Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 1 febr. 1941 - De strålningsfysikaliska grundbegreppen, av Evert Elvegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 5 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 1 FEBR.
ÅRG. 71 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 1
I NN EHÅLL: De strålningsfysikaliska grundbegreppen, av dr Evert Elvegård. — Svensk naturvetenskap på
1700-talet. -— Notiser. — Tekniska föreningar. -— Sammanträden.
De strålningsfysi kal IS ka grundbegreppen.
Av dr EVERT ELVEGÅRD.
Inledning’.
Det finns kanske få vetenskapliga discipliner, som
så fasthållit vid den historiska traditionen, som
just fotometrien. Till och med i eljest moderna,
läroböcker i optik och ljusteknik kan man finna de
fotometriska grundbegreppen och -lagarna framställda på
precis samma sätt, som J. H. Lambert gjorde redan
år 1760 i sin bok "Photometria siva de mensura et
gradibus luminis, colorum et umbrae". Ändå lider
detta framställningssätt av så många oklarheter och
logiska brister, att det blivit en formlig barlast för
fotometrien och försvårat dess tillämpning på
moderna fysikaliska och ljustekniska problem.1
Det har dock på senare tid inte saknats försök att
åstadkomma en bättring i detta hänseende.2—7 I ett
flertal länder har man under 1930-talet givit ut mer
eller mindre officiella framställningar av det
fotometriska begreppssystemet, utan att likväl
internationellt kunna komma överens om ett visst sådant.
Utom oförmågan att frigöra sig från det historiskt
givna har ett annat förhållande bidragit till den
rådande förvirringen inom fotometrien. Det saknas
internationellt accepterade enheter för de olika
fotometriska storheterna samt allmänt antagna namn på
begreppen. I själva verket användes ofta ett visst
ord av både lekmän och lärda i de mest skilda
betydelser i stället för att begagnas om endast en enda
sak. Så är fallet med t. e. ordet "ljusstyrka" eller
"intensitet". Vårt språk är dessutom mångtydigt i
ett annat avseende, tänk på vilken skiftande innebörd
ordet "ljus" har.
I denna och en följande uppsats vill författaren
försöka ge en överblick över de strålningsfysikaliska och
ljustekniska grundbegreppen och deras logiska
sammanhang, för att därmed giva ett bidrag till den
fortsatta diskussionen över hithörande frågor.
Ljusets natur.
Allt sedan urminnes tider har människan förstått,
att det måste finnas något i yttervärlden omkring
henne, som ger upphov till hennes förmåga att se.
Detta något har hon kallat ljuset. Under tidernas
lopp ha åtskilliga teorier framställts, om vad ljuset
i själva verket är till sin natur, men först 1864
framlades av Maxwell den uppfattning, som i dag är den
allmänt rådande. Enligt Maxwell utgöres ljuset av
ett visst elektromagnetiskt fält, i vilket den elektriska
och magnetiska fältstyrkan ändrar sig periodiskt
enligt samma matematiska lagar, som gälla för t. e.
en mekanisk vågrörelse på en vattenyta. På grund
härav säger man oegentligt, att ljuset är en
elektromagnetisk vågrörelse, fastän detta är sant blott i
bild-lig bemärkelse, eftersom det inte finns någonting i
fältet, som rör sig. Uttryckssättet har emellertid
sedan Huyghens, som betraktade ljuset som en
verklig vågrörelse i etern, vunnit allmän hävd.
Den elektromagnetiska vågrörelsen omfattar som
bekant ett vidsträckt våglängdsområde, från
radiovågornas till röntgenstrålarnas och de kosmiska
strålarnas. Den del av det elektromagnetiska spektret,
som förmår påverka näthinnan i ögat, så att en
synförnimmelse utlöses i medvetandet, är mycket liten
och motsvarar ungefär området 400—750 m/i. Blott
denna dol bildar den fysikaliska motsvarigheten till
ljuset i egentlig mening.
Den elektromagnetiska vågrörelsen utgör en form
av strålningsenergi, och man kan betrakta den rätt
och slätt som sådan utan tanke på dess fysiologiska
verkan eller dess förmåga att framkalla synintryck
hos en åskådare. Det är sålunda en rent fysikalisk
ståndpunkt utan anknytning till seendet och vår
uppfattning av "ljus". Ä andra sidan kan man
intressera sig just för vågrörelsens egenskap att kunna ge
upphov till en ljusförnimmelse, medan man intet
avseende fäster vid dess energetiska karaktär. Man
tolkar vågrörelsen just som — ljus. Det förra
betraktelsesättet anlägges främst av strålningsfysikern,
det senare i första hand av fotometrikern och
ljusteknikern. Varje synpunkt ger sin serie av begrepp,
av vilka den strålningsfysikaliska skall skildras i
denna uppsats, medan den ljustekniska skall
behandlas i en följande artikel.
Strålningsflödet.
Den mängd strålningsenergi, som en strålande
kropp, en s. k. strålare, utsänder per tidsenhet,
benämnes strålningsflödet från strålaren. Om sålunda
energimängden dW emitteras mellan tidpunkterna t
och t + dt, mätes strålningsflödet P vid tiden t av
förhållandet
Strålningsflödet anger alltså strålningens effekt.
Strålningsflödets egenskaper bestämmas i första
hand av den strålande ytans utsträckning och beskaf-
1 febr. 1941
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
