Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 3 maj 1941 - Sveriges industriförbunds årsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Vid Industriförbundets stämma antogs ett av
styrelsen framlagt förslag till nya stadgar för förbundet.
De nya stadgarna innebära, att medlemskapet i
förbundet knytes till de olika industriella
branschföreningarna i stället för de enskilda företagen,
varjämte en "allmän avdelning" inrättas för sådana
företag, som icke lämpligen kunna anslutas till
branschförening. Styrelsen kommer att till största
delen utses av branschföreningarna. Härigenom blir
branschföreningarnas inflytande på förbundets verk
samhet väsentligt ökat. Föreningarna åläggas att i
ärenden av mera allmänt intresse för industrien om
möjligt taga kontakt med förbundet, innan de fatta
beslut i ärendet. Man åsyftar att på detta sätt
underlätta en utjämning av intressemotsättningar mellan
branscherna inom ett industriens eget organ.
Staten måste visa positivt intresse för de produktiva
uppgifterna.
I sitt hälsningsanförande vid årsmötet berörde
disponent Göransson det svenska näringslivets läge
under den nuvarande krisen. Vi kan kanske säga om
svensk industri liksom om vårt land, framhöll talaren,
att den trots stora prövningar ändock rett sig
förvånansvärt bra och att den icke ställts inför det
svåraste av alla prov, men att den har en oviss
framtid att blicka in i, som kommer att fordra stora och
kraftiga tag av alla som verka inom svenskt
närings-och arbetsliv.
Krigshushållningen har bragt det gamla problemer
om förhållandet mellan stat och näringsliv i ett delvis
nytt läge. Så länge näringslivets främsta uppgift
gällde att höja och förbättra vårt folks standard,
kunde näringslivet med fog hävda, att uppgiften bäst
löstes av den enskilda företagsamheten själv utan
att en central statlig ledning erfordrades. När nu
målet — åtminstone för tillfället — förskjutes, och
även näringslivets verksamhet måste koordineras med
nationens andra ansträngningar för att skapa och
uppehålla starkast möjliga försvar i en strängt och
konsekvent genomförd krigshushållning, får givetvis
en central ledning icke saknas.
Men då det gäller utövandet av denna ledning är
det på sin plats, att näringslivets män framföra
synpunkter och positiva förslag. Den statliga
ekonomiska politiken får inte bli uteslutande negativ i den
bemärkelse, att man väl pålägger näringslivet kraftigt
ökade bördor och genom olika ingrepp väsentligt
minskar dess rörelsefrihet, men underlåter att verka
för dess utveckling och utbyggnad. Om det är
nödvändigt att utvinna allt större summor ur
näringslivet för statens räkning, så är det icke mindre
nödvändigt att ådagalägga ett motsvarande positivt
in-tressse för de produktiva uppgifterna. Det borde
ligga i hela vårt folks intresse att det svenska
näringslivet vid det nu pågående krigets slut har
ekonomiska resurser i behåll att upptaga den då
säkerligen hårda utländska konkurrensen på inhemska och
främmande marknader. Detta torde icke kunna nog
kraftigt betonas.
Ben ekonomiska förvaltningsapparaten får ej bli
självändamål.
Vi inom näringslivet vill gärna vitsorda
statsmakternas benägenhet för förtroendefullt samarbete med
företagarvärlden, ett drag som vi har funnit flera
prov på i den stora krisförvaltning, nöden nu
framtvingat, yttrade disponent Göransson vidare. Men
byråkratiseringen innebär en fara, och det måste vara
ett för ekonomien och politiken gemensamt intresse
att denna ekonomiska förvaltningsapparat icke så
småningom blir självändamål. Vi måste sölca efter
en sådan formel för de statliga ingripandena, att den
drivkraft till framåtskridande, som finns i vår
svenska ekonomiska konstitution, alltjämt kan verka.
Vi svenska företagare äro förvisso beredda att bära
vår del av bördorna för att vårt land skall kunna
genomgå den nuvarande krisen. Vår uppgift är
emellertid icke blott att bemästra dagens svårigheter utan
även att i delägarnas och de anställdas intresse
säkerställa våra företags och därmed vårt svenska
näringslivs framtida bestånd. Det kan inte hjälpas att vi
därvid ibland måste komma att intaga ståndpunkter
och hävda meningar, som avvika från mera på kort
sikt inriktade intressen. Vi förstå de bekymmer, som
nu mångenstädes trängt sig på hos arbetarna, liksom
vi har ibland oss många industrimän, vilkas företag
kanske sviktar under krigets och avspärrningens
svårigheter. Det är ingen mening med att dölja
svårigheter och svaga punkter. Det kan tvärtom ge styrka
att behandla dem frimodigt och uppriktigt. Det
gäller ju att stimulera det slags sammanhållning, som
bygger på frivillig insats och spontan förståelse.
Detta är den svenska linjen. Den måste hålla. Svensk
företagsamhet står inför ett kraftprov. Den får inte
ge upp, den måste ta nya tag. Den är besjälad av
den starka nationella vilja, som bär upp hela vårt
folk. Därför skall också svensk företagsamhet och
svensk industri, vars uppgift det är att ge bröd och
arbete åt fria svenskar, alltfort hålla ut.
Krigskonjiinkturskatten måste mjukas upp.
Vid årsmötet diskuterades det finanspolitiska läget
med prof. Arthur Montgomery som inledare.
Det förefaller sannolikt, framhöll prof. Montgomery
bl. a., att statens finansiella operationer i viss
utsträckning haft en prisstegrande verkan. Men de
drivande krafterna i prisstegringen ha dock varit att
söka på annat håll, framför allt i fördyringen av
importvarorna och den ökade varuknappheten.
Men på vilket sätt en prisstegring än uppstått leder
den lätt till inflationistiska verkningar, och ju mera
prisstegringen sprider sig, desto svårare blir det att
få till stånd en återgång. Priskontrollen och den
därmed nära förbundna krigskonjunkturbeskattningen
synes från början närmast ha byggt på den
förutsättningen, att prisstegringen skulle bli av övergående
natur. Men ju längre prisstegringen fortgår desto
svårare blir det att fasthålla vid denna förutsättning.
Vad spec. krigskonjunkturskatten beträffar, synes en
omläggning ofrånkomlig. De förslag, som
framkommit rörande en sänkning av skattesatserna, rörande
provisoriskt påförande av skatten osv. förtjänade
enligt talarens mening allvarligt beaktande.
Det är nu viktigare än någonsin att söka
organisera statens upplåning på ett sådant sätt, att den i
minsta möjliga utsträckning bidrar att förstärka
inflationistiska tendenser. En upplåning av försvarslånens
allmänna typ har visat sig mycket lämplig. Däremot
är det mycket ovisst om en räntesänkning f. n. är att
tillråda. Det förefaller som om en uppmjukning på
det ena eller andra sättet av krigskon junkturskatten
204
.3 maj 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
