Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 27 dec. 1941 - Hårdmetalltillverkningens utveckling, av H. Wolff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 52 ÄGARE: SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 27 DEC.
ÅRG. 71 ANSVARIG UTGIVARE OCH CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 1
INNEHÅLL: Hårdmetalltillverkningens utveckling, av H. Wolff. — Tidskriftsnytt. — Facit. — Notiser. —
Litteratur. — Problemhörnan. — Sammanträden.
Hårdmetalltillverkningens utveckling.
Av H. WOLFF.
Den moderna hårdmetalltillverkningen är baserad
på den s. k. metallkeramiken. Inom detta område
är det säkerligen hårdmetallen, som hittills mest
bidragit till att utbreda användningen av
pulvermetallurgien. Medan tillämpningen av
metallkera-miska förfaranden tidigare var ett nödvändigt ont,
som man vad hänvisad till i sådana fall, då metaller
med hög smältpunkt skulle formas och detta
svårligen kunde ske genom smältning, har
förfaringssättet i våra dagar befunnits erbjuda så många nya
möjligheter, att det redan skapat stora industrier och
alltjämt är föremål för omfattande undersökningar.
Så vitt känt är användes metoden för första gången
av ryska myntverket vid framställning av
platina-mynt, men någon verklig teknisk betydelse fick den
först vid tillverkningen av volframtråd. Härvid
tillgrep man utvägen att pressa volframpulver till stavar
av passande dimensioner och sintra dessa medelst
elektrisk strömgenomgång närmast av den orsaken,
att man helt enkelt icke hade möjlighet att på annat
sätt bearbeta en metall med 3 600° smältpunkt.
Numera skulle man dock bibehålla den keramiska
framställningsmetoden även om det vore möjligt att utan
vidare smälta volfram i önskad form eller bearbeta
metallen i smält tillstånd. För att åstadkomma vissa
kristallisationseffekter måste man nämligen till
volframmetallen göra vissa tillsatser, vilkas åsyftade
verkan helt bero av sintringsförfarandet. Det är
kanske inte uteslutet, att även smält volfram kan
påverkas kristallografiskt genom tillsatser och speciell
behandling, men att denna verkan skulle kunna
uppnås lika elegant och säkert som vid
sintringsförfarandet är knappast troligt.
Det var alltså glödlampsindustrien eller rättare
sagt volframtrådsindustrien som först kom på det
klara med förfaringssättets värde, och det var sedan
blott en naturlig utveckling, att metallkeramiken —
såsom förfarandet kallades av Skaupy — härifrån
överfördes till andra användningsområden.
Historiskt har denna utveckling tillgått på följande
sätt: Efter världskriget 1914—18 hade man i
Tyskland svårt att anskaffa erforderliga diamanter,
varför trädindustrien var tvungen att se sig om efter
någon lämplig ersättning härför.
Genom Voigtländers och Lohmanns patent var det
redan känt, att rena och legerade smälta karbider
av tunga metaller i många fall kunde användas för
framställning av vissa specialverktyg, men använd-
ningsmöjligheterna voro begränsade genom
materialets sprödhet. Yolframkarbiden var redan då känd
som den hårdaste av alla karbider, och det var
därför ej underligt, att volframtrådsindustrien kom att
intressera sig för denna förening. Dess hårdhet var
fullt tillräcklig även för formning av ett så hårt och
segt material som volframtråden; vad som däremot
måste förbättras var dess hållfasthet. Man försökte
åstadkomma detta genom att variera kolmängden
och framställde blandningar mellan karbiderna WC
och W,2C, vilka sedan medelst ljusbåge smältes ned
i vakuum på ett underlag av toriumoxid. Genom
ytspänningen uppstod då mer eller mindre klotformiga
bildningar, som voro mycket täta men spröda som
glas. Därtill kom, att de ojämförligt flesta av dessa
smältprodukter till följd av den snabba avkylningen
voro genomdragna av fina sprickor, vilket gjorde
dem oanvändbara som dragstenar vid
trådtillverkningen. Man övergick då till framställning av
vol-frammonokarbidpulver, som erhölls genom
upphettning av volfram försatt med en beräknad mängd kol.
Detta pulver försökte man efter pressningen sintra
på samma sätt som vid sintringen av volframmetall
för trådtillverkningen, vilket dock fullständigt
misslyckades. Numera är det med den erfarenhet man
efterhand vunnit måhända icke alldeles otänkbart,
att man även på denna väg skulle kunna
åstadkomma en produkt, som vore användbar för vissa
verktyg, men på den tiden visste man icke hur man
skulle gå till väga för att nå detta mål, och det var
nära, att man hade givit upp alla vidare försök på detta
arbetsområde, då en man kom på en idé, som löste
svårigheten. Det var en laboratoriearbetare vid namn
Mathieu, tidigare skomakare till yrket och f. ö. en
mångfrestare med synnerligen spekulativ läggning.
Han blandade in järnpulver i volframkarbidpulvret
— och därmed var vägen anvisad för fortsatt
utveckling. Egentligen är det förvånande, att man
icke tidigare kommit på tanken att använda en
hjälp-metall, ty innan man lärt sig bearbeta volfram
direkt till tråd, hade man tillämpat ett förfarande
med tillsättning av 10 % nickelpulver till
volfram-pulvret. Denna blandning kunde med lätthet sintras
och sedan bekvämt bearbetas vidare, varefter nicklet
kunde utdrivas genom upphettning i vakuum.
Järn som tillsats till volframkarbid ersattes snart
med kobolt, och därmed var
volframkarbidbårdmetal-len i sin nuvarande form fastlagd. Denna legering
13 dec. 1941
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
