Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 19 juli 1941 - Cellullen — en revolutionerande textilråvara, av Thorsten Odhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 1. Greve Hilaire
(le Chardonnet.
ämne, och samma år beviljades hans patentansökan.
Chardonnet använde också nitrocellulosa, som lösts
i eter och alkohol och utpressats genom fina
glasspetsar i en fällningsvätska av svag salpeterlösning,
Hans primära råmaterial var bomullsavfall, linters,
De första vävnaderna av chardonnetfiber utställdes
på en utställning i Paris 1889. Han startade den
första fabriken för framställning av konstsilke i sin
födelsestad BesanQon, 1891.
På grundval av chardonnetmetoden blomstrade
under de närmast följande åren en konstsilkeindustri
upp litet varstans i världen. Många tekniker och
uppfinnare började intressera sig för saken och snart
framkommo en rad nya metoder för spinnvätskans
framställning. Ur detta uppfinnararbete ha så
småningom utkristalliserat sig tre andra, från
chardonnetmetoden skarpt skilda metoder med avseende på
spinnvätskans framställning och sammansättning.
Kopparsilke- eller paulyprocessen, som grundar sig på
patent av fransmannen Despeisses och tysken dr
H. Pauly, utgår från en lösning av cellulosa i
ammoniakalisk kopparlösning som spinn vätska. Den
utgår också från linters som råmaterial och är
kombinerad med ett sträckningsförfarande, som avser att
göra slutprodukten mera draghållfast; kopparsilket
användes därför med särskild fördel inom trikå- och
strumpindustrien. De engelska kemisterna Cross
och Bevan utexperimenterade redan år 1892 en
förening av cellulosa, löst i natron, med kolsvavla,
vilken förening sedan ånyo löstes i natronlut och
utspänns först i salmiak, sedan i en blandning av
utspädd svavelsyra och glaubersalt. Denna metod
— visÆosmetoden —■ har med åren blivit alla de
andra överlägsen, främst emedan enligt denna metod
konstsilke kunde framställas med billigare
utgångsmaterial än förut, nämligen ur ved framställd
cellulosa. Metoden har gått industriellt segrande fram,
omkring 95 procent av världens totala konstsilke- och
cellullproduktion har de senaste åren utgjorts av
viskossilke. Förut hade utgångsmaterialet, såsom
nämnt, för det mesta utgjorts av bomull eller
bomullsavfall, i sig självt relativt dyrbart och knappast
ägnat att medföra någon ökning av världens
textil-råvaruförsörjning; framställning av konstsilke ur
bomull betydde ju endast en omvandling av det ena
textilmaterialet i det andra.
Till de tre här omnämnda metoderna slöt sig snart
en fjärde, vilken emellertid baserar sig på en något
annorlunda beskaffad princip. Medan kopparsilke-,
nitrocellulosa- och viskosmetoderna avse att
framställa en tråd av ren cellulosa, gick den fjärde av de
stora metoderna — acetatmetoden — ut på att
framställa en förening av cellulosa med andra ämnen i
syfte att förbättra trådens kvalitet i vissa avseenden.
De tre "rena" metodernas slutprodukter visade
samtliga, när de först fördes ut i marknaden, den
nackdelen, att de lättare än naturfibrerna togo upp fuktighet
och blevo mindre hållfasta i vått tillstånd. De
sistnämnda båda engelsmännen Cross och Bevan
framställde med tanke på att få fram en mera
vattenbeständig fiber år 1898 en förening mellan cellulosa ocli
ättiksyra i fiberform, vilken sedan så småningom
utexperimenterades i Tyskland och fick namnet
ace-tatsilke. Den var också från början mera elastisk än
vanligt konstsilke, dvs. gav mera "skrynkelfria"
slutprodukter. Acetatmetoden har därför, trots det
relativt dyrbara utgångsmaterialet — linters — gått
kraftigt framåt på senare år. Ännu större
framtidsutsikter öppnas för acetatmetoden, i den mån det blir
möjligt att för denna, liksom för viskosmetoden,
använda sulfitcellulosa som råvara. Experiment, som
pågått i Sverige sedan åtskilliga år tillbaka, synas
nu hava lett till frågans lösning, sedan det efter
krigsutbrottet lyckats vår sulfitindustri att framställa
en specialcellulosa med så hög halt av ren cellulosa
som 98 procent, vilken är fullt användbar för
framställning av acetatfiber av högsta kvalitet.
Det nya konstsilket visade sig snart användbart
för praktiskt taget alla de ändamål, där naturligt
silke eller finare, särskilt merceriserad, bomull komma
till användning. Konstsilke, framställt efter
chardonnetmetoden, blev med sin metallglänsande lyster
efterfrågat för t. e. fransar, tofsar, bandrosetter,
flätor, tränsar, snörmakerier, garneringar, bårder och
alla slags prydnadsföremål. För strumpor och andra
trikåvaror visade sig kopparsilket särskilt
användbart och det glatta acetatsilket för möbeltyger,
draperier, gardiner, bonader och förhängen samt
dessutom, mera skrynkelfritt som det var, till finare
underkläder, foder och slipsar. Det relativt billiga
viskos-silket blev snart taget i användning för damtyger av
sidentyp av alla slag, enbart eller i kombination med
finare bomull eller ylle. En viss gräns var dock
alltjämt dragen för materialets användbarhet i allmänhet
för textilkonsumtionen. Denna låg just i den starka,
för konstsilket särskilt utmärkande silkesglansen,
som gjorde det uteslutet att använda den för
herrtyger eller för tyger för konsumenter med diskret
smak överhuvud taget, och i dess allmänna, med
na-tursilket sammanfallande struktur.
Här åstadkoms emellertid under 1930-talet en
revolutionerande förändring på konstsilkets område och
detta på ett mycket enkelt sätt, nämligen genom en
rent teknisk anpassning av tillverkningsmetoderna
för heldraget silke. Inom natursilkeindustrien hade
sedan gammalt alltid de särskilt korta trådarna och
avfallet — "cliappe"-silke — tillvaratagits och
skurits sönder i små längder, varefter materialet
utspänns på nytt. Det låg helt naturligt att förfara på
samma sätt i konstsilkefabrikerna. Man kunde ej
undgå att reflektera över liur detta kortfibriga
material efter utspinningen lämnade en mjukare, mindre
302
12 juli 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
