Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 4 jan. 1941 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de utomordentligt svåra terrängförhållandena i de
albansk-grekiska bergstrakterna. Efter en del
inledande framgångar ha nämligen de italienska
styrkorna under betydande förluster trängts tillbaka.
Redan efter ett par veckor fördes kriget helt på
albanskt område. De grekiska trupperna ha besatt
Argyrokastron och Santi Quaranta vid kusten och i
nordväst nått fram till Pogradetz och längre. De ha
haft kraftig hjälp av engelska flyg- och flottstyrkor.
I sitt ovannämnda ultimatum gjorde italienska
regeringen gällande att Grekland redan övergivit
neutraliteten genom att låta England begagna sig av
grekiskt territorium för sin krigföring mot Italien i
Medelhavet. Detta torde i och för sig ha varit ett
grundat påstående. Genom kriget har detta i ännu
högre grad blivit fallet, och så till vida har det
italienska krigsföretaget mot Grekland hittills endast
stärkt Englands ställning i Medelhavet. På Kreta
ha brittiska baser upprättats. I november lyckades
engelska flygare med lufttorpedangrepp mot den
italienska örlogsbasen Taranto allvarligt skada minst
två italienska slagskepp. Åtminstone i östra
Medelhavet synes den brittiska flottan därefter helt
behärska situationen. I oktober—november företog
dåvarande krigsminister Eden en rundresa i de östra
Medelhavsländerna, där han efter vad det förefaller
lyckades tillförsäkra sig stöd eller åtminstone
neutralitet från de arabiska ländernas ledare. Som den
främste representanten för den brittiska arabpolitiken
har emiren Abdullah i Transjordanien framträtt.
Denna stärkta ställning har möjliggjort för den
brittiska krigsledningen att från den 9 december
inleda en kraftig offensiv mot de italienska styrkor i
Nordafrika, som sedan september under marskalk
Grazianis befäl stodo på egyptisk mark vid
Sidi-Barani. Med trupper huvudsakligen från Indien,
Afrika och Australien—Nya Zeeland lyckades det att
tillfoga Grazianis armé ett svårt nederlag.
Italienarna har drivits tillbaka in på Libyens område och
förlorat åtminstone två divisioner. Det italienska
nederlaget — öppet medgivet av Graziani — är icke någon
katastrof, men ett svårt bakslag och har, jämte
motgångarna i Albanien och Taranto-slaget, i hög grad
rubbat den italienska prestigen. Detta har utan tvivel
starkt påverkat Frankrikes hållning i de tyska
förhandlingarna. Churchill ansåg rent av tiden mogen
att i ett radiotal till italienska folket kort före jul —
i stil med agitationen mot Wilhelm II under förra
världskriget — uppmana italienarna att störta
Mussolini, som för Italiens del vore den ende krigsskyldige.
Någon verklig katastrof i stil med Caporetto-slaget
1917 har Italien dock hittills icke drabbats av. Den
tillsvidare viktigaste följden av de italienska
motgångarna är att Tysklands ställning inom axelblocket
stärkts på Italiens bekostnad.
Den brittiska riksledningen har i Nordafrika och
östra Medelhavsländerna överhuvud visat sig i stånd
till en kraftutveckling, som i betraktande av det
starka trycket på moderlandet föreföll föga
sannolikt. Det är emellertid där ett imperiets krig mera
än ett engelskt krig i europeisk mening. Det skedda
visar India-havsväldets alltjämt bevarade styrka —
även om läget i själva Indien, där en ny
ohörsamhetskampanj kommit i gång, icke är särskilt
tillfredsställande. Bortom Singapore är den brittiska
positionen däremot mycket hotad. Men detta gäller
ej längre Storbritannien ensamt utan det brittiska
riket och U. S. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
