Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekmsk Tidskrift
bytet blev emellertid mycket mindre än beräknat, och
driften nedlades eller avstannade efter relativt kort
tid. Kolmens radiumhalt är emellertid enligt de
siffror som f. n. stå till buds ca 8—10 gånger så stor
som alunskifferns högsta. Vid jämförelse med det
f. n. tillgodogjorda materialet för radiumutvinning
(Björnsjön i Canada) förhåller sig radiuminnehållet i
detta till motsvarande kvantitet i alunskiffern ungefär
som 1 000 à 1 500 :1.
Något annorlunda ställa sig förhållandena
beträffande vanadin, molybden och volfram, enär man här kan
tänka sig ett överförande av dessa ämnen i lättare
isolerbar form. Om man skall kunna grunda en
bärkraftig industri på de i varje fall mycket små
mängderna i skiffern, är dock ovisst. Största
sannolikheten härför torde föreligga, om metallerna kunde
uttagas i kombination exempelvis med kalium eller
kalium och aluminium. Yi ha emellertid ännu ej
några utexperimenterade metoder för ändamålet.
Av stort intresse äro de anrikningsförsök på
bitu-menet, som under sista tiden utförts genom Svenska
diamantbergborrnings a.-b. och även i Lund. Man
skall därvid ha kunnat öka upp bitumenhalten till
det tre- à fyrdubbla. Försöken kunna syfta enbart på
det organiska innehållet eller till en samtidig eller
separat anrikning av småämnena. För realiserandet
av det sistnämnda projektet synes vara av vikt, att
vanadinet i skiffern på grund av vissa kemiska
erfarenheter enligt Assarsson icke torde vara bundet
vid bitumenet utan sannolikt förekommer som sulfid.
Någon rapport om anrikningsförsöken föreligger
emellertid ännu icke och de inskränka sig tills vidare
till laboratorieförsök.
Såsom framgår av det föregående, kunna
möjligheterna för med oljeframställningen sidokopplad
industri, åsyftande byggnadsmateriel eller utvinning av
vissa beståndsdelar ur skifferaskan icke sägas vara
uteslutna, men materialet är fattigt för sistnämnda
ändamål, och saken ännu alltför outredd för att
motivera projekt av större omfattning. I den mån
lovande metoder framkomma, finnas däremot
möjligheter att utpröva desamma i mindre skala vid
statens försöksverk vid Kinnekulle och Lanna. Tills
vidare synes i varje fall oljeframställningen lämpligen
ekonomiskt böra bedömas såsom ett från dylika
planer fristående företag.
Aktivt kol.
Värdet av aktivt kol, vars stora betydelse först
klarlades under förra världskriget, har på senare tid
betydligt stigit. Detta beror ej endast på att det ingår
som en av de viktigaste beståndsdelarna i
gasmaskfilter utan även på gummiindustriens hastiga
utveckling, där det aktiva kolet användes till återvinning av
lättflyktiga lösningsmedel, samt på dess användning
för bensolutvinning vid gasverk.
Det faktum, att kol i en viss form äger förmåga att
draga till sig och för en viss tid kvarhålla vissa gaser,
ångor och vätskor, har varit allmänt känt sedan
generationer tillbaka, och gasmaskidén är inte alldeles ny.
Redan 1854 uppfann dr Stenhouse den troligen första
effektiva gasmasken. Han fick idén till densamma,
när han gjort den upptäckten, att nyberett träkol äger
förmåga att absorbera de giftiga gaser, som uppstå vid
förruttnelse. Han uppfann en ganska enkel mun- och
näsmask, vilken innehöll ett träkolsfilter, som
framställdes av Ferguson and Sons, instrumentmakare vid
St. Bartholomew’s sjukhus i London. En sådan mask
bestod av en tunn kopparplåt, vars kanter voro
försedda med bly och vars insida var fodrad med sammet.
Masken slöt tätt intill ansiktet, i det den endast hade
öppningar om ca 12 mm vid ögonen och vid munnen.
I den öppning av kopparplåten, som befann sig vid
munnen, insattes två fina metallsiktar på 3 till 6 mm
avstånd från varandra och mellanrummet mellan dessa
siktdukar fylldes med träkol. Masken hölls uppe
medelst ett kraftigt elastiskt band, vilket löpte runt om
densamma och den uppgavs "absorbera och förstöra
alla smittosamma och skadliga partiklar, som funnos
närvarande i luften i feber- och kolerasjukhus och
områden, vilka voro infekterade av frossa, gula febern
och liknande sjukdomar". Patent beviljades den
19 juli 1860 och 21 maj 1867.
Dr Stenhouse provade masken i en del
koncentrerade gaser, såsom ammoniak, svavelväte och klor och
fann att den fungerade med stor effektivitet. För att
förhindra frätning av kopparn lät han på elektrolytisk
väg täcka den med silver, fastän han ansåg platina
eller guld vara lämpligare. Det kol, som
ursprungligen användes, hade framställts ur ben, men träkol
visade sig senare vara mera effektivt.
Denna läkares förutseende slutade inte härmed, ty
förutom gasmasker påstod han, att "personer, som
levde på ohälsosamma och förpestade platser måtte
göra sina hus så lufttäta som möjligt" och endast
släppa in luften genom kolfilter. Det är synd att så
mycket värdefullt arbete skulle förbises i det
uppfinningarnas tidevarv, som inföll ungefär 60 år senare.
Under en lång tid var bruket av aktivt kol i form
av nybränt kol praktiskt taget begränsad till dess
användning som blekningsmedel i sådana processer som
sockerraffinering (den tidigaste användningen på
detta område daterar sig från 1400-talet), rening av
vatten och avlägsnandet av illaluktande gaser och
man begagnade huvudsakligen träkol för dessa
ändamål på grund av dess överlägsenhet både beträffande
mekanisk hållfasthet och aktivitet, vilken senare hos
träkol var högre och intensivare än hos varje annan
form av kol, som förut begagnats.
Den stigande efterfrågan på aktivt kol som
blekningsmedel stimulerade emellertid forskningen
beträffande produktion av hällfast kol med hög
aktivitetsfaktor. Man erfor, att i kolningsprocessen
utvecklades tjärprodukter, vilka glaserade kolsubstansen och
genom denna isolation, reduceras aktiviteten betydligt.
Som en följd därav utvecklades kemiska metoder för
att avlägsna dessa glasyralstrande föreningar utan att
därvid förstöra kolet, och för detta ändamål ha bland
andra ämnen natriumklorid, kalciumklorid, järnklorid,
svavelsyra och fosforsyra använts. Den metod, som
användes, bestod vanligtvis i impregnering eller
ut-dragning av det ursprungliga krossade kolmaterialet
med oxiderande kemiska föreningar, varefter
detsamma koksades vid en temperatur mellan 500 och
1 100 DC. Oxidationsprodukterna avlägsnades sedan
med utspädd saltsyra.
Aktivt kol har framställts ur de flesta trä- och
växtrester, men hittills ha kokosnötsskal visat sig
lämna de bästa produkterna, och dessa användas i
mycket stor utsträckning, utom för blekningsarbeten
inom sockerindustrien, där man huvudsakligen
begagnar billigt benkol.
Den stora efterfrågan på aktivt kol kan emellertid
sägas ha sitt ursprung från 1916, då Bayer-bolagets
patent beviljades och utfärdades. Detta bestod av ett
enkelt sätt att utvinna absorberat lösningsmedel ur
50
14 juni 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
