Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
lägre spänningar som omformaren kommer att få
betydelse. För att få hög verkningsgrad inom
elektrokemien har man hittills varit tvungen att använda
kvicksilverlikriktare med hög spänning, bortåt 1 000
V, vilket i många hänseenden inte är så trevligt. Vid
kontaktomformaren är verkningsgraden praktiskt
taget oberoende av spänningen, varför högre spänning
ej behöver tillgripas.
Livslängden hos kontaktomformaren anses vara
hög. Gott resultat i detta hänseende har nåtts redan
med den första apparaten. Denna, ett
försöksutförande för 1 500 A och 200 till 250 V, har varit i drift i
25 000 tim.
Kontaktomformaren styres i den här angivna
utföringsformen tvångsvis av kopplingsverket. Om nu
någon oregelbundenhet skulle uppstå i nätet, t. e. en
kraftig spänningssänkning i en fas, kan det uppstå
störningar, i det att kontakterna ur- och inkopplas på
felaktiga tidpunkter. Av denna grund är
kontaktomformaren känslig för nätstörningar. Genom lämplig
dimensionering av drosslarna kan känsligheten
minskas. Små omformare ha konstruerats så att den
event. bildade ljusbågen "blåses" bort från kontakten.
För större omformare har man infört den lösningen,
att växelspänningen genom en särskild anordning
kort-slutes omedelbart före kontakterna. Det låter
radikalt men är inte så farligt, eftersom drosslarna högst
avsevärt begränsa kortslutningsströmmen. Den
minskas nämligen till ungefär %.
Den låga kortslutningsströmmen är en värdefull
egenskap hos kontaktomformaren, som väl uppväger
dess känslighet för nätstörningar och som möjliggjort
att man så snabbt kunnat få fram praktiskt
användbara konstruktioner. Kontaktomformaren tål därför
väl kortslutningar, och om i besvärliga fall
kontakterna skadas, kunna dessa enkelt utbytas för en
obetydlig kostnad. Framtiden får utvisa, om den kommer
att fylla förväntningarna.
I diskussionen efter det föredrag, som här
refererats, angavs en del intressanta detaljer över hur man
kom fram till själva kärnpunkten. En mekanisk
roterande likriktare med luftblåsning för släckning
visade sig fungera bra, när luftblåsningen mankerade.
Orsaken bedömdes vara att ljusbågen blåstes av för
tidigt. I den roterande likriktaren steg
genomslagsspänningen mellan den fasta och den rörliga
kontakten snabbare än den återvändande spänningen.
Förhållandena borde kunna förbättras genom införande av
en parallellkondensator, vilket stämde, eller genom en
seriedrossel. Försök med en luftdrossel visade att det
gick bra, och så var det bara ett tankesteg till den
mättade kopplingsdrosseln. Det var på hösten 1935.
Sedan återstod det egentliga konstruktionsarbetet.
(F. Koppelmann, ETZ nr 1/1941.)
E. L.
Elektrisk torkning av telefonkablar. Vid en av
Western Electrics kabelfabriker har installerats en
kabel-torkningsanläggning, där kabelkärnan torkas genom
uppvärmning av kabelns kopparledare med likström.
Med cellulosamassa isolerade kablar impregnerades
tidigare med kokande isolermassa före blypressningen;
ifråga om pappersisolerade kablar uppvärmdes först
kabelkärnan, som därefter blypressades; sedan fick
kemiskt torkad, uppvärmd luft passera genom kabeln
under 24 timmar. Så småningom övergick man till
torkning i ångupphettade vakuumgrytor, varigenom
torkningstiden undan för undan kunde förkortas. Det
har dock nu visat sig möjligt att ytterligare spara tid,
plats och kostnader genom elektrisk uppvärmning av
kablarna med en genom kopparledaren sänd likström.
Anordningen, som framkom redan 1931, består av
en motorgenerator med kontrollanordningar samt en
nedtill öppen, cylindrisk torkugn. Sedan denna
upplyfts, kör man kabeln under den, sänker ned ugnen,
varefter uppvärmningen och vakuumbehandlingen
kunna ta sin början. Ugnen är försedd med termostat
och indikeringsinstrument för övervakning av
upphettnings- och torkningsförloppen. Temperaturen mätes
över ett termoelement, som insattes mellan
lindningarna på den upprullade kabeln. Värmeslingor hålla
konstant innertemperatur i torkcylindern under den
jämförelsevis kortvariga elektriska
uppvärmningsprocessen.
Ur tillverkningssynpunkt är det fördelaktigt om
uppvärmningstiden blir densamma för alla kablar
oberoende av trådantal och kabellängder. För en viss
strömstyrka är spänningen proportionell mot
kabellängden, medan strömstyrkan rättar sig efter
trådtjockleken och trådantalet. I varje anläggning ingå
därför två generatorer, som parallellkopplas vid
behandling av kortare kablar med stort trådantal, varvid
endast låg spänning behövs, men seriekopplas vid långa
kablar.
I början av torkningen regleras strömmen så, att
alla kablar få samma strömtäthet i kopparledaren;
erfarenheten har visat, att 4,4 A per ledare är den
mest ekonomiska strömstyrkan för kablar med 0,0 mm
kopparledare. Slutströmmen bestämmes med tillhjälp
av tabeller.
En automatisk kontroll- och regleringsanordning
anger genom en signal, när torkningsproceduren för
varje kabel är slut, så att nästa kabellängd kan
behandlas utan avbrott. Alla kablar undergå dessutom
en kort vakuumbehandling.
Den elektriska torkningen tar ungefär en och en
halv timme i stället för 12 timmar vid vanlig torkning.
Tack vare den korta torkningstiden, som möjliggöres
av den elektriska behandlingen, låter sig
torkningsprocessen lätt inordnas i fabrikationsgången, eftersom
torkningen håller någorlunda jämna steg med
blypressningen; härigenom kunna de dyra värmeugnarna för
ännu ej blypressade kablar slopas. En icke
oväsentlig platsbesparing uppnås även. Eftersom
uppvärmningen kan varieras efter tråddiametern blir
torkningen jämnare än förut, då särskilt de inre
kabelvarven på trumman inte fingo lika hög temperatur,
som man hade anledning att anta med ledning av
yttervarvens temperatur.
Den nu beskrivna torkningsmetoden har även sedan
längre tid med framgång använts inom den tyska
kabelindustrien. (Bell Syst. techn. J., nr 2, 1940.)
sali.
Rättelse
I artikeln "Moderna ventilavledares skyddsverkan
i högspänningsställverk" i föregående häfte av
Elektroteknik (häfte 8 den 2/8 1941) har tyvärr en del text
till figurerna bortfallit, varigenom figurerna blivit
svåra att tolka.
Texten under figurerna bör lyda som följer:
Figur 2—3: Skyddsnivåer vid olika driftspänning i
nät med icke direkt jordad nollpunkt.
Figur 2 (t. v.): Skyddsnivåer vid överspänningar från
nedslag i ledningarna.
Figur 3 (t. h.): Skyddsnivåer vid inducerade
överspänningar.
Figur 4—5: Skyddsnivåer vid olika driftspänning i
nät med direkt jordad nollpunkt.
Figur 4 (t. v.): Skyddsnivåer vid överspänningar från
nedslag i ledningarna.
Figur 5 (t. h.): Skyddsnivåer vid inducerade
överspänningar.
160
6 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
