Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
matiska men behandla i övrigt så varierande problem
som elektrodynamiska högtalare, radioaktivt sönderfall,
dämpade svängningar i kopplade elektriska kretsar m. m.
På de.t sista 50-talet sidor finner man slutligen ett antal
noter av mera matematisk natur, en
litteraturförteckning, omfattande något mer än 100 arbeten, samt ett
utförligt register.
Allt som allt ■— en bok, som livligt kan
rekommenderas. Den som läser den har förutom matematik fått
i sig en icke föraktlig portion teknik. Och det har skett
på ett angenämt sätt — att läsa Wagners bok är som att
höra en föreläsning vid svarta tavlan av en erfaren
ingeniör, som kan sin matematik och vet vad den skall
användas till.
McLiACHLAN’s bok är även den ett mycket solitt
arbete, som säkert kommer att tilltala mången. Stilen är
här mera handboksartad och fordrar mer
själwerksam-het av läsaren. Mellanräkningarna äro ofta mycket
knapphändiga. Förf. nöjer sig vidare ofta med den
formella lösningen och överlämnar det numeriska studiet
åt läsaren.
McLachlan har indelat sin bok i fyra delar. Den
första, om ca 100 sidor, ger en utförlig framställning av
erforderliga delar av funktionsteorien. Den andra,
ungefär hälften så långa, är betitlad "Theory of Operational
Calculus". Wagner bygger i huvudsak på den reella
Car-sonska integralen, dvs. på Laplace-transformationen,
McLachlan åter arbetar i stor utsträckning med den
komplexa Bromwich—Wagners integral. Hans
framställning förutsätter därför större funktionsteoretisk rutin
hos läsaren. Tredje delen utgöres av en samling
till-lämpningar. Dess mångsidighet framgår av rubriken:
"Part III. Technical applications of parts I and II to
absorbtion and evaporation of moisture, aeroplane
sta-bility, annealing of steel rods, automobile brakes, cable
telegraphy and line transmission, electrical circuits,
electrical wave filters, electro-magnetism, electrical
transformers, loud-speakers, microphones, radio
broadcasting, refrigerators, television amplifiers, torsional
oscillations, transmission of heat in slabs, cylinders and
rectangulär prisms (bricks); and examples to be worked
out by the reader." De sistnämnda uppgå till 81 st.
Fjärde delen slutligen utgöres av några bihang av
matematisk natur, en litteraturförteckning om över 200
nummer samt register.
Stig Ekelöf.
Notiser
Magnetisk ultramikrometer. Tjockleksmätningar av
tunna skikt av metall eller målning erbjuda ett svårt
problem i de fall skiktet inte får skadas eller gränsytan
inte är tillgänglig. Bell-laboratorierna ha emellertid
uppfunnit en metod, som är användbar, då grundstommen
utgöres av järnplåt eller annat magnetiskt material.
Mätningarna göras genom jämförelse mellan två
magnetiska strömkretsar, där provet är inlänkat som en
gemensam del av de båda kretsarna. Det omagnetiska
överdraget på ena sidan av provet förorsakar ett avbrott
i en av dessa eljest identiska strömkretsar och gör dem
osymmetriska. Obalansens storlek utgör ett mått på
tjockleken hos det överdrag, som skall mätas.
Provstycket fastsättes mellan två magnetiska
polstycken, försedda med magnetiseringsspolar och
mät-spolar. Magnetiseringsspolarna äro kopplade i serie till
en konstant 110 V växelströmskälla. Mätspolarna bilda
en brygga tillsammans med motstånd, och bryggans
obalans mätes över en transformator, vars utgångseffekt
likriktas mekaniskt med en omkastare, eller elektriskt
med ett termokors eller metallikriktare, för att avläsas
på en likströmsgalvanometer eller mikroohmmeter.
Före mätningarna införes mellan polstyckena ett
järnstycke av samma tjocklek som provet med ytbeläggning.
Bryggan balanseras genom justering av ett
rationsmot-stånd. Provstycket med sin omagnetiska beläggning på
ena sidan insättes sedan i stället för järnstycket, och
bryggans obalans avläses på en galvanometer, som
kalibrerats med ytbeläggningar av känd tjocklek. En annan
mätmetod är att minska effekten hos
utgångstransformatorn till noll genom att justera rationsmotståndet, så
att det balanserar bryggan med provstycket, och notera
förändringen i motståndet.
En skalindelning på galvanometern motsvarar en
skikttjocklek av 25-10—5 mm eller mindre.
Noggrannheten beror i hög grad på kontaktytornas planhet.
Denna nya mätmetod medger en snabb och noggrann
bestämning av medeltjockleken hos omagnetiska
överdrag av metall, målning, papper etc., eller av
korrosionsdjupet hos ett magnetiskt grundmaterial. Den har också
använts för att mäta tjockleken på kontaktmetallen i
reläfjädrar. (Bell Labor. Rec., september 1940.)
saU.
Ny styroflexkabel. Styroflex, som blivit känd
genom sin användning i tyska och franska bredbandkablar,
liar även tack vare sina utmärkta dielektriska
egenskaper, sin böjlighet och sin beständighet visat sig särskilt
lämplig för framställandet av specialkablar.
Styro-flexens företräden i dielektriskt hänseende framträda
särskilt i kablar för mycket höga frekvenser. Vid
praktiska försök, genomförda upp till 600 Mp/s, har det
visat sig, att försökskabeln, frånsett den högre
dämpningen, huvudsakligen förhåller sig som vid de hittills
brukliga lägre frekvenserna. Dock göra sig
läcknings-förluster märkbara, som vid några millioner p/s ännu
helt kunna lämnas ur räkningen.
Då motståndsdämpningen starkt ökar med
frekvensen, bör man för de högsta frekvenserna använda en
icke alltför tunn kabel. En mycket böjlig ledning med
en styroflexlindning som mellanlägg och en
kopparflät-ning som ytterledning har visat sig lämplig. En tunn
gummimantel är då tillräcklig för att hindra fukt
att tränga in i luftisoleringen. En dylik kabel för
40—50 Mp/s har framställts för reflexionsfri förbindning
av en mottagningsantenn med televisionsmottagaren vid
ett vågmotstånd av 130 ohm.
Inom radions kort- och mellanvågsområde kan vid
15 Mp/s en koncentrisk papperskabel med gott resultat
utbytas mot en styroflexkabel. Trots ca 32 % större
diameter på ytterledningen är papperskabelns dämpning
vid driftfrekvens mer än tre gånger så hög som
styro-flexkabelns. För kablar med låg kapacitet är styroflex
det givna materialet, då dielektricitetskonstanten måste
vara liten och diameterförhållandet stort; man måste
alltså använda en tunn innerledning av storleksordningen
0,i mm, som omlindas med en styroflextråd med låg
stigning, så att den genom lindningen uppkomna
kapacitetsökningen hålles liten. I en annan utföringsform
ligger en kopparsträng mitt emellan två koncentriska
självbärande styroflexspiraler; denna kabel har en
kapacitet av 30 pF/m och dessutom stor böjlighet och
hållfasthet.
Vågmotståndets övre gräns ligger vid ca 200 ohm hos
omagnetiska koaxialkablar av normalt utförande. För
att åstadkomma en reflexionsfri förbindelse mellan två
ändapparater med höga vågmotstånd byggdes
specialledningar med ända upp till 1 000 ohms vågmotstånd.
För att undvika en dyrbar pupinisering ökades
induktionen genom spolformig omlindning av innerledningen.
Ett annat användningsområde för styroflexkabeln är
högfrekvensenergikabeln, som hittills endast framställts
4 jan. 1941
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
