Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 12 juli 1941 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
gissningsform uppskatta styrkan av eventuella
freds-strömningar. Att öppet framträda tillåtas de icke.
Denna oklarhet fick en egenartad belysning i
samband med en av krigets hittills mest dramatiska och
samtidigt mest mystiska episoder, det s. k. fallet
Hess.
Rudolf Hess, vilken sedan flera år intagit
ställningen som Der Führers ställföreträdare och sedan
krigsutbrottet varit Hitlers arvtagare nummer två
(efter Göring) begav sig den 10 maj ensam i
flygmaskin från Augsburg till Skottland, där han
nödlandade i fallskärm på höglandet och därefter
internerades som krigsfånge. Denna Hess’ flygning
väckte ett enormt uppseende. Från officiellt tyskt
håll, därifrån meddelandet om Hess’ försvinnande
först utsläpptes, gjorde man gällande att han
handlat under trycket av nervös depression, samt att
hans flygning sålunda endast var ett fall av
personlig tragik. Han hade, uppgavs det, handlat
fullständigt utan riksregeringens vetskap, än mindre
samtycke, och i strid mot givna föreskrifter. Från
engelskt och amerikanskt håll åter gav man först
uttryck åt den uppfattningen, att Hess flytt för att
rädda sitt liv, samt att hans flykt tydde på växande
inre spänning i Tyskland och skarpa brytningar i den
tyska ledningen. Man talade om ett nytt 30 juni
(1934) och hoppades på stor propagandaeffekt. Det
visade sig emellertid snart, att Hess i varje fall
icke var någon flykting i denna mening. Hans
avsikt hade otvivelaktigt varit att söka kontakt med
fredsvänligt inställda engelska kretsar på
grundvalen av ett nytt samförstånd Tyskland—England,
förmodligen med front mot Ryssland. Möjligen har
han framlagt ett formligt fredsförslag. Den engelska
regeringen fann emellertid lämpligt att låta en
tystnadens slöja sänka sig över hela affären, under det
att man i Tyskland åtminstone gav sig sken av att
kraftigt ingripa mot dem som kunde antagas ha
varit Hess behjälpliga vid lians flygning. Affärens
verkliga bakgrund är alltjämt ouppklarad. Möjligt
är att sista ordet i denna sak ännu icke är sagt.
Det egendomliga förhållandet råder, att under det
Storbritannien åtminstone officiellt eftersträvar
Tysklands fullständiga besegrande, är Tysklands
krigs-mål gent emot England endast att framtvinga en fred
på grundvalen av axelmakternas erkända hegemoni
på Europas fastland. Skulle man antaga, att
Tyskland lyckas fullständigt "krossa" England, så skulle
detta leda till det brittiska imperiets sönderfallande,
vilket icke skulle ligga vare sig i Tysklands eller
Europas intresse. De fredsförhoppningar, som finnas
på tyskt håll, och det fredsintresse, som man där
förmodar finnas i vissa brittiska kretsar, taga
sikte just på denna motsättning i krigsmålen för
att genom dess utjämning nå fred på grundval av
det faktiska läget. Tankegången är alltså den att
om varken Tyskland eller England kunna "krossas",
måste freden ju förr dess hellre ligga i bägge
parternas välförstådda intresse. Detta torde även varit
Hess’ tankegång. Den offentligt framträdande
brittiska opinionen har emellertid hittills icke visat den
minsta förståelse för en sådan linje. Om den äger
anslutning i andra, för närvarande nedtystade
engelska. kretsar, kan Utifrån icke avgöras. Hess’ företag
vilade emellertid på en bestämd uppfattning, att sä
trots allt var fallet.
Avgörandet på Balkan. Jugoslaviens och Greklands
nederlag. Kretas erövring.
I eii betydelsefull del av Europa har det gångna
kvartalet bragt ett verkligt avgörande, nämligen i
sydösteuropa, på Balkan. I de därtill anslutande
delar av Asien och Afrika, som kunna sammanfattas
under den hävdvunna benämningen Orienten, eller
den Närmare Östern, har ett dylikt avgörande i
varje fall kommit närmare.
Vid förra kvartalsskiftet tedde sig situationen här
ur engelsk synpunkt ganska tillfredsställande.
Italienarna hade slagits och tillbakaträngts i Libyen
samt voro starkt hotade i Abessinien. På Balkan
försvarade sig grekerna ännu på albanskt område mot
de överförda italienska arméerna. Jugoslavien hade
just genom en militärkupp tagit ståndpunkt mot
Tyskland och Italien och beredde sig att som engelsk
bundsförvant upptaga kampen vid Greklands sida.
Turkiet var Englands allierade, och det syntes ej
uteslutet, att man i Ankara kunde komma att välja
samma väg. Ryssland visade tendenser att
uppmuntra ett sådant steg och överhuvud att stödja
Tysklands fiender i sydost. Den brittiska flottan
hade ostridigt herraväldet i östra Medelhavet.
Nu är allt detta omkastat. Storbritannien har på
Balkan och i Orienten lidit motgångar nästan
jämförliga med nederlaget i väster ett år tidigare. Dess
sista europeiska bundsförvanter äro utslagna, och
Suezpositionen måste försvaras under växande
svårigheter.
Redan den 1 april mobiliserade Jugoslavien mot
axelmakterna. Den 6 april började
krigshandlingarna. Kriget blev en upprepning i snabbaste tempo
av de tyska segrarna i Polen och i väster. De som
trott att de dåliga Balkanvägarna skulle hindra
detta visade sig ha räknat fel. Huvudangreppet mot
Jugoslavien insattes österifrån, från Bulgarien. Dess
första syfte var att skilja de grekiska och de
jugoslaviska arméerna. Detta lyckades snabbt. Redan
den 9 april erövrades Saloniki, varefter den avskurna
grekiska trakienarmén sträckte vapen. Den
jugoslaviska planen på en offensiv norrifrån mot italienarna
i Albanien förekoms, huvudsakligen på den grund
att det tyska flyget redan under de två, tre första
krigsdagarna tillkämpade sig ett fullständigt
luft-herravälde och desorganiserade fiendens uppmarsch.
Den 11 april nåddes kontakt mellan de tyska och
italienska styrkorna från öster och väster. Den
13 april erövrades Belgrad. Den 15 april erkände
Tyskland och Italien det oberoende Kroatien. Den
17 april kapitulerade resterna av den jugoslaviska
armén. Den jugoslaviska staten existerade ej längre.
Konung Peter II och hans regering hade flytt till
Kreta och vidare till Egypten och Palestina,
Därefter drabbade slaget Grekland. Här hade
brittiska hjälptrupper insatts. Utgången blev
emellertid densamma. Efter mycket hårda strider mellan
bergen och havet trängde de tyska arméerna fram
genom Thessalien. De avskurna grekiska
nordvästarméerna kapitulerade den 23 april. Nya strider
följde vid Thermopylä?, och den 27 ryckte tyskarna
in i Aten. Den 2 maj var Peloponnesos och hela
det grekiska fastlandet besatt. Konung Georg II
och hans regering hade flytt till Kreta. De brittiska
trupperna hade till större delen kunnat evakueras.
Efter 18 dagars paus i krigshändelserna i denna del
26 juli 1941
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
