Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 9 aug. 1941 - Kring den nya kristidens problem, av G. Westin Silverstolpe - Finlands metallindustri, av O. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Kring den nya kristidens
problem.
Den som önskar få en överblick över den svenska
folkhushållningens förvandling under storkrigets och
handelsavspärrningens tryck har anledning att stanna
inför två nyligen utgivna arbeten. Det ena är den
officiella publikation, som bär den något tungrodda
titeln "Statsmakterna och folkhushållningen under den
till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen.
Del I" (Statens offentliga utredningar 1941: 18).
Det andra är redaktör Th. Odhes skrift
"Folkförsörjningen under krisen", utgiven på Kooperativa
förbundets bokförlag.
Sagda officiella publikation härstammar i direkt
nedstigande led från de översikter, som under det
förra stora krigets tid utarbetades av filosofie doktor
K. Hildebrand, "de grå böckerna" med titeln "De
svenska statsmakterna och krigstidens
folkhushållning". Det gäller alltså en redovisning av de olika
statliga åtgärderna för näringslivets reglering, de
många statliga initiativen, som är bestämda att i
fortsättningen bli allt fler till antalet och allt större
till omfattningen. Man sätter sig inte ned för att
sträckläsa en framställning av det slaget, men man är
tacksam att ha den till hands på bokhyllan för att
vid tillfälle anlitas. Och när tillfället kommer, känner
man sig fullt lugn för att den solida, litet tunga texten
riktigt återger alla fakta av betydelse. Journalistisk
snabbhet i redaktionsarbetet är givetvis utesluten i
ett fall som detta; den föreliggande första delen i
serien stannar vid utgången av juni månad 1940.
Den som vill ha litet mindre av fakta och
väsentligt mer av frågeställningar och försök till
bedömning av vad som gjorts vänder sig med fördel till
Odhes skrift. Det är på intet vis ont om fakta i
skriften utan fastmer ganska gott om dem, men de
är insatta i en genomkomponerad framställning, där
de stora sammanhangen och de ledande problemen
bildar ränningen i väven. Det är inte fråga om mer
än 112 sidor i måttligt stort format, men det är
verkligen väl utnyttjade sidor. En liten bok, som lämpar
sig bra för sträckläsning och som man sedan kan
vända tillbaka till i dess egenskap av uppslagsbok med
många viktiga fakta och utmärkt väl valda
statistiska siffror, vad kan man mer begära?
Med ett lyckligt grepp har författaren ägnat ett
flertal kapitel i början av sin bok åt det svenska
näringslivets utveckling under 1920- och 30-talen, alltså
under tiden mellan de två storkrigen. Det är
välgörande att i en stund som denna påminna sig, att det
uträttades märkliga saker och ting till
folkhushållningens förkovran under de tjugo åren. Det är sant,
att produktionen av förstörelseredskap försummades,
men ett vackert framåtskridande både på
jordbruksnäringens och industriens område ledde till en högst
ansenlig förstärkning av landets ekonomiska resurser,
med påföljd att utgångsläget vid storkrigets
utbrott år 1939 var ett annat och vida bättre än
tjugofem år tidigare. Vi har utifrån fått beskedet, att vi
är "ett folk i pension", men för att vara en samling
trötta, ålderstigna pensionärer har vi kanske inte
skött oss alltför illa under den nådatid, som blivit oss
förunnad. Alltnog, vi har fortfarande en marginal
att dra på, både när det gäller att ägna
produktivkrafter åt en fortsatt upprustning och när det gäller
att ta emot verkningarna av den långt gående och
intill det sista utsträckta handelsavspärrningen.
Marginalen är inte borta, alla påfrestningar till trots,
men den skulle vara större, enkannerligen i vad avser
livsmedelstillgångarna, om inte naturen så styvt hade
hållit på den gamla regeln, att krig och missväxt skall
följas åt.
Följer så i Odhes skrift raden av kapitel, som
behandlar kristidspolitiken under tiden från och med
det nu pågående krigets början eller mera exakt från
och med den 2 6 augusti 1939 — ty noga taget sattes
beredskapen i gång redan innan kriget var ett fullbordat
faktum. Det nya kommissionsväsendets organisation
beskrives i knappaste möjliga ordalag.
Ransoneringsåtgärdernas framväxt skildras, likaså de i samband
därmed stående subventionsbestämmelserna och den
statliga priskontrollen. Turen kommer så till
produktionsplaneringen på jordbrukets område och arbetet
på framskaffandet av nya råvaror och industriella
produkter i stället för dem som skurits bort genom
spärrningen av de normala importvägarna. Ett sista
avsnitt diskuterar problemet hur de av krisen
påkallade industriella nyinvesteringarna skall redas upp
efter krigets slut.
Att karakterisera problemställningarna och skildra
försöken att få fram rimliga problemlösningar har
varit författarens huvuduppgift, men på en del punkter
ger han sig också på en viss personlig värdering av den
förda politiken, fast värdeomdömena visserligen
framföres mycket försiktigt, mera som diskussionsinlägg
än som domslut. Jag skall här inte ta upp
diskussionen på vederbörande punkter, inte heller i de fall då
min mening i någon mån avviker från författarens.
Utan att närmare referera och diskutera skriften ifråga
tror jag mig vara i min fulla rätt att varmt
rekommendera den.
G. Westin Silverstolpe.
Finlands metallindustri.
Metallindustrien i Finland, varmed allmänt förstås
såväl järn- som övrig metallförädlingsindustri samt
verkstads- och maskinindustri, bygger på urgamla
anor. Redan på mitten av 1500-talet gjordes de
första försöken till industriell järnframställning, och
frän 1600-talet härstamma några ännu i dag
verksamma industrier. Då stora ofreden i början av
1700-talet utbröt, avstannade likväl driften för lång tid
framåt under den fientliga ockupationen, och först på
1800-talet tog utvecklingen ny fart. För ca 50 år
sedan räknade Finland ett trettiotal
metallindustriföretag, och under det sista året före världskriget,
högkonjunkturåret 1913, sysselsatte gruvorna och
metallindustriens olika former omkring 15 % av landets
hela arbetarstam, och antalet arbetsställen utgjorde
276. Under krigsåren expanderade givetvis alla
företag, och en rad nya fabriker grundades — 1917
sysselsatte metallindustrien mer än 25 % av hela
arbetarstammen —• men de många företag, som uppstått för
tillverkning av krigsmateriel, måste under
efterkrigs-åren finna nya artiklar för att kunna hålla driften i
gång. Trots den ringa förekomsten av råvara i eget
land och under hård utländsk konkurrens lyckades
dock metallindustrien i stoft sett framgångsrikt
behålla sin position, och över huvud taget torde man
kunna säga, att krigsåren skänkt Finlands
metallindustri lärdomar och erfarenheter, som voro nyttiga för
framtiden.
Självständighetstidens kraftiga konjunkturuppsving
1924—28 med livlig byggnadsverksamhet,
genomgripande moderniseringar inom lantbruket samt de
allmänna rationaliseringssträvandena inom industrien
erbjödo stora utvecklings- och arbetsmöjligheter för
landets metallindustri. Industriartiklarna av metall
23 aug. 1941
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
