Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 4 okt. 1941 - Företagsledarens synpunkter på arbetarskyddsfrågan, av Wilh. Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
påfallande, som vid de välskötta bruken på landet.
Kanske det också kan ha någon betydelse för
utvecklingen att de som äro satta att sköta våra industrier,
bo mitt ibland sitt folk och träffa de anställda ej blott
i arbetet, utan även på fritiden. Kontakten mellan
arbetsledningen och arbetarna blir härigenom en helt
annan på bruket än vid en storstadsindustri, där
cheferna knappast känna sitt folk annat än till namnet.
Den omvårdnad och tillsyn, som är ett oeftergivligt
villkor för att arbetarskyddsfrågorna skola lösas på
tillfredsställande sätt, kan endast med svårighet
genomföras vid de stora stadsindustrierna. Betydligt
lättare är detta däremot vid bruken, där alla känna
varandra och där exempelvis ett olycksfall berör hela
samhället på ett helt annat sätt än i städerna, där
den ena familjens olycka oftast är okänd för den
andra. En väl ordnad propaganda för undvikande av
olycksfall kan därför vid bruken vinna en helt
annan förståelse än vid stadsindustrierna.
Ett exempel härpå kan anföras. Ett arbetslag var
sysselsatt med ett arbete, som vår skyddsinspektör
ansåg kräva användandet av skyddsglasögon. Han
föreslog, att man skulle försöka några av de glasögon,
som han för tillfället kunde erbjuda. En av de mest
motsträviga satte ett par på sig på försök, men han
hade knappast haft dem i användning längre tid än
några minuter förrän en skärva slog emot ett av
glasen och splittrade detta. Ögat räddades däremot.
Denna lilla händelse, som kommenterades både på
arbetsplatsen och i hemmen blev upptakten till ett
mera allmänt bruk av skyddsglasögon. Jag är
övertygad om, att de enträgna förmaningarna från
hemmen i detta fall varit av stort värde.
Ett annat exempel. Vi veta allt för väl att
tuberkulosen har varit en av våra farligaste sjukdomar och
att oerhört mycket gjorts för att bekämpa densamma.
På senare tid ha läkarna lokaliserat sjukdomen till
vissa områden, där man kunde genom direkt
undersökning finna bacillbäraren, som underkastades
särskild vård. Detta kan naturligtvis även ske i
städerna, men det går otvivelaktigt lättare i
brukssamhällena. Vid Korsnäsverken där tuberkulos tidigare var
en ofta förekommande sjukdom, räknar man nu med
ett fall pro mille per år.
Det är naturligt att man endast i undantagsfall
kan flytta industrierna från städerna till landet, men
vi som ha vårt arbete i detta landskap, böra sätta
stort värde på att våra industrier i så hög grad ligga
på landsbygden.
En annan omständighet, som märkbart har bidragit
till att minska sjukdomsfallen särskilt bland våra
kroppsarbetare är det med en höjd levnadsstandard
följande önskemålet att erhålla en bättre utrustning
ej blott vid söndagspromenaden utan även i arbetet.
Se blott på en skogsarbetare. Hans arbetskläder
utgjordes förr av den avlagda söndagskostymen. Nu
har han däremot en praktisk, slitstark arbetsdräkt.
Han har vattentäta gummiskor med läderskaft.
Termosflaskan och matsäcken ligga i ryggsäcken. Han
som förr vid hemkomsten till kojan skulle göra upp
eld och laga sin mat, går nu till den rymliga,
uppvärmda bostaden, där kockerna ha dukat bordet,
lagat maten och städat rummet för honom. Det är
uppenbart, att detta nya system har märkbart
inverkat på arbetsresultatet. Den som har iakttagit denna
förändring förstår också, att dessa skogsarbetare, som
bland sig räkna våra bästa idrottsmän, numera även
noggrant giva akt på sin kropps skötsel ej blott för
undvikande av sjukdomar, utan även för att undgå
de skador, som förr så ofta träffade skogsarbetarna,
men som nu ha märkbart minskats. Det är för denna
klass av kroppsarbetare uppenbart, att man måste
sänka antalet olycksfall i arbetet, som ännu på de
flesta arbetsplatser träffar var fjärde person.
I min ungdom såg man ofta giktbrutna personer i
femtio- eller sextioårsåldern, som med möda stapplade
fram. Särskilt var detta vanligt bland skogsfolk.
Numera ser man ytterst sällan sådana personer. Just
denna förändring är en av arbetarskyddets största
triumfer.
I en tid, då nativiteten sjunkit så lågt som1 nu i
vårt län, där man måste räkna med en folkminskning,
som 1939 var mer än 2 000 personer, måste man
noggrant aktgiva på dessa och liknande spörsmål.
Det är nödvändigt att tillse, att så mycket som
möjligt göres för hälsotillståndets förbättrande bland
de vid bruken anställda personerna. Det ligger i
företagsledarens intresse att de anställda också äro
ar-betsdugliga under den tid de arbeta hos honom.
Jag skall nu icke närmare gå in på vad som i detta
hänseende har gjorts och bör göras, jag vill endast
konstatera, att medellivslängden för svenska män,
tack vare samhällsgagnande åtgärder, stigit
från 40 år under åren 1851/60
till 50 „ „ „ 1891/00
60 „ „ „ 1921/30
63 „ „ „ 1931/35
För några år sedan, då den höjda medellivslängden
ofta diskuterades i samband med höjningen av
pensionsavgifterna, tillfrågades jag en gång om vad som
kunde åtgöras för att motverka denna utgifts
ökning. Jag svarade då, att detta ginge lätt, om
svenska folket ville återgå till sina levnadsvanor, sådana
de voro under förra århundradet. Man skulle
sålunda sluta upp att tvätta sig och bada, förbjuda
idrottsövningar, importera de nu här försvunna lopporna
och lössen samt uppmuntra superi och slagsmål. Då
sjunker säkert medellivslängden och då får man
billigare livförsäkringspremier, om nu detta är något att
sträva efter. Jag har nämnt detta för att visa huru
omöjligt det i de flesta hem är att återgå till de
gamla förhållandena.
I samband härmed bör jag nämna en annan sak,
som synes mig värt beaktande. I statistisk årsbok
finnes en redogörelse för de anmälda olycksfallen i
arbetet. Denna är dock allt för summarisk för att
vara av nytta vid bekämpandet av olycksfallen.
Jag är övertygad om, att en sådan uppgift som att
var fjärde skogsarbetare skadas genom olycksfall i
arbetet och att varje olycksfall kostar företaget 180
kronor eller att var femte arbetare vid de flesta
cellulosafabriker årligen skadas och att dessa kosta
företagen 200 kronor per olycksfall, är mera värt än
om man får veta att så eller så många män årligen
skadas inom de olika industrigrupperna.
Man kan slutligen fråga vad ett företag vinner
genom att intressera sig för de av mig nu omnämnda
angelägenheterna.
Vad man vinner genom att förbättra
förhållandena för de anställda, så att trivseln vid och samhö-
4 okt. 1941
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
