigföring mot
England. På engelskt håll synes man dock ha
befarat något dylikt och tvekat om hur man skulle
ställa sig mot Frankrike. Den 21 oktober höll
Churchill ett radiotal till det franska folket, vari han
förklarade sig för 1941 räkna med engelsk
luftöverlägsenhet och uppmanade sina franska lyssnare att
åtminstone icke motverka en kommande engelsk
seger. Även i Vichy-regeringens kretsar synes tvekan
ha varit stor. Man måste utgå ifrån att Frankrikes
ställning under vapenstilleståndet är mycket svår.
Vid dess avslutande kring midsommar räknade
man sannolikt med att kriget mot England snart
skulle sluta med tysk seger.
Ockupationsbestämmelserna och särskilt åliggandet att underhålla den stora
främmande armén skulle kunna bäras för någon tid
men bli hart när olidliga om det gäller ett flerårigt
tillstånd. En ändring kan dock åstadkommas endast
genom överenskommelse med Tyskland. Frankrike
måste med andra ord ha något att erbjuda som
icke redan nu står till tyska regeringens förfogande.
Det är svårt att se någon utväg till en sådan
uppgörelse som icke även skulle innebära att Frankrike
åtminstone delvis träder in som krigförande mot
England. Härav det dilemma vari Frankrike befinner sig.
Statschefen marskalk Pétains stora auktoritet har
varit ett utomordentligt stöd för Vichy-regeringens
politik. Det synes också ha lyckats att bevara större
delen av det franska kolonialväldet under denna
regerings lydno. Undantagen äro de
centralafrikanska kolonier, vilka äro strategiskt inlemmade i det
brittiska Afrika- och Indiahavs-imperiet, och som
jämte Belgiska Kongo under november synas ha dels
frivilligt och dels med våldsmedel bragts under
general de Gaulles kontroll. Denne, ”ledaren för alla
fria fransmän”, för att använda hans av engelska
regeringen brukade titulatur, samverkar med de
brittiska stridskrafterna och har av den franska
regeringen in contumaciam dömts till döden som förrädare.
De uppgörelser, som kunna ha träffats mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:38:54 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941a/0020.html
