Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 8 febr. 1941 - De ljustekniska grundbegreppen, av Evert Elvegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Således blir enligt definitionen (42) lysstyrkan för
sfären i en viss riktning R i rummet (fig. 1):
In = [La da = JL0 eos a da, (52)
varvid integrationen utsträckes endast över den hälft
av sfärens yta, som sänder ljus i riktningen R. Enligt
villkoret för (42) skall vinkeln a för varje ytelement
förändras så, att riktningen R blir konstant för alla
element.
På grund av symmetrien kring riktningen R kunna
vi som ytelement da välja en smal zon på sfärens yta.
Av fig. 1 framgår, att storleken av denna zon blir
da = 2 nr siny • r dy.
Vidare blir för varje ytelement
a = y.
Både a och da äro sålunda uttryckta som funktion
av den gemensamma variabeln y, så att (52) blir
31/2
IR = J2 n r2 L0 sin y eos y dy
o
eller lR = nr2 L0. (53)
Lysstyrkan för en lysande sfär är således konstant i
alla riktningar och densamma som för en plan,
cirkelrund yta med samma radie och samma lysförmåga.
Man hade naturligtvis kunnat nå fram till uttrycket
(53) också på ett snabbare sätt genom att direkt
till-lämpa formel (51), varvid as = nr2 och Ba ß = L0.
Ljusflödet från sfären beräknas till slut enligt (41):
4.-t
<2 = jIRda> = 4ji/„. (54)
o
Ljusflödet från en lysande sfär är sålunda 4 n gånger
sfärens lysstyrka,
Enheter.
Enheterna för de fotometriska storheterna kunde
man i första hand tänka sig valda i anslutning till
motsvarande energetiska enheter enligt
definitions-uttrycket (26), så att proportionalitetsfaktorn K blir
1. Så förfar man ju i allmänhet vid fastställandet av
enheter för fysikaliska storheter. Som enhet för
ljusflödet skulle sålunda väljas det ljusflöde, som
motsvarar t. e. strålningsflödet 1 watt av den våglängd,
för vilken ögats spektrala känslighet V-L är lika med
1. Denna enhet har föreslagits av amerikanen P.
Moon,7 som givit den namnet ljuswatt. Vid de
tillfällen, då enheten är olämpligt stor eller liten, kan
man införa under- eller överenheter i enlighet med
decimalsystemet, t. e. mikroljuswatt, motsvarande
10—6 ljuswatt etc. De övriga ljustekniska begreppen
kunna sedan angivas på liknande sätt som de
strålningsfysikaliska storheterna, t. e. lysstyrkan i antalet
ljuswatt/steradian, lystätheten resp. lysförmågan i
antalet ljuswatt/cm2 • steradian etc.
Dessa ur teoretisk-fysikalisk synpunkt mest logiska
enheter har fotometrien emellertid ej begagnat sig av
utan har i stället infört speciella ljustekniska enheter,
som sakna naturlig anslutning till fysikens övriga
storheter. Anledningen till detta är, att fotometrien
aldrig mäter sina storheter på grundval av
definitionen (26) under bestämmande av motsvarande
energetiska storhet utan under jämförelse med en viss
ljuskälla, som tages som normal. Ur praktisk
synpunkt är detta förfaringssätt fullt berättigat, ty
mätmetoderna för strålningsenergi äro ännu relativt
outvecklade och svåra att utföra samt omräkningen
enligt t. e. (32) besvärlig och tidsödande.
Ljuskällan, som använts som referens vid de
fotometriska mätningarna, har varit olika under tidernas
lopp. Efter den 1 januari 1941* gäller en svart kropp
vid platinas stelningstemperatur som normalljuskälla.8
Utgångspunkten vid härledningen av enheterna är ej
ljusflödet som i definitionssystemet utan lysstyrkan.
Som enhet för lysstyrka har man fastställt 1/60 av
den lysstyrka, som 1 cm2 av ifrågavarande svarta
kropp uppvisar vinkelrätt mot den lysande ytan.
Denna enhet kallas 1 nyljus6 och betecknas med n
samt ersätter de tidigare s. k. hefner- och
internationella lysstyrkeenheterna.
Enheten för ljusflöde är det ljusflöde, som utgår
inom rymdvinkeln 1 steradian från en likformigt åt
alla håll emitterande lysare med lysstyrkan 1 nyljus.
Enheten kallas lumen och skrives lm. På senare tid
användes ofta överenheten dekalumen, som är 10 lm
och tecknas Dim.
Enheten för ljusmängd är lumentimme och skrives
lmh.
Enheterna för de olika spektrala fördelningarna ha
ej särskilda namn utan uttryckas i t. e. lumen/mikron,
lumen/100 Å etc.
Ej heller ljusflödets ytfördelning har ett särskilt
namn utan angives i t. e. lumen/cm2.
Belysningen mätes i lumen/cm2, vilken enhet kallas
p h o t, eller oftare i lumen/m2, vilken enhet fått
namnet lux och tecknas lx. 1 photr= 104 lux.
Lysarens lysförmåga resp. lystäthet kan uttryckas
i antalet lumen/cm2 • steradian eller i antalet
ny-ljus/cm2. Denna enhet har fått namnet stilb. En
något annan enhet har härletts ur det förhållandet,
att en 1 cm2 stor, absolut matt yta med ljustätheten
1 stilb, som alltså har lysstyrkan 1 n vinkelrätt mot
ytan, utsänder i allt x lumen (25). En liknande yta,
som emitterar endast 1 lumen, har således
lystätheten 1/jt stilb. I Amerika har man valt just denna
lystäthet som enhet, vilken kallas 1 lambert. Som
underenhet användes i Amerika 1 millilambert — 10—3
* Denna tidpunkt har emellertid på grund av olika skäl
blivit förskjuten.
48
22 febr. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
