Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 22 febr. 1941 - Till minnet av Sven Lübeck, av Axel F. Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Till minnet av Sven Lübeck.
Budskapet om Sven
Lübecks bortgång
kommer att ge eko i alla
delar av vårt land, känd
och uppskattad som han
var inom de vidaste
kretsar av såväl
näringslivet som det
offentliga och politiska
livet. Överallt vann han
vänner, och många
sådana återfinnas också i
våra nordiska
grannländer, särskilt i
vattenkraftländerna Norge
och Finland. Men
alldeles särskilt beklagar
den svenska
ingenjörskåren förlusten av en
av sina stora
föregångsmän, ty ingenjör var
han alltigenom på
samma gång han gjorde
karriär som politiker,
statsråd och
landshövding.
Det var den skarp
-synte Johan Gustav
Richert som upptäckte
den unge begåvade
ingenjören Lübeck och
gjorde honom till
medarbetare i sitt konsulterande företag
Vattenbyggnads-byrån. I samarbete med Richert och sedermera
fullföljande dennes verk kom Lübeck att bli en ledande
kraft i de svenska vattenfallens utbyggande.
Teknisk kunnighet och ett träffsäkert omdöme präglade
alla de många projekt som han var upphovsman till.
Som få kände han i detalj vattenkraftresurserna i alla
delar av landet, liksom han förvärvade en ingående
kännedom om norska och finska vattenfall. Som
rådgivare var han icke blott teknikern utan även den
skicklige och initiativrike hjälparen i organisatoriskt
och kraftpolitiskt avseende. Sålunda kan man lugnt
säga, att en väsentlig del av svensk
vattenkraft-industri, utanför statens komplex, bär hans prägel.
In i det sista fungerade han såsom styrelseordförande
i sin kära vattenbyggnadsbyrå.
De arbetsfyllda åren såsom kraftverkstekniker
inneburo ett ständigt resande, som å ena sidan nog
tog på hans krafter men å andra sidan bragte honom
i kontakt med ofantligt många människor. Härvid
förvärvade han med sitt ljusa, glada och ridderliga
väsen en välgrundad popularitet och många vänner
för livet.
År 1914 invaldes han av högern i Stockholm i
andra kammaren, och han blev snart med sina
vederhäftiga kunskaper och sin common sense en av dem
som man lyssnade till. Det har också vitsordats, att
han inom alla partier
i riksdagen vann
odelad aktning och
personliga sympatier. Hans [-riksdagsmannabana’förde-]
{+riksdagsmannabana’för-
de+} honom till
konungens rådsbord, och han
intog en bemärkt plats
både i den Lindmanska
och den Tryggerska
regeringen. Det skulle
föra för långt att i detta
sammanhang ingå på
de många initiativ han
tog både som motionär i
riksdagen, som
kommunikationsminister och
som socialminister.
Allmänt bekant är hans
arbetsfredsinitiativ, då
han inbjöd arbetsgivare
och arbetare till
konferens i syfte att dryfta
i vilka avseenden man
kunde konstatera
sammanfallande intressen,
för vilka man skulle
kunna enas i
gemensamt arbete, utan att
därför uppgiva striden
om de motsatta
intressena. Aktionen
betecknades kanske då såsom utopisk fastän välment.
Dock tror jag, att man numera är böjd att tillägga
det Lübeckska uppslaget en icke ringa betydelse för
den utveckling av förhållandet mellan parterna som
sedermera kommit till synes.
Såsom landshövding tror jag mig veta, att han av
sina länsbor skattades mycket högt för sin duglighet
och för sina personliga egenskaper, och att han var
avhållen av hög som låg, såsom en hjälpare och vän.
Samtidigt som han med iver befJitade sig om länets
angelägenheter, räckte hans otroliga arbetsförmåga
till att samtidigt gagna riket i egenskap av verksam
ledamot av en mängd kommittéer. Oupphörligt
återfanns han på tåget mellan Gävle och Stockholm,
alltid i fullt arbete med högar av papper. Han hörde
till dem som kunde skriva under tågets gång.
Men naturen tog ut sin rätt. Alla hans vänners
varningar och maningar kunde intet uträtta mot hans
okuvliga pliktkänsla och arbetsiver. Vad den
mannen uträttat kan icke klargöras på några få rader.
De minnesböcker som ägnades honom på hans
50-åriga och 60-åriga födelsedagar av vänner och
medarbetare förtälja en del av denna historia.
Nu har han. fått vila, men vi äro många som
därmed känna att tillvaron blivit mörkare och tommare
än förut.
Axel F. Enström.
22 febr. 1941
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
